Ingår i temat
Grannspråk
Läs senare

De har nära till Nordens språk

Klass 3A på Toftehøjskolen i Danmark lär sig grannspråken för att det är roligt.
– Målet är att de ska märka att de förstår en massa svenska och norska. Och att det är kul att lära sig nya språk, säger läraren Lotte Sjøholm.

01 apr 2011

Foto: Kent Klich

Jeg er en papegøje fra Amerika
Min far var papegøjefiskepakker
Jeg sagde ingenting, men mor hun sagde nu og da:
Han lærer nok at tale, når han snakker.
Nu synger jeg: å falleri og fallera!
Hvis nogen spør mig hvor jeg kommer fra,
så svarer jeg: å falleri å fallera!
jeg er en papegøje fra Amerika.

Det är morgonsamling på Toftehøjskolan i Ølstykke utanför Köpenhamn. Barnen sitter på golvet klassvis och sjunger starkt av hjärtans lust medan musikläraren hamrar på pianot. Stordian med texten hamnar på sned längst fram, men barnen hänger ändå obehindrat med. Texten om papegojan från Amerika i Kamomilla stad, eller Kardemomme by som den heter på danska och norska, skrevs av norrmannen Thorbjörn Egner, men är lika känd och älskad i Danmark och Sverige. Den är en del av vårt gemensamma nordiska kulturarv – en tillfällighet som ser ut som en tanke denna dag när Alfa är på besök för att se på undervisning i grannspråk.

Barnen i klass 3A smyger iväg till klassrummet med fröken Lotte Sjøholm när deras klass ropas upp. I klassrummet fortsätter det nordiska temat. Lotte Sjøholm håller upp några färgglada, utklippta Disneyfigurer.

– Hvad hedder Anders And på svensk? På norsk?

De kan nästan alla namnen: Anders And är Kalle Anka och Donald Duck. Hans fru Andersine är Kajsa och Dolly. Mickey  Mouse är Musse Pigg och Mikke Mus. Fedtmule är Långben och Langbein.

– Men hva hedder Rip, Rap og Rup?

Ingen vet. Lotte Sjøholm är själv osäker och måste fråga expertisen, det vill säga oss besökare. Namnen Knatte, Fnatte och Tjatte väcker ett gapskratt.

Barnen fortsätter i grupper. Det är liv och rörelse, de mäter, ritar, klipper och färglägger, de är glada och nyfikna. Lotte Sjøholm har bara haft barnen sedan i somras. Då var klassen stökig, nu arbetar de intensivt men lugnt. Några av barnen målar färdigt sina nordiska flaggor. Den norska och den isländska är lite svåra att skilja åt, men annars känner de väl till de olika flaggorna och visar glatt upp den svenska. De har precis börjat med grannspråken och ska hålla på i fyra veckor.

Disneys figurer är en bra ingång till det temat, för Lotte Sjøholm vill börja med saker eleverna känner till. Dessutom väcker de lust.

– De syns det er sjovt, de tycker att det är roligt. Och när det är roligt så går det av sig själv, säger Lotte Sjøholm.

Fyra pojkar gör en väggplansch med de mest kända Disneyfigurerna på olika språk. De klipper ut dem, klistrar upp dem under varandra längst till vänster och gör sedan rutor till ett fältschema. Lotte kommer förbi och hjälper till.

– Hur många spalter ska det vara? Hur många språk är det i Norden? Sex, alldeles riktigt.

Hon tittar och pekar:

– Är det inte lite litet fält för att Rip, Rap och Rup ska få plats? Men det är inget att göra åt nu.

Flera av barnen har varit i Sverige. Magnus, som målar en isländsk flagga, har varit i Malmö flera gånger. Där bor hans moster, morbror och kusiner. Moster pratar både danska och svenska, men morbror bara svenska. Jeppe och hans kompisar ritar en stor, detaljerad teckning med Öresundsbron i mitten. Upptill finns några öar med en isländsk flagga, några gubbar och en pratbubbla: ”Hjælp!”. I Sverige finns bland annat Malmö, med ett hotell som är som en fackla, och ett handbollsstadium där handbolls-VM spelades. Jeppe har varit i Sverige många gånger, eftersom han har sommarställe, sommerhus, där. Han berättar var det är och visar samtidigt med handen:

– Man åker in i skogen och uppför en liten backe såhär och så ligger det där, bredvid en sjö.

För två år sedan gick Lotte Sjøholm en kurs hos Språkpiloterna för att lära sig mer om undervisning i nordiska språk och för att få idéer. Hon tycker att språkundervisningen är viktig för att förstå norsk och svensk kultur och se det som är gemensamt.

– Jag vill att de får intresse för det nordiska och ser att det är roligt att förstå svenska och norska och lära sig nya språk. Vi har många gemensamma drag, men lite är annorlunda.

När hon var liten såg hon och hennes kompisar på svensk tv, och lärde sig därigenom att förstå svenska. Så är det inte idag – hennes egna barn har inte fått det. Därför är det viktigt att de får det i skolan, tycker hon.

– Du och jag kan tala vårt eget språk med varandra – det är tråkigt om det dör ut.

Efter ett tag rullar Lotte Sjøholm in en tv. Nu ska de se en norsk kortfilm, som heter Houdinis hund. Lotte berättar kort:

– Vi ska se en norsk film om en flicka som får en pojke att göra saker. Först ser vi den utan text, sedan får ni se den med text.

Barnen tittar engagerat och intresserat och skrattar ofta på rätt ställe. När filmen är slut frågar hon barnen vad den handlar om. Barnen svarar med bara substantiv:

– En pojke. En flicka. En strand. En hund. Ett hål.

Sedan blir det stopp. Ingen kan berätta mer, men Lotte säger att de nog förstått mer än de kan säga. Hon spelar upp en del av filmen en gång till, nu med norsk textning. Med textningen förstår de nästan allt. De märker att vissa ord stavas lika, men uttalas olika, till exempel ”jeg”. Och när ord börjar med k, så uttalas det ibland mjukt på norska, som tj: ”kenner” blir ”tjenner”.

Senare ska de se filmer från Sverige, Island och Finland. Tanken är att de ska upptäcka att danska, svenska och norska hör mer ihop, liksom isländska och färöiska. Finskan däremot är helt annorlunda. De ska också lära sig att räkna till fem på de olika språken. I höstas läste de om grönländskan och lärde sig räkna till tio.

De har också sett en färöisk sång på Youtube, tittat närmare på texten och jämfört ord och uttal. Även om de inte förstod så mycket, så hittade de gemensamma ord och liknande uttal.

Lotte Sjøholm tycker att det är lätt att motivera eleverna för nordiska språk, även om de undrade lite i början.

– Om man själv är engagerad och tycker det är roligt så är det inte svårt!

Däremot vet hon att många andra lärare tycker att det är svårt och gärna hoppar över det, eller gör det för att de måste. De lånar en bok på  biblioteket, läser den för barnen för att få det överstökat. Då blir det inte heller roligt för eleverna, menar hon.

– Det ska vara roligt, spännande och intressant. Då utvecklar de en nyfikenhet för det nordiska. De ser att det är roligt att förstå svenska och norska och lära sig nya språk.

Engagemanget i klass 3A är det inget fel på, varken hos läraren eller eleverna. I början är barnen lite blyga över de svenska besökarna, men efter hand blir de modigare och

kallar på hjälp. En grupp tittar i en svensk bilderbok, där de ska leta efter föremål i de detaljerade bilderna. Det går trögt. Orden ser konstiga ut. Vad är en v-a-t-t-e-n-t-u-n-n-a? En l-e-k-s-t-u-g-a? Eller en f-å-g-e-l-s-k-r-ä-m-m-a? Fast paraplyet och bananen är lätta att hitta, de heter ju samma.

Jag förklarar, vatten är vand, stuga är hus, lek är leg, fågel är fugl. Först gissar och pekar de vilt, men så kommer någon på:

”Legehus!”

Sedan kommer nästa:

”Vandtønde!”

Det går fortare och fortare att knäcka nötterna. Julie blir ivrig och är snabbast:

”Fugleskræmsel!”

”Lokomotiv!”

”Tegneblok!”

Efteråt berättar Lotte att just Julie tidigare tyckte att det var omöjligt att förstå svenska. Jag frågar Julie vad hon tycker nu:

– Det är kul! Det är kul att komma på vad det är. Ibland är det likt och ibland är det olikt!

Marcus drar i min arm och tittar på mig med lysande ögon:

– Vet du, vi lär varandra! Vi lär dig danska och du lär oss svenska!

När hon avslutar lektionen frågar Lotte Sjøholm ifall det är någon som ska åka till Sverige på sportlovet. Fem barn räcker upp handen. Några ska åka skidor och Jeppe ska till sommarstugan. Yusuf ska till sina släktingar i Stockholm.

– Fast då talar vi turkiska med varandra, säger han.

Nordiska språkfakta, del 1:

Språkförståelsen i Norden kallas semikommunikation. Det betyder att man förstår den andres språk utan att själv tala det.

Primär semikommunikation är när man utifrån sitt eget modersmål förstår den andres språk utan att behöva lära sig det. Det är den förståelse som danskar, norrmän, svenskar och finlandssvenskar har sinsemellan.

Vid sekundär semikommunikation är ett av de skandinaviska språken hjälpspråk till de övriga två. För islänningar, färöingar och grönländare är oftast danskan nyckeln, men danskan måste läras in som främmande språk. För finnar är svenskan hjälpspråket.

 

Nordiska språkpiloter:

De nordiska språkpiloterna startade 2007 och vänder sig till nordiska grundskollärare. Syftet är att ge lärare kunskaper så att de kan fungera som resurspersoner för nordiska språk på sin skola. Hittills har man utbildat 83 språkpiloter från hela Norden.

Språkpiloterna började som ett pilotprojekt, men är i dag en del av ett treårigt avtal om nordisk språkundervisning: Nordisk Mål. Det stöds av bland andra Nordiska ministerrådet och Nordisk kulturfond.

Bakgrunden till projektet var rapporten ”Håller språket ihop Norden? En forskningsrapport om ungdomars förståelse av danska, svenska och norska” av Lars-Olof Delsing och Katarina Lundin Åkesson. Denna rapport visade att den generella nordiska språkförståelsen var låg.

De nordiska språkpiloterna fick EU:s språkpris 2009.

Läs mer på www.sprogpiloter.dk.

ur Lärarförbundets Magasin