Läs senare

Ett vilt hjärta

Konstnären Maria Vildhjärta Westerberg hittar sitt material i skogen. Orden är lika viktiga som skogens pinnar när hon gör sina skulpturer och nu har hon kommit med sin andra bok, Hjärtklappning.

02 Dec 2014
Ett vilt hjärta
Foto: Carita Andersson

Borde naturen användas mer i skolundervisningen?

– Naturen är världens bästa skola – du vet inte ämnet i förväg. Om man hittar en insekt blir ämnet biologi, om man hör något blir ämnet musik och om man hittar en pinne att snida blir ämnet konst. Lärandet blir ett äventyr. Så är det för mig och i en utopisk värld där elev och lärare får den plats de förtjänar skulle det vara så.

Du gör skulpturer av pinnar – en ganska barnslig syssla kan man tänka?

– Ja, barn är inte det minsta imponerade av mig och mitt arbete, de känner att de redan kan själva. De är vana att anpassa sig till former. De är inte ängsliga för att det de ser inte skulle räcka till eller duga.

– För lärare kan ordningen vara viktigare än fantasin. De behöver mig bättre, för att lära sig igen hur enkelt någonting egentligen är.

Det speciella med dig är att finurliga texter är lika viktiga som själva skulpturerna. Du gör ju också sångtexter. Hur jobbar du?

– Jag har alltid min arbetsbok med mig i skogen, för putslustiga tankar måste jag fånga där ute direkt. När jag kommer hem kan de ha förvandlats till en pretentiös struntdikt.

– Och jag har alltid tyckt att det varit spännande med ord och språk. Nordiska språk har till exempel mycket med skogen att göra. Tänk på ord som förgrena eller bokstav. Eller tälja och förtälja, snida och berätta, de har samma etymologiska gren.

Vem var du själv i skolan?

– Jag var en duktig flicka och det har jag försökt komma bort ifrån. Det fanns ingen guide in i att det fanns andra vägar att gå än in i huslig lycka eller karriärjobb.

– Jag blev ofta tillsagd att jag borde vara nöjd, men jag blev olycklig. Var det bara det här? Först i trettioårsåldern kom jag fram till något annat, när jag förlorade allt och hamnade i en djup depression. Då gick jag ut i skogen, och jag började se de här sakerna i pinnarna.

Har du några drömmar för framtiden?

– Allt jag drömt om har gått igenom och mycket mer. Men jag är orolig för vår relation till naturen. Jag har inga egna barn så alla barn är mina barn och alla djurs barn är mina barn, jag känner ansvar för att framtiden ska bli en bättre plats för dem.

– Skogen älskar jag som en vän och det är inte rätt det vi gör nu. 

ur Lärarförbundets Magasin