Ingår i temat
Betyg och bedömning
Läs senare

Betyg i dans självklart i Täby

I Täby Friskola är dans ett obligatoriskt ämne med kursplan, uppnåendemål och betygskriterier. Eleverna har utvecklingssamtal och får skriftliga omdömen vid varje terminsslut – precis som i alla andra skolämnen.
– Det ger dansen legitimitet och gör att eleverna tar den på allvar, säger danspedagog Cathrine Edholm Husebye som delar in undervisningen i fyra "ben".

19 maj 2010

I fyra veckor har sjundeklassarna arbetat med improvisation, komposition och koreo­grafi. De har skapat sina namn, bokstav för bokstav, med sina egna kroppar och med fem ord i åtanke: Tid + kraft = rörelsekvalitet. De orden står särskilt tydligt markerade med gröna bokstäver på den overhead som eleverna skriver av i sina dansböcker innan de ska börja veckans danslektion. Där står också andra faktorer som har att göra med kropp, rum, tid och kraft, som är själva grundmomenten i arbetsområdet.
   – Till syvende og sidst handlar det om att välja sina rörelsekvaliteter och variera dem så att man får en dynamik som gör att publiken tycker det är spännande att titta hela vägen, sammanfattar Cathrine Edholm Husebye, som är danspedagog i Täby Friskola i Täby.
        Hon hämtar filmkameran för att dokumentera vad eleverna arbetat fram så här långt. Nästa gång ska de titta på filmen tillsammans för att eleverna ska få möjlighet att urskilja mönster att bygga vidare på. Går det att hitta trådar till hur man skulle kunna lägga upp det för att få en bra koreografi? Kanske ska några dansare flyttas om? Hur kan musik förstärka eller förändra dynamiken i rörelserna?
        Eleverna sprider ut sig i danssalen och ställer sig helt självklart raka i ryggen, med fötterna ihop och händerna ner.
   – Är ni beredda? Först gör ni hela namnet, sedan de tre första bokstäverna i slow motion och sedan hela namnet igen. Glöm inte vänta in varandra och stå stilla innan ni går vidare till nästa moment, instruerar Cathrine och startar kameran.
        Först dansar hela klassen sina figurer, sedan flickorna och därefter pojkarna, både utan musik och med. Efter applåder får tre pojkar som alla heter Calle visa sina varianter på hur de löst uppgiften att bokstav­era sitt namn i dans, och sedan tre Sofia och en Sofie.
   – Det är så fiffigt i den här klassen att så många har samma namn! Vad tyckte ni? Var det bara kaos eller kunde ni se några mönster? Hur upplevde ni musiken? Gick det att göra som ni planerat på ert eget sätt? Nästa lektion är jätteviktig, för då ska vi vrida och vända på det här.
        Cathrine filmar ganska ofta, lite beroende på vilket område hon arbetar med på danslektionen. Det är ett bra sätt att ge eleverna återkoppling och en möjlighet att fördjupa diskussionen, tycker hon. Och dessutom är filmerna bra när hon ska hålla i utvecklingssamtal, skriva omdömen och sätta betyg.

Täby friskola har haft dans som obligatoriskt ämne på schemat sedan Cathrine Edholm Husebye anställdes för elva år sedan. De flesta av eleverna i den här sjuan har alltså dansat en timme i veckan sedan de gick i förskoleklass. De har kommit ganska långt i att använda dansen som konstnärligt språk, konstaterar hon.
   – De har varit med och skapat egna danser förut, men i sjuan fördjupar vi teorin. Det är första gången vi verkligen bryter ner dansen i sina olika delar. Sista gången kommer de också att få ett skriftligt förhör med några grundläggande frågor, som till exempel vad improvisation betyder, vad dynamik är och vad ­ en ­koreografs skapelse kallas.
        Resultatet från de skriftliga förhören ligger sedan också med ”på paletten” när Cathrine ska bedöma elevernas kunskaper. Men i sjuan kan man högst få VG på teorin, djupare analys kommer först i årskurs 8.
        Kursplan, uppnåendemål och betygskriterier för dansen har hon själv utarbetat. Det fanns helt enkelt inga för grundskolan – och så vitt hon vet är hennes fortfarande de enda i landet. När hon skrev dem titt­ade hon lite på skrivningarna för bild, musik och idrott, men framför allt insåg hon vilken potential Täby Friskola har. Under tio års tid, från förskoleklass till årskurs 9, är det möjligt att presentera dansen i alla dess former och att bjuda eleverna på alla sorters dans utifrån ålder och förmåga.
   – Grundskolan är en allmänbildningskurs där man lär sig lite om allting och då ska dansämnet också vara uppbyggt så. Jag ville se till att det blev en röd tråd som hänger ihop hela vägen och skrev kursplan och betygskriterier som hänger ihop med det.

Cathrine har delat in dansundervisningen i fyra ”ben”:

  • Dans som ett eget personligt, konstnärligt uttrycksmedel, där improvisation, komposition, ­koreografi och analys ingår.
  • De sceniska dansformerna, som dels ger kännedom om dans som konstart, dels ger fysisk träning – balans, timing, smidighet, koordination och uthållig styrka. Dessutom blir eleverna medvetna och lär sig behärska sitt kroppsspråk – något som eleverna har stor nytta av även utanför skolan, tycker Cathrine.
  • Dans i ett socialt sammanhang, där det ingår ringdanser, långdanser, sång- och danslekar och alla pardanser.
  • Ämnesintegrerad dans, framför allt upp till årskurs 6. På högstadiet blir det svårare att få till det schemamässigt, även om det förekommer ämnesintegration där också.

  – Vi har dansmatte, dansar historiska danser när de läser om olika epoker, dansar danser från olika länder i samband med geografi, skapar danser kring blodomloppet, kretsloppet och rörelseverb … Det går att koppla dans till nästan allt. Men dansen ska ha något att vinna på ämnesintegrationen, eleverna ska få en dansmässig kunskap med sig från den som jag sedan bedömer.
        För att kunna bedöma dansen har Cathrine brutit ner den till fem grunddelar: teknik, uttryck, skap­ande, musikalisk förståelse och teoretiska kunskaper. Till det kommer det allmänna som finns i alla ämnen, som exempelvis att ta ansvar för sina studier, se sammanhang, skapa förståelse och dra slutsatser.
   – Allt det har jag i åtanke. Vi jobbar i perioder, och sista gången i varje period tittar jag extra mycket hur långt varje elev har kommit. Det vet alla, jag har varit jättetydlig med det. Jag tittar under processen också, och ibland antecknar jag eller filmar. Men tanken är att eleverna har hela perioden på sig att visa att de förstått och vad de lärt sig.
        Resultaten efter varje period läggs ut på skolans webbaserade informationssystem, så att varje elev ska se vad Cathrine tycker att just hon eller han har uppnått.
   – Från det att eleverna börjar i sjuan talar jag med dem om vad som behövs och hur jag tänker. Betyg ska inte komma som en chock eller en glad överraskning på avslutningen, en elev ska veta och förstå varför de får just det betyget.

Efterhand har täby Friskola fått tre danspedagoger som delar på två heltidstjänster. Cathrine har numer alltså kollegor som hon kan bolla formul­eringar av kursplan, uppnåendemål och betygskriterier med. Men kursplanen för ämnet dans, som är ganska fåordig och specificerad, har inte ändrats så mycket genom åren. I den står en motivering till varför dans ingår i skolans kursplan och vad målen med undervisningen är.
   – Den är rakt och lättbegripligt formulerad. Det händer att elever och föräldrar vill läsa och då förstår de det som står.
        Betygskriterierna har däremot reviderats en del, utifrån tankar kring vad man kan begära av en vanlig skolelev jämfört med en hobbyelev, berättar Cathrine. Även målen har förändrats något med tiden. Vissa saker har tonats ned, som exempelvis när det handlar om elevens förståelse för dans och förmåga att se, sätta i sammanhang och dra paralleller till andra dansformer och områden i världen.
   – Vi har för lite tid. Dans är ett estetiskt/praktiskt ämne och det viktigaste på en danslektion är ändå att dansa.

Eftersom skolverket inte tillåter ett enskilt betyg i dans har Täby Friskola utökat ämnet idrott och hälsa med en lektion i veckan och sedan delat ämnet i två. Idrottsläraren sätter sitt betyg, dansläraren sätter sitt och sedan vägs de ihop till ett samlingsbetyg i Idrott och hälsa/Dans. Har Pelle MVG i dans och G i idrott kan betyget antingen landa i det ena eller andra. Oftast blir det kanske ett VG.
   – Första åren var det riktigt jobbigt, både elever, föräldrar och vi lärare var arga. Koordinationen, styrkan, smidigheten och spänsten är visserligen gemensam i båda ämnena, men i övrigt är idrott och dans som natt och dag. Vi har en ständig dialog både med varandra och med eleverna för att de ska förstå hur vi tänker.

Att ha betyg är viktigt för att ge dansen legitimitet, anser Cathrine. Det gör också att eleverna tar ämnet på allvar. En del elever skulle inte lägga två strån i kors om de inte fick betyg, hävdar hon.
   – Det spelar ingen roll vilket ämne det handlar om. Det är vackra ord att elever ska uppmuntras att söka kunskap för sin egen skull. Jag kan bli alldeles fascinerad av det faktum att de faktiskt är så här! Med alla omvälvningar i tonåringars liv är det fantastiskt att de överhuvudtaget har tid för sådant som kemiska formler, årtal och pardanser.
        Att ha 290 elever en gång i veckan, att veta vad alla heter och hur de utvecklas är ett stort ansvar. Det är också ett enormt ansvar att sätta betyg, poängterar Cathrine som funderat mycket över den makt hon som lärare besitter och hur utlämnade eleverna är åt henne.
   – Hur tydliga kriterier jag än försöker skriva så är det ändå jag som ska bedöma huruvida en elev kan, förstår och behärskar. Man måste vara så ödmjuk inför den situationen. Det gäller att verkligen försöka möta och locka fram det allra bästa hos var och en. Ibland går det jättebra och ibland gör det inte det.

Mer ur temat Betyg och bedömning (8)

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com