Läs senare

Bättre lyss till den sträng som brast

17 sep 2009

I boken Konsten att lyssna letar Kent Adelmann efter lyssnandet i våra styrdokument – åtminstone inom svenskämnet – men finner att det är sorgligt frånvarande. Detsamma gäller i andra ämnen. Exempelvis nämns lyssnandet aldrig för SO eller NO. I musik, där lyssnandet är av visst värde, finner man det endast tre gånger. Lyssnandet är så osynligt att boken egentligen bör utgöra en egen remissinstans i den pågående kursplanerevideringen.

Adelmanns huvudpoäng är att även lyssnandet ska inbegripas i det som kallas reception: tanken om att människor aktivt bearbetar det språk de stöter på. Det bör alltså jämställas med läsandet, talandet och skrivandet – och räknandet, bildskapandet etcetera – och finns det didaktik för dessa så ska det finnas det för lyssnandet också. Fair enough.

För att bygga sitt ”case” inleds boken med argument för varför lyssnandet är viktigt för människan. Större delen av boken är emellertid mer inriktad på kruxet med hur man ska skolifiera lyssnandet. Adelmanns hållning är övertydligt holistisk så man behöver tack och lov inte fundera över om det nu kommer att bli momentvisa övningar kring lyssnandet i de svenska skolorna, utan han väver ihop det väldigt fint med övriga färdigheter.

Briljant blir metaforen om en språklig rymd: ”I denna uppstår det tillfälliga stjärnor som föds, lever och dör. Närhelst det uppstår en stjärna, i form av en mer eller mindre tillfällig innehållskärna, uppstår det också ett gravitationsfält, där de olika undervisningsaspekterna cirkulerar som partikelfält runt sitt centrum av stjärnstoff.” Det är bara till att klistra in direkt i LPO94.

Vi får oss också till livs avsnitt som handlar om vad det är att lyssna och hur man lyssnar. Alltigenom vävs tankar in, via Mikhail Bakhtin, om hur essentiell responsen är för det mänskliga ordet, ackompanjerat av checklistor över till exempel vad som är positiva lyssnarvanor; ”lyssuppslag” (praktiska övningar); småenkäter gällande lyssnartyper och annat. I anslutning till alla dessa dokumenttyper bör det nämnas att elevrösterna lyser en del med sin frånvaro. Det blir mest upp till läsaren själv att förankra alla råd och modeller i låt säga en grundskoleklass. Men Kent Adelmann är ursäktad. Detta är bara ett bevis för att mer forskning inom området behövs. Också här verkar lyssnandet vara eftersatt.

Jag rekommenderar helt klart avlyssning av den här boken, men också att den som har tidsbrist hoppar direkt till kapitel 7: Att lyssna till röster kan beskrivas som att vandra mellan olika lyssnarvärldar. När två olika lyssnarvärldar möts kan den ene eller båda stiga in i den andres lyssnarvärld.

Varför inte inleda med denna passage i stället för tung historik och defi nitionslys(s!)tnad i början? Avslutningsvis vill jag nämna att Torlaug Løkensgard Hoel kallade Adelmanns doktorsavhandling ”inspirerende og inspirert skrevet, innimellom spennende som en roman”. Detsamma kan få gälla Konsten att lyssna. Med en understrykning av ”innimellom” som enda reservation.

Konsten att lyssna – Didaktiskt lyssnande i skola och utbildning

Författare: Kent Adelmann

Förlag: Studentlitteratur

ur Lärarförbundets Magasin