Läs senare

Berättelser gör kemin levande

ReportageMed romaner, poesi, konstfotografier och film blir kemin brinnande viktig och samhällsrelevant för åttorna på Uppsala musikklasser.

av Ellen Larsson
28 mar 2019
28 mar 2019
Berättelser gör kemin levande
Med yviga gester och drastiska uttryck blir kemin levande. Foto: Pernilla Sjöholm

Tre marmortrappor upp, med många steg förbi spröjsade fönster och gipsstatyer, tar eleverna klivet in i klassrummet. Här välkomnas man till Uppsalas eget Hogwarts – skolan för häxkonster och trolldom i böckerna om Harry Potter. Men innan­för de tjocka väggarna av brunrött tegel, i byggnaden från 1917, finns det inga trollkarlar. Här har kemisterna samlats för en djupdykning i ämnet jonföreningar. Det är Esfir Löfman, lärare i kemi och fysik på Uppsala musikklasser, som kallar eleverna i åttan för kemister.

Jag vill visa hur det kan vara att jobba med kemin på riktigt och hur fascinerande det är.

– Jag vill att mitt ämne ska vara på riktigt från början till slut. Både under häftiga laborationer och när kemisternas språk, reaktionsformler och kemiska beteckningar står i fokus som i dag, säger hon och lyfter upp en kolv, till hälften fylld av något vitt och grovkornigt, så att alla kan se.

I kolven finns en av våra vanligaste jonföreningar – koksalt eller natriumklorid på kemispråk. För att demonstrera det dramatiska händelseförloppet bakom jonföreningens tillblivelse tar Esfir Löfman på sig rollen som kloratom. Eleven Astrid Zackariasson får spela natrium.

I seminariet, invigt 1917, utbildades lärare tidigare.
Foto: Pernilla Sjöhlom

– Nu sker rena rama blodbadet! Kloratomen är inte vänligt sinnad, utan sliter av Astrid hela armen, säger Esfir Löfman och tar ett grepp om Astrid Zackariassons arm.

– Klor tar elektronen från natrium, sedan är atomerna hårt bundna till varandra. De har bildat jonföreningen natriumklorid som är livsviktig för oss. Om man tränar och svettas mycket exempelvis, då måste man tillföra salt till kroppen, fortsätter hon.

Det är inte första gången som eleverna får använda sina egna kroppar för att åskådliggöra svårbegripliga kemiska formler och föreningar. Och Astrid Zackariasson har inget emot att vara en del av skådespelet.

– Man förstår på ett annat sätt när det blir så konkret. Jag kommer inte glömma att kolatomen tog min arm – min elektron, säger hon.

Men vad är det egentligen som har hänt med henne – natriumatomen – efter blodbadet? Esfir Löfman riktar frågan till hela klassen och får svar av eleven Julian Carvell.

– Hon har blivit en positivt laddad jon, det är en atom med för många protoner, säger han.

Storytelling

Genom berättelser kan man fånga elevernas intresse för naturvetenskap och öka deras begreppsförståelse, men det ger också läraren möjlighet att lyfta fram naturvetenskapens karaktär. Det handlar exempelvis om att visa vem som upptäckte forskningsrönen, vad experimentet har för funktion och hur samhället och kulturen påverkats av det.
På sajten fysik.org/fysikhistoria finns mer information om arbetssättet liksom i Kemilärarnas nyhetsbrev på krc.su.se (Nr: 3-18).

– Det är korrekt, men protoner gör absolut ingenting. De är lata, de går och fikar. Så vad är en positivt laddad jon? frågar Esfir Löfman.

– En atom med för få elektroner, säger Julian Carvell prövande.

Esfir Löfman nickar bekräftande. Det är elektronerna som gör jobbet och binder samman jonerna i jonföreningar. Bindningen i just natriumklorid är speciell och brukar kallas för kristallstruktur. Esfir Löfman visar en kvadratisk modell av natriumklorid, där jonerna binds till varandra i ett tredimensionellt mönster.

– När jag studerade den här bindningen i ett elektronmikroskop som forskare såg jag hur jonerna formar sig som kristaller. Koksalt är otroligt vackert!

Esfir Löfman arbetade som forskningsingenjör i 16 år innan hon 2009 vidareutbildade sig till lärare och hon berättar ofta historier från världen utanför klassrummet. Berättelser från universitetsvärlden, från det tidigare yrkeslivet och från sina uppdrag som konstfotograf där hon bland annat tagit bilder genom just mikroskop. Ett sådant fotografi, som visar magnetiska kromotografipartiklar, finns i klassrummet. Det använder hon när hon går igenom separationstekniker av exempelvis blodceller, proteiner och antikroppar.

Foto: Pernilla Sjöholm

– Jag vill visa hur det kan vara att jobba med kemin på riktigt och hur fascinerande det är. När jag berättar om mina hundratals forskningsrapporter, förstår eleverna varför de skriver labbrapporter. Det handlar inte om att lärare vill vara taskiga, det är så en kemist jobbar.

Att använda bilder och berättelser för att sätta det naturvetenskapliga innehållet i ett historiskt och samhälleligt sammanhang är en metod för att fånga elevernas intresse för ämnet. En metod som brukar kallas för storytelling och som hjälper till att göra det abstrakta kemiämnet konkret, menar Esfir Löfman. Därför har alltifrån tidningsartiklar, konst, poesi, film – och romaner – en given plats i klassrummet. Hon plockar upp boken Lady Almina och verklig­hetens Downton Abbey från katedern, slår upp sidan 168 och läser:

Stödanteckningar. Foto: Pernilla Sjöholm

”Den 22 april introducerades ett nytt och ohyggligt vapen. Gas. Artilleribeskjutningen följdes upp med 168 ton klorgas som släpptes över de allierades skyttegravar. Det var helt oväntat och fasansfullt. Inom tio minuter dog 5 000 franska soldater. Ytterligare 10 000 blev blinda och lemlästade när de försökte fly. Allt var kaos. Tyskarna ryckte fram utrustade med primitiva gasmasker och sköt de förblindade franska soldaterna när de passerade.”

Esfir Löfman tittar ut över eleverna i kemisalen med jämna mellanrum, tar en paus i högläsningen för att förklara och vidareutveckla berättelsen i boken.

– Ni känner till boken På västfronten intet nytt som skildrar stiltjen vid fronten. För att bryta igenom de allierades linjer under första världskriget använde tyskarna klorgas. Den tunga klorgasen spred sig som ett grönt moln som sjönk ner i vallgravarna med förödande konsekvenser.

Klorgas och andra kemiska gaser är sedan länge förbjudna som vapen i krig, men under förra året rapporterade tidningar om hur klorgas kan ha använts under kriget i Syrien. Då drabbades även civila, berättar Esfir Löfman.

Om man inte lyckas levandegöra ett ämne så dödar man det.

– En enda elektron kan vara skillnaden mellan liv och död. Natriumklorid klarar vi oss inte utan, vi dör utan den jonföreningen. Medan klorgas i högre doser kan döda oss. Det är samma kloratom i grunden, men de är så avgrundsdjupt olika på grund av den där elektronen.

Ett jämnt brus från lufttrumman är det enda som hörs i klassrummet. De fördragna gardinerna gör att det periodiska systemet syns bättre där det projiceras på vita tavlan. Men det är inte de kemiska beteckningarna som fångar elevernas uppmärksamhet nu. Det är Esfir Löfmans ord.

Under högläsningen beskrivs hur klorgas dödade tusentals under första världskriget.
Foto: Pernilla Sjöholm

– Det är svårt att förstå ibland, varför det är så viktigt med kemi. Här blev det väldigt tydligt att små skillnader i en kemisk formel får väldigt stora konsekvenser, säger eleven Isa Berglund.

Esfir Löfman försöker skapa ett utrymme på lektionstid för att fånga upp de funderingar som exemplen från verkligheten kan ge upphov till. Ibland dröjer sig elever kvar efter lektionen för att diskutera det som tagits upp. Reaktionen på olika företeelser och forskningsrön kan bli: vad ska vi göra med vår värld, berättar Esfir Löfman.

– Eleverna har en otrolig intellektuell förmåga och ställer ofta frågor som jag måste ta reda på svaren på till nästa lektion. Kemin finns överallt i vår vardag och att den är samhällsrelevant hör jag dagligen i nyhetsflödet. Jag hjälper bara eleverna att se det.

Om lektionen handlar om syror berättar hon om flickor i Afghanistan som skadats efter att ha fått saltsyra på sig. Handlar lektionen om organisk kemi diskuterar de Minamatakatastrofen i Japan, då många dog av kvicksilverförgiftning. Och handlar den om klimatförändringar pratar de om mineraltillgångar och solcellssatsningar i Kina.

– Om man inte lyckas levandegöra ett ämne så dödar man det. Att man som lärare öppnar dörren till ett ämne, så att eleven kan kliva in och börja utforska själv – det är kunskap för mig.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com