Läs senare

Alla lärare måste vara medvetna

Jämställdhet är som demokrati. Så fort vi tar framgångarna för givna riskerar vi bakslag. Det säger Inga Wernersson, professor och genusforskare.

14 Dec 2014

Illustration: Robert Nyberg
Fyrtiofem år har gått sedan den svenska skolan första gången fick uppdraget att verka för jämställdhet. Då som nu innebar det att alla elever, oavsett kön, ska ges lika rättigheter och möjligheter samt tillfälle att reflektera över könsmaktsordningen och ifrågasätta de traditionella könsrollerna.

De formella hindren för jämställdhet är i dag borta. Ändå visar forskningen att mycket finns kvar under ytan. Redan vid skolstart vet både flickor och pojkar hur en ”riktig” flicka eller pojke ska vara och agerar därefter. Trots alla år av jämställdhetsarbete tar pojkarna fortfarande mer plats än flickorna och tillåts dominera undervisningen på flickornas bekostnad. Samtidigt får flickorna bättre betyg i alla ämnen utom i idrott och hälsa och läser i högre grad vidare på universitetsnivå.

Men att ojämställdheten består, om än i något förändrad form, är inte enbart skolans eller lärarnas fel, anser Inga Wernersson, professor i utbildningsvetenskap och genusforskare vid Högskolan Väst.

– Jämställdhet är inget man skapar i skolan oberoende av samhället utanför. Lärare måste därför vara lite snälla mot sig själva och inse att det inte finns någon ”quick-fix”. Det viktiga är att inte ge upp utan fortsatta arbetet.

Som lärare bör man komma ihåg att ingen elev är en stereotyp, på individnivå finns det många och stora överlappningar mellan könen och flickor och pojkar bör därför inte behandlas som om de vore två homogena grupper. Däremot bör varje lärare se till att hen är medveten och kunnig om könsmaktsordningens existens och vilka konsekvenser den kan få.

– Alla lärare ska kunna tillräckligt för att kunna se könsmönster och ta upp dem till diskussion, säger Inga Wernersson.

Men att ta upp sakernas tillstånd till diskussion är kanske lättare sagt än gjort ibland. Många elever stönar när jämställdhet kommer på tal och tycker att det är gammal skåpmat som inte har med dem att göra. Båda könen slår ifrån sig, ingen vill vara varken offer eller bov. Och förresten är ju samhället redan jämställt så vad tjatar ni om?

Enligt Inga Wernersson är den inställningen inte ny, redan när hon tog studenten 1968 tyckte hon och hennes jämnåriga att de där problemen redan var lösta.

– Trycker man på rätt knappar brukar man ändå kunna få igång en bra diskussion för alla har egentligen egna upplevelser av ojämställdhet och diskussionerna blir ofta både laddade och heta när de väl kommer igång. Det gäller bara att hitta rätt ingång.

För att undvika att pojkar som grupp känner sig negativt utpekade kan man, något paradoxalt, pröva att arbeta med jämställdhet utan att nämna kön. Om man i hem- och konsumentkunskap uppmärksammar att två pojkar sitter och gör ingenting medan flickan i gruppen arbetar kan man utan att prata om traditionella könsroller samla gruppen och fråga varför de inte delar lika, om de tycker att deras arbetsfördelning är rättvis och om den är gjord på ett sätt som gör att alla i gruppen lär sig lika mycket och får samma chans att visa vad de kan, exemplifierar Inga Wernersson.

Det finns, enligt henne, inga enkla lösningar som säkerställer att undervisningen motverkar traditionella könsmönster. Att förlita sig på att man främjar jämställdhet om man alltid delar in eleverna i könsblandade arbetsgrupper fungerar till exempel inte. Resultatet kan om man har otur blir det motsatta, att de traditionella könsrollerna förstärks. I stället kan man på ett medvetet sätt pröva att växla mellan olika kriterier och snarare se eleverna som individer än som olika kön när man delar in dem i grupper. Till exempel kan man ibland utgå från vilka elever som verkar trivas ihop, ibland från vilka som behöver öva sig i att samarbeta och ibland från vilka som är på samma kunskapsnivå när man gör gruppindelningarna.

Särundervisning, det vill säga att man delar in klassen i en flickgrupp och en pojkgrupp, är inget som Inga Wernersson rekommenderar.

– Nej, för då befäster och bekräftar man att kategoriindelningen flicka–pojke respektive kvinna–man är legitim. Att fördjupa den könsegregation som finns har ingen något att vinna på, tycker hon.

Ett annat argument som enligt henne talar mot särundervisning är att alla flickor och pojkar inte är likadana. Alla flickor är inte duktiga på att laga mat och alla killar är inte okunniga i köket. Alla flickor ogillar inte bollspel och alla pojkar är inte en Zlatan.

Dessutom visar forskning att pojkar, som ju i dag är den grupp som oftast behöver stärkas betygsmässigt, inte gynnas av könsegregerade grupper. Konkurrensen och arbetsklimatet i rena pojkgrupper gör att pojkar som inte vill, kan eller orkar tävla slås ut och antingen lägger av eller hittar en utväg i rollen som clown.

En jämförelse

årskurs 9, Läsåret 2013/2014

Hem- och konsumentkunskap

Genomsnittliga betygspoäng:
15,5 13,1
Flickor Pojkar
A i slutbetyg, %:
18,7 4,6
Flickor Pojkar

Idrott och hälsa

Genomsnittliga betygspoäng:
14,2 14,6
Flickor Pojkar
A i slutbetyg, %:
14,5 16,8
Flickor Pojkar

ur Lärarförbundets Magasin