Läs senare

Bättre med ”skräp-litteratur” än ingen litteratur

Hur ska vi som pedagoger ställa oss till ”skräplitteratur” för barn – och hur kommer det sig att den är så populär?

15 jan 2006

 Hur många av oss som nu arbetar inom skola och barnomsorg har inte växt upp med Kitty, Biggles, Svarta Hingsten och Fem-gänget? Flera generationer barn har plöjt serieböckerna där de ovannämnda karaktärerna är huvudpersoner, ändå är det ett faktum att de alltid har varit mer populära bland barnen än bland de vuxna auktoriteterna – särskilt under sjuttiooch åttiotalet. Den som då skyltade med exempelvis en Fem-bok, kunde knappast räkna med någon läsro. En häftig debatt om den så kallade skräplitteraturen uppstod, biblioteken bojkottade böcker och – för att använda kvällstidningvokabulär – experter i landet rasade! 

  Själv växte jag upp under just dessa två decennier och jag var liksom de flesta av mina kamrater, i alla fall under en period, en ivrig läsare av alla de tidigare uppräknade böckerna. Om själva litteraturen påverkade mig på något sätt får vara osagt – men definitivt gjorde debatten runt om det. Lärare och bibliotekarier gick ut och fördömde starkt ”skräpet”, samtidigt som de gav förslag på annan mer lämplig läsning. Självklart färgades man av diskussionerna och blev plötsligt medveten om att det tydligen inte alltid var nyttigt att läsa. ”Skräplitteraturen” blev något förbjudet, något man läste i smyg. 

  I dag är jag själv en ”vuxen som påverkar barnen” genom min roll som fritidspedagog, och känner mig plötsligt osäker då det gäller den här typen av litteratur. Jag är definitivt inte ensam i min förvirring, jag har ältat ämnet tillsammans med många kollegor: hur ska vi ställa oss till så kallad skräplitteratur, triviallitteratur, populärlitteratur (kärt barn har många namn) i våra yrkesroller? Vart tog debatten vägen? Och hur i hela friden kan det komma sig att barn i dag fortfarande mer eller mindre kastar sig över Kitty och Fem, som har så många år på nacken att de rimligtvis borde gått i pension? 
  För att kunna räta ut åtminstone något av dessa frågetecken vänder jag mig till Stefan Mählqvist, docent och studierektor på Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala och Lillemor Torstensson, informationssekreterare på Svenska barnboksinstitutet. 
 
  Ett av Stefan Mählqvist forskningsintressen är barn- och ungdomslitteratur. Ämnet skräplitteratur behandlar han i skrifterna ”Skräplitteratur för barn och tonåringar” och ”Barnboken i brännpunkten”. 

   Enligt debattörerna på 70- och 80-talet räknas litteratur som innehåller många schabloner och en svartvit världsbild, där det alltigenom onda ställs mot det alltigenom goda, till skräplitteratur. Ofta är de fulla av fördomar och innehåller gömda moralkakor. Ett argument är att dåliga böcker förfalskar bilden av världen och inte ger barnen material till att bearbeta verkligheten. I stället bidrar de till drömmar och verklighetsflykt. Även i vissa böcker till förskolebarn erbjuds en ”gullig förfalskning” av verkligheten. God litteratur, däremot, berättar om verkligheten och ger en sanningsenlig bild av livet och hur människor lever. 
  Under denna period skulle barnlitteraturen vara politisk, ideologisk och socialrealistisk. Lärare och bibliotekarier ansåg att ”dålig” litteratur lurades – världen såg inte ut som den beskrevs i böckerna, menar Lillemor Torstensson. 

   I ”Barnboken i brännpunkten” konstaterar Stefan Mählqvist att frågan om vad som är god respektive dålig litteratur är orimlig, eftersom man snärjer in sig i motsägelser eller rent missvisande generaliseringar. Han talar också om att de barnböcker som på 70-talet skrevs ”efter recept” där man friskt blandade miljöförstöring, världssvält, könsdiskriminering, rasmotsättningar och skilsmässor också utsattes för kritik. 
   Nu i efterhand kan vi konstatera att denna tidstypiska litteratur heller knappast klassas som god – och den har knappast bidragit med några klassiker. 

DEN LITTERATUR SOM främst hamnade i blåsvädret var de så kallade långserieböckerna.Mest kända för dessa är förlaget B.Wahlström, som tidigare gav ut tydligt könsuppdelade pojk- och flickböcker med sina karakteristiska gröna respektive röda ryggar.Mysterieböcker, deckare, kärlek och hästböcker var och är typiska genrer. I ”Skräplitteratur för barn och tonåringar” menar Stefan Mählqvist att det som karakteriserar långserieböckerna är att huvudpersonerna återkommer i bok efter bok, där de hamnar i likartade situationer och klarar av dem på likartat sätt. De är oftast barn eller ungdomar som är väldigt självständiga i förhållande till de vuxna och de behåller samma ålder genom hela serien. Karaktärerna är fullt utvecklade från början och de ändras inte under seriens gång, oavsett vad de går igenom. Föräldrar och andra vuxna håller sig i bakgrunden och sammanhållningen i kompisgänget är den viktigaste relationen. Det är svårt för utomstående barn eller ungdomar att accepteras av gruppen, oftast är det också de som råkar illa ut. Ofta kryllar det av stereotyper, bovarna är svartmuskiga, har buskiga ögonbryn och lågt sittande ögon och så vidare. Iäldre utgåvor förekommer rent rasistiska inslag och förlagens redaktörer har senare fått ändra och anpassa böcker som innehållt för många fördomar. Enid Blytons skurkar var ofta zigenare och cirkusartister. I ”Fem på mystiska heden” har zigenarna därför bytts ut mot campande tyskar i nyare utgåvor. 
  Har inställningen till ”skräpet” mjukats upp och i så fall varför? 
  – Långserieböcker och det som karakteriserade dem var utsatt för kritik under lång tid och de ansågs inte vara tillräckligt ”fina”. Nu accepteras skräplitteraturen på ett annat sätt av lärare, bibliotekarier och andra som menar att det är bättre att läsa sådana böcker än att inte läsa alls, att böckerna i fråga är en ingång till att senare gå över till mer avancerad läsning, säger Lillemor Torstensson. 
  Hon tycker att man i dag har en mer avslappnad relation till läsning: 
  – Det kan bero på att det under 1990-talet gavs ut färre böcker, läsningen minskade, bibliotek och skola drabbades av nedskärningar, skolbibliotek stängdes. På 2000-talet vände trenden. Många läsfrämjandeprojekt drogs i gång och överhuvudtaget sattes läsningen i fokus. ”Om du inte har något språk och inte kan läsa så klarar du dig inte, även om du vet hur en dator fungerar”, resonerar man i dag. Det har inte heller tidigare givits ut så mycket böcker som det gavs ut till exempel 2004. 
  Hon påpekar också att tecknade serier och numera Manga har genomgått samma byk som långserieböckerna. 
  Det är även Stefan Mählqvist uppfattning att inställningen mjukats upp och han tror att det beror på det förändrade medieklimatet. 
  – Konkurrensen från andra medier gör att lärare i allt större utsträckning är tacksamma om deras elever läser något överhuvudtaget. Genom TV översvämmas vi av såpor som i mångt och mycket påminner om de gamla långserieböckerna där vuxna beter sig som tonåringar och tonåringar som förvuxna barnungar. 
   Vi som arbetar som pedagoger kan nog snabbt konstatera att det numera finns många fler faktorer som konkurrerar med varandra då det gäller att vara skadliga för barn: TV-spel, datorspel, ”surfning på nätet”, TV-program och annat sätts i fokus framför barnlitteraturen och är det som huvudsakligen diskutera Hur kommer det sig att Fem och Kitty fortfarande går hem hos barn i dag? 
  Att långserieböcker fortfarande är populär läsning bland de äldre fritidsbarnen är helt uppenbart. Om man frågar vilken ”bänkbok” de har i skolan eller vad de läser hemma rör det sig ofta om Deckargänget, Internetdetektiverna och Tvillingarna eller Tvillingarna på Sweet Valley High. Lillemor Torstensson bekräftar också att mycket av det som översätts från engelskan är just långserier, särskilt för flickor. 
   Det är inte underligt att långserieböckerna går hem. Barn har lätt att leva sig in i dem eftersom de ofta är specialinriktade på en viss köns- eller åldersgrupps intressen. Naturligtvis erbjuder de också verklighetsflykt eller spänning och samma genrer är ju också populära bland vuxna. Så gott som alltid domineras exempelvis listor som ”Pockettoppen” av deckare. 

EN ANNAN VIKTIG faktor är känslan av grupptillhörighet. Om många andra läser en bok blir barnen förstås nyfikna på den. Även här gäller samma sak för oss vuxna. Finns det överhuvudtaget någon bokläsande vuxen svensk som inte har läst ”Da Vinci-koden”? Det som får åtminstone mig att höja på ögonbrynen är att äldre böcker, exempelvis de av Enid Blyton eller om Kitty fortfarande är vanligt förekommande. Borde inte karaktärerna och miljöerna kännas en aning uråldriga för barn i dag? Hur kan det komma sig att de fortfarande är gångbara? 
   – Det beror antagligen på att de innehåller ganska få tidsmarkörer och att de lever på sin intrig, det vill säga detektivhistorier, humoristiska missförstånd eller en önskehobby som ridning, säger Stefan Mählqvist. Lillemor Torstensson tror att tryggheten böckerna erbjuder är den avgörande orsaken: 
   – Att barn fortfarande läser exempelvis Kitty beror nog på att böckerna just är så schematiska, de är trygga men samtidigt spännande.Man vet säkert att allt kommer att ordna sig på slutet och det är just det läsaren vill ha, den tryggheten. 
   En annan nog så viktig faktor i sammanhanget borde vara ”arvet” från föräldrarna. Några av de barn jag talat med har just ”ärvt” böckerna från mamma eller pappa. Eftersom långserielitteraturen länge var bannlyst på biblioteken och dessutom relativt billig, är det många som är ägare av just denna typ av böcker. Föräldrarna har kvar böckerna de läste när de var unga, kommer ihåg att de var bra eller spännande (och anser sig inte ha tagit någon skada), de förmedlar läsningen vidare till sina egna barn. 

HUR SKA VI ställa oss till litteraturen som pedagoger? Oavsett vad vi har för personlig inställning till den här typen av böcker – hur ska vi förhålla oss till den när vi arbetar med barnen? Stefan Mählqvist ger svaret: 
– Det skulle te sig konstigt att förbjuda de barn som vill läsa dessa böcker eller som befinner sig på det lässtadiet – för det är det som det förmodligen rör sig om. Däremot skulle jag nog inte välja någon av dessa böcker som högläsning inför en hel klass. Lillemor Torstensson säger: 
   – Jag kan inte svara på hur man ska ställa sig till långserierna, men ta dem för vad de är, se dem som en bro över till annan litteratur. Låt barnen läsa böckerna men visa också att det finns annat. Det borde satsas på skolbibliotek med både facklitteratur och skönlitteratur, allt från Kitty till annat. Lärare, förskollärare och fritidspedagoger borde få möjlighet att utbildas i barnlitteratur och förmedling av barnlitteratur. Det behövs förstås verktyg för att jobba litteraturpedagogiskt! Med tanke på Lillemor Torstenssons ord är det glädjande att skolminister Ibrahim Baylan lovat en satsning på just läsning och skolbibliotek. Syftet är att stärka läsutvecklingen samt lyfta fram skolbibliotekens roll, för bättre kunskapsresultat. Myndigheten för skolutveckling har bland annat fått i uppdrag att stärka, stimulera och utveckla skolbiblioteken och det pedagogiska arbetet tillsammans med lärarutbildningen. Arbetet utformas lokalt och kommunerna ansöker om att delta i projektet. 
   Slutligen poängterar Lillemor Torstensson att mycket handlar om lust: 
   – Det ska vara roligt för barnen att läsa, inte något de gör av tvång. ”Bokprat” tror jag är jätteviktigt! Prata om böcker, visa upp och läs ur olika böcker – det skapar lust! 

Fakta | Svenska Barnboksinstitutet 

Svenska barnboksinstitutet är ett specialbibliotek och informationscentrum för barn- och ungdomslitteratur. Verksamheten finansieras genom statsbidrag och med bidrag från övriga stiftare. De samlar på all barn- och ungdomslitteratur som ges ut, från pekböcker till ungdomsböcker. De har inte som uppgift att kvalitetsmärka litteraturen, de ska vara objektiva och i stället lyfta fram trender, tendenser och statistik över utgivningen. Sedan får forskare, förlag, journalister och andra dra slutsatser av materialet. Info om senaste årens utgivning finns på http://www.sbi.kb.se/bpindex.html 

Marie Bengts 

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com