Läs senare

Barnen på Solsidan glänser

– Vi som arbetar i fritidshem måste bli mer offensiva, det är min bestämda uppfattning. Dels bättre på att visa vad vi gör, dels bättre på att verkligen lyssna på vad barnen vill. Det handlar om status, säger Jarko Tuisku.

28 mar 2010

Foto: Viktor Gårdsäter

Snön knarrar under fötterna när jag traskar längs strandpromenaden för att träffa fritidspedagogen med den bestämda uppfattningen. Han håller till på Solsidans skola nära Saltsjöbaden utanför Stockholm. Här finns havet och naturen runt knuten men ändå med ett bekvämt pendelavstånd in till staden. En sommaridyll, nu i vinterskrud.
Jarko Tuisku ska berätta om de metoder som han har utvecklat för att öka barnens inflytande i verksamheten. Något som han beskriver i en artikel som blivit belönad med Nacka kommuns Kvalitetsfjäder, ett stipendium för en god pedagogisk insats.
     Jarko Tuisku möter upp utanför skolan. Han håller en pojke sällskap, pojken mår illa och väntar på att bli hämtad. Under Jarko Tuiskus öppna jacka skymtar en graverad namnskylt i mässing, sådana som man brukar se på bank- eller hotellfolk. Alla i skolpersonalen har sådana namnskyltar, får jag veta.
     Jarko Tuisku gillar idén. Han tycker att det är viktigt att ge ett gott intryck och att använda ett professionellt språk. När han var yngre arbetade han på ett fint hotell i Haparanda, där han växte upp. Servicetänkandet passade honom och har färgat honom även i fritidspedagogyrket.
– Jag brukar tänka mig fritids som ett hotell. Hur vill man bli bemött när man ska checka in, det vill säga när man kommer till fritids? Bemötande är jätteviktigt.
Skolan rymmer 201 barn i förskoleklass och lågstadium. Alla barnen är också inskrivna på skolans tre fritidshem. Jarko Tuisku har arbetat på skolan i nio år, sedan han gick ut fritidspedagogutbildningen i Norrköping. Han sökte inte tjänsten själv utan blev ”headhuntad”. Solsidans dåvarande rektor hörde av sig till honom när han gick den sista terminen på utbildningen. På något sätt hade hon fått tag på listor över dem som skulle utexamineras. Jarko Tuisku nappade. Han hade inget emot att än en gång flytta på sig.

Som nykläckt fritidspedagog kände sig Jarko Tuisku redo för arbetslivet. Han har bara gott att säga om utbildningen där de diskuterade mycket och studerade enligt modellen problembaserat lärande. Han fick också insikt om hur viktig förmågan social kompetens är i arbetet, viktigare än för andra lärargrupper. I begreppet ingår så mycket. Att tyda situationer, förstå koder, sociala regler och normer – både dolda och uttalade – och att förstå relationer mellan människor. Det omfattar också förmågan att vara lyhörd. Att uppfatta vad barngruppen, eller det enskilda barnet, behöver just nu.
     Genom utbildningen fick han också många praktiska kunskaper inom praktisk-estetiska ämnen. Han tycker att det ofta felprioriteras i dagens utbildningar där tyngdpunkten ligger på det teoretiska.
– Det spelar ingen roll hur god pedagog man är. Vet man inte rent praktiskt hur man blandar gips när situationen kräver det, blir startsträckan genast längre. Eller om man ska leda en grupp i gympasalen men inte har några lekar på lager.

Jarko Tuisku arbetar på avdelningen Norrsol som har 47 inskrivna barn, endast treor. Hans kollegor heter Johanna Lundberg och Karin Askner. Alla tre
är utbildade fritidspedagoger.
– Vi är lika men ändå olika och det är jag nöjd med. En bra mix av olika åldrar, kön och erfarenheter. Vi är inte alltid överens men då har vi fantastiskt bra diskussioner.
I arbetslaget har de arbetat fram tydliga roller som fungerar, var och en ansvarar för sin del.
– Att vara fritidspedagog är ett oerhört komplext jobb. Det är spännande och utmanande, för man vet aldrig hur dagen kommer att bli. Inte alltid kan man genomföra den som planerat, då är det viktigt att man i arbetslaget litar på varandra.
Redan från början arbetade Jarko Tuisku för att barnen skulle vara delaktiga i verksamheten genom aktiva val, att de skulle känna att de kunde påverka. Han provade olika metoder och olika gruppindelningar.
2004 lanserade han idén med en magnettavla. En stor vit tavla hänger utanför skolans matsal, där barnen också äter mellanmål. Tavlan är uppdelad i ett schema med veckans återkommande aktiviteter. Tre magneter representerar pedagogerna i form av foton med namn. Det gör det tydligt vem som leder vilken aktivitet och vem som är dagens löpare, det vill säga ansvarar för den fria leken, telefon och närvaro. Barnen har gjort sina egna magneter som föreställer artister, hästar, hundar och Zlatan.
     Genom veckobrevet som går ut till föräldrarna via mejl, vet barnen exakt vilka aktiviteter som de kan välja på under den kommande veckan. De kan fundera i förväg och är väl förberedda när det är dags att göra dagens val, efter mellanmålet. Då placerar de sin magnet under den ruta där de har tänkt spendera sin eftermiddag.
Att tavlan hamnade just utanför matsalen berodde på att den inte fick plats i fritidshemmets lilla hemvist. Men i efterhand har det visat sig vara ett lyckokast. Barnen ser tavlan redan under lunchen och fastnar ofta där, spanar in dagens aktiviteter och diskuterar.
– Jag ska inte sticka under stol med att det är praktiskt. Löparen får en överblick över var barnen är någonstans, likaså föräldrar eller barnflickor när de kommer för att hämta. Men i första hand finns tavlan för barnens skull, för att de ska känna att de varje dag gör ett aktivt val och att det är deras fritids.

Att skolans alla barn är inskrivna på fritidshem betyder inte att de är där fysiskt. Solsidan är ett socioekonomiskt välmående område med engagerade föräldrar som också arbetar mycket. Ofta har barnen aktiviteter på eftermiddagarna. Jarko Tuisku talar om en konkurrenssituation. Fritidshemmet konkurrerar med föreningars aktiviteter och de har ofta högre status i föräldrarnas ögon.
– Inget ont om tennis, men för barnet i fråga kanske det skulle vara mer utvecklande i längden att få vara kvar på fritids och ta del av aktiviteterna här. Vi som jobbar här är pedagogiska ledare och här finns kompisarna. Det är inte bara aktiviteten som räknas utan det sociala, allt det runt om.
     Därför är det viktigt att hålla sig i framkanten. Att verkligen lyssna på barnen, snappa upp trender, vad det är som gäller inom deras kultur. Utbudet på fritidshemmet ändras ständigt, man försöker utgå från vad barngruppen är intresserad av. Samtidigt ska man erbjuda traditionella saker som hantverk, måleritekniker, gamla lekar – och sådant som man tror att barnen kan behöva men som de inte själva vet om.
     På Norrsol går för tillfället bara treor. Det är extra svårt – men viktigt – att hålla kvar dem. Man måste få dem att förstå att de behöver verksamheten.
– De ska passa på att ha kul på fritids så länge de kan.
Man måste ha klart för sig vad en meningsfull aktivitet innebär, menar Jarko Tuisku. Först och främst ska den vara rolig. Sedan ska den vara formad efter mognad och ålder. Den ska vara stimulerande, ge erfarenhet och kännas trygg. Och det är främst tryggheten som de vuxna bidrar med.

Den numera mycket populära aktiviteten spa och relax startade på initiativ från personalen.
Barn i dag behöver lugn och ro, lära sig slappna av. Karin Askner är beröringspedagog och utbildad i taktil massage, det vill säga handmassage. Dessa kunskaper skulle självklart utnyttjas.
     En gång i veckan gör de om ett klassrum till spa- och relaxavdelning. Rummet mörkläggs, regnbågslampor tas fram och i bakgrunden spelas en cd med avslappnande musik. Handdukar, kuddar och väldoftande oljor finns till hands. Med hjälp av en stor vikskärm skiljer man av salen och gör ett väntrum. I väntrummet finns, förutom stolar och Bamsetidningar, en liten tesalong för dem som väntar på behandling. Barnen masserar varandra, flera går Karins Askners kurs i taktil massage och så finns det en hörna med huvudkliare och sagoläsning.
– Spa- och relaxavdelningen har växt fram under ett halvår och den har utvecklats enormt, tack vare Karin.
Först var det mest tjejer som lockades. Men även killar hade förstås behov av lugn och avslappning. Det fick personalen att fundera över vad som skulle locka de ”tuffa” killarna som dömde ut spa som barnsligt.
– Så kläckte vi idén om att köpa in en spikmatta, det skulle de nog tycka var coolt. Vi lanserade den som en liten utmaning, den är hård, det gör lite ont. Plötsligt blev de väldigt intresserade.
     Alla aktiviteter genomförs i klassrum eller gympasal. Fritidshemmet har en hemvist, ett litet kök där man kan sitta och varva ner, läsa eller prata. Eftermiddagen inleds med mellanmål samtidigt som löparen håller i samlingen. Aktivitetsledarna får eld i baken, med ett par barns hjälp ska klassrummen göras om så att de passar fritidsaktiviteten. Jarko Tuisku visar en före- och efterbild på ett klassrum som förvandlas till ateljé. Skillnaden är enorm, det går knappt att tro att det är samma rum. Stolar plockas ner från bänkarna, det möbleras om, bord ställs ihop, vaxdukar rullas ut och en vagn med material placeras i närheten.
 
Även gympasalen förbereds. Barnen röstar om vilken lek de vill leka. Det finns en tavla med symboler för olika lekar, för dem som inte läser så bra. Variation är viktigt. Om det till exempel blir spökboll, bygger man en koja för att det ska bli roligare. En del leker i kojan och kommer och är med när de vill.
Barnen behöver inte byta om, men de bör ha gympaskor på fötterna. Jarko Tuisku tycker att det som pedagog är viktigt att vara ombytt, som ett föredöme.
– Jag tycker att man ska vara med i leken. Jag kan inte förstå fritidspedagoger som bara sätter sig ner på en bänk med en visselpipa och en kopp kaffe, säger han.
     Det är förstås inte ultimat att varje dag behöva möblera om klassrum, särskilt inte om få dyker upp på aktiviteten den dagen.
– Ibland får vi frågan: Genomför ni verkligen en aktivitet om det är så få som fem barn som är intresserade. Kan ni avsätta en anställd till på det? Men vi försöker! Har man bestämt något så har man. Och barnen som gjort valet blir ju besvikna annars.
     Skulle det däremot vecka efter vecka vara lika få som är intresserade, då måste man tänka om och erbjuda något annat.
     Let’s dance-tävlingen riskerar inte att bli nedlagd på grund av bristande intresse. Den är ett typiskt exempel på något som har uppkommit efter önskemål från barnen. Förebilden är teveprogrammet med samma namn. Redan från början bestämdes att barnen skulle vara delaktiga i planering, förberedelser och arrangemang. Personalen handleder och fixar fram sådant som inte barnen kan ordna själva.

Arrangemanget är pedagogiskt genomtänkt, från början till slut. Varje avdelning representeras av fyra danspar, de lottas fram om intresset blir för stort, men alla ska få sin chans någon gång. Men ett ”par” i det här sammanhanget innebär allt från två till högst sex i en grupp. Två barn är programledare, en vuxen finns i kulissen och stöttar om det behövs och två barn från varje avdelning sitter i juryn.
     Till skillnad från den ”riktiga” tevejuryn ger Solsidans jury inte några elaka kommentarer. De röstar, under tystnad, genom att hålla upp en skylt som det står ”bra” eller ”jättebra” på. Bakom den tidigare nämnda vikskärmen, som verkar användas till mycket, står Jarko Tuisku med en mikrofon. Han agerar speaker, säger domarnas namn och läser högt på skyltarna som hålls upp. ”Gustav Båge, bra” kan det låta. Allt för att det ska bli så högtidligt som möjligt.
– Pedagogiken med endast två omdömen har barnen redan genomskådat, suckar han. Nu blir de besvikna om de bara får omdömen med ”bra” och tolkar det som dåligt. Man får försöka lirka lite med domarna, att de ska vara uppmuntrande i första hand.
     Let’s dance ger barnen otroligt mycket, enligt Jarko Tuisku. Förutom dans är det framför allt ett socialt samspel med träning på turtagning, samspel och att stå inför andra. Barnen växer med sina uppgifter.
– Det märks på barnen att de tar det här på allvar, att de tycker att det är ”på riktigt”. Att de är med i alla led ger dem en känsla av sammanhang, säger han.
     Att ta reda på vad barnen vill och är intresserade av är inte svårt.
– Prata med dem! Vi har informella samtal, mer eller mindre regelbundet, mitt i verksam-
heten. Sedan gäller det att vara lyhörd.
     Som ett komplement till det vardagliga samtalet gör de en gång per termin en enkät om aktiviteter och trivsel. Barnen ska också motivera varför de tycker något är bra eller dåligt. Sedan gäller det att visa att deras tyckande kan leda till förändring.
     Ett sådant exempel är mellanmålet som majoriteten av barnen var missnöjda med.
När motivationen fanns svart på vitt på papper,
blev det enkelt att ta upp det med skolans matråd. Nu har det blivit mycket bättre och
barnen är nöjdare.
– Det är fantastiskt för dem när de ser hur de kan påverka.

En del av det här och mycket annat beskriver Jarko Tuisku i sin utvecklingsartikel ”Elevers inflytande under fritidsverksamheten: Metoder för att få barn att bli aktiva och delaktiga i sin tid på fritids”. Att den kom till kan vi tacka Nacka kommun för. Varje år utlyser de priset Kvalitetsfjädern som går till tio olika goda dokumenterade pedagogiska insatser i kommunen. Stipendiet är på 30 000 kronor och man kan ansöka i grupp eller ensam. Jarko Tuisku skrev artikeln och blev en av pristagarna.
– Vi på fritids måste visa framfötterna. Andra behöver se vad vi gör och vi behöver dela med oss till varandra.
Han tvekar en aning. Säger att han inte vill slå sig själv för bröstet men är stolt över det han gör.
– Folk känner mig här ute, de vet vem jag är. Allt från föräldrar, barn som går på skolan, barn som har gått på skolan. Det kommer inte bara från att jag har gått till jobbet varje dag och gjort vad jag ska. Jag är engagerad, det går inte att komma ifrån.

Fotnot:
Jarko Tuiskus utvecklingsartikel ”Elevers inflytande under fritidsverksamheten: Metoder för att få barn att bli aktiva och delaktiga i sin tid på fritids” ingår i Skolportens numrerade artikelserie för utvecklingsarbete i skolan.
Du kan hämta hem den som pdf på skolporten.se
Välj fliken ”Forskning & Utveckling”, scrolla sedan ner till ”Senaste forskningsnyheterna.”

ur Lärarförbundets Magasin