Läs senare

Det är roligt att vara slöjdlärare

"Vilken kille han är denne A, som jobbar så bra på slöjden, hjälper sina kamrater, och tar så stort ansvar för sitt eget lärande. Det är roligt att vara slöjdlärare!", skriver Sven-Erik Bengtsson.

18 jun 2010

 

Så är det dags för valfria uppgifter, egna ideer och önskemål. Äntligen.

”Jag vill göra ett datorbord”, säger A som går i femman.

”Hm, ett datorbord, ja, jo det borde väl gå”, säger jag.

”Men det ska vara ganska litet”, säger A. ”Jag vet hur jag vill ha det.”

Ett datorbord hör ju inte till vanligheterna, men visst, jag vet att A kommer att klara det. Det är en intressant kille, A. Han har det inte alltid så lätt, att läsa och skriva är inte hans starka sida. Inte att sitta still heller. I slöjd däremot kan han lyckas med de mest fantastiska saker. Jag tvivlar inte det minsta på att han kan göra ett litet snyggt datorbord.

”Gör en skiss och visa mig”, säger jag. ”Så kan vi sitta ner tillsammans och fundera ut hur du ska göra sedan.”

Han visar mig skissen, en snygg liten perspektivskiss med mått utsatta. Vi tittar på virkeshyllan och väljer ut material. Hyvlad furu 45×45 till benen, ohyvlad furu till sargerna och 16 mm spånskiva till bordsskivan. A sätter i gång med att kapa virket och sedan börjar han hyvla. Full koncentration, mycket energi. Det blir bra det här.

En vecka senare kommer S fram till mig: ”Jag vill också göra ett datorbord, ett sån’t som A gör!”

”Gör en skiss och visa mig”, säger jag. ”Så kan vi sitta ner tillsammans och fundera ut hur du ska göra sedan.”

”Va, måste jag?”

”Jag vill att du funderar över hur du vill att ditt bord ska se ut, och att du ritar och visar mig”, säger jag.

S muttrar lite, går i väg och gör en snabb skiss.

”Så här ska det se ut”, säger han och visar mig papperet. ”Benen ska vara 100 centimeter!”

”Ska benen verkligen vara 100 centimeter?” undrar jag. ”Hur högt är det egentligen? Titta på mitt skrivbord, mät och fundera igen.”

S går i väg, kommer strax tillbaka med skissen, han har ändrat benens längd. Nu står det 50 centimeter.

”Jaha, du vill ha benen 50 centimeter nu?” frågar jag. ”Hur har du tänkt då?”

”Va?”, svarar S och ser lite besvärad ut. ”Du sa ju att 100 var för mycket!”

A, som står och jobbar vid bänken bredvid, kommer fram till oss. Han har meterlinjalen i handen: ”Sätt dig på en pall”, säger han till S.

”Varför då?”

”Sätt dig bara, och sträck fram händerna som om du skriver på datorn.”

Något förvånad gör S som han blivit tillsagd. A ställer sig framför honom och mäter avståndet från golvet till fingertopparna: ”65 centimeter blir lagom!” säger han.

”Blir det bra?” undrar S. ”Hur högt blir ditt bord?”

”64, men så är jag ju lite kortare än du.”

Jag blir alldeles varm, så smart av A att göra så! Han tänker efter, han hittar en praktisk lösning på ett problem, han hjälper sin klasskamrat på det mest pedagogiska sätt.

När jag berättar det hela för barnens klasslärare ler hon.

”Du vet, vi har nyss haft ett utvecklingssamtal och då pratade vi just om att han skulle göra i ordning ett lugnt hörn hemma med plats för dator. Han ska ju få lite program till datorn så att han kan träna mer på läsning och stavning.”

Vilken kille han är denne A, som jobbar så bra på slöjden, hjälper sina kamrater, och tar så stort ansvar för sitt eget lärande. Det är roligt att vara slöjdlärare!

Skriv till oss!

Vi lottar ut en present till en av insändarna i varje nummer. Den här gången är det I rummet intill – samlade texter om ung kultur, av Maria Lannvik Duregård och Annika Dzedina (red) (Lärarförbundets förlag).

Skriv kort om precis vad du vill som kan vara av intresse för kollegorna. Använd gärna signatur, men redaktionen måste ha ditt namn och adress. Inlägg kan kortas av utrymmesskäl.

Skriv till annika.claesdotter@lararforbundet.se, eller Slöjdforum, Box 122 39, 102 26 Stockholm.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com