Läs senare

Får ny syn på bilden av kroppen

ReportageBilder, bilder – överallt bilder. Och med dem budskap. En tv-serie fick bildläraren Maria Elf att kasta om planeringen och låta eleverna reflektera över bilder och normer.

13 Dec 2018
Foto: Michael Engman

Grådimmig novemberdag i Sollefteå. Utanför bildsalen i Vallaskolan vill det liksom aldrig bli ljust. Det är dagens första lektion, och några av eleverna i klass 8D ser inte ut att riktigt ha vaknat än. Nu sitter de och pratar gruppvis om var sin reklambild. Till en början har samtalen gått trögt, men nu har det börjat lossna. Vid ett av borden sitter fyra flickor och grunnar över ett svartvitt foto av två personer, nakna på överkroppen – men med kvinnans bröst skymda. Underklädeslinningarna med klädmärket är synliga. Bildens budskap är enkelt och tydligt, kommer tjejerna fram till: köp våra underkläder!

En annan grupp har valt samma bild och efterhand ser båda grupperna mer och mer i den. Som att mannen nästan ser arg ut, medan kvinnan har ett helt annat uttryck i ansiktet, som om hon vill ha hans gunst och beskydd. Hon är kär i honom, kommer de fram till. Om han hyser samma slags känslor är mer tveksamt.

– Det ser mer ut som om han äger henne, påpekar en tjej.

– Men tänk om det varit tvärtom, så det var hon som såg så där hård ut, säger en annan.

Lektionen är den andra i det tema kring bilder och människosyn som bildläraren Maria Elf kör med sina åttor i höst. Hon har inlett den med att påminna eleverna om klippen ur Mia Skäringers tv-serie Kroppshets som de såg förra veckan och har påpekat att programmen inte bara handlar om kroppen, utan om utseende och normer i stort. Hon har också gått igenom ett dokument om köns­normer som hon sammanställt utifrån några olika källor, samt visat en liten film från Crazy Pictures som vänder upp och ner på könsperspektiven och en från UR om hur man gör en bildanalys. Nu har de fyra grupperna fått en halvtimme på sig att välja ut en bild ur en hel bibba reklambilder och analysera bilden.

Bildläraren Maria Elf diskuterar med eleverna.
Foto: Michael Engman

Det var när Maria Elf såg Mia Skäringers programserie som hon kände att hon ville ta in den i undervisningen på något vis.

– Jag ville ”bombardera” eleverna med att olikhet i alla dess former är bra, som ett sätt att vara med om att skapa ett tillåtande samhälle.

Hon valde att göra det med åttorna, som får sin bildundervisning i halvklass och i pass som är nästan två timmar långa. Hon stuvade om i sin planering – egentligen skulle åttorna jobba med helt andra uppgifter nu.

– Men de här frågorna kändes så oerhört viktiga att ta upp, och de and­ra uppgifterna hinner vi med i nian. Sen avslutar vi med att eleverna får göra var sin poster på temat, så att de får skapa något praktiskt också.

Det hela gick också enkelt att knyta till kursplanen, konstaterar hon.

– Det går att pricka av nästan varenda punkt i den, till exempel massmediebilders budskap och påverkan.

Men skulle hon våga ge sig på ett sådant här projekt? Hon dryftade frågan i en grupp för bildlärare på sociala medier: ”Finns det risk att det blir FÖR jobbigt för några?”, skrev hon, och berättade att hon tänkte informera skolans elevhälsoteam om sina planer.

Responsen hon fick, från såväl nätforumet, skolledning som elevhälsa, var positiv, så hon bestämde sig för att tuta och köra.

– Och ju mer jag utvecklade idén, desto mindre ängslig kände jag mig. Nu tänker jag i stället att det här förhoppningsvis blir en hjälp för dem framöver, när de är på sociala medier eller tittar på reklam, film och – för den delen – i skolböcker.

Eleverna vet att elevhälsan känner till projektet och har fått kontaktuppgifter till Vårdguiden och Nationella hjälplinjen. Vid första lektionen lät Maria Elf också eleverna skriva enskilt om sina tankar efter att ha sett det första programmet i tv-serien.

– En elev skrev saker som var jättejobbiga att läsa. Det kändes som ett stort förtroende att hen berättade om sin situation. Jag mejlade hen om att jag finns här om hen behöver stöd och berättade att jag har informerat skolsyster och kurator som båda har tystnadsplikt. Det kändes viktigt att hen inte lämnades ensam.

I klassrummet har eleverna nu piggnat till och diskussionen kring bilderna har blivit livligare. En grupp har valt en bild av fyra män i smoking som har intagit olika slags poser.

Varje grupp ska skriva minst ett halvt A4 utifrån ”sin”bild.
Foto: Michael Engman

– Han längst till höger ser ut som en kung, säger en pojke.

Han blir genast osäker – kan de verkligen skriva så?

– Javisst, säger Maria Elf, som går runt mellan grupperna.

Hon lyssnar på samtalen och lotsar eleverna framåt. Hur hade det till exempel blivit om någon av männen bytts ut mot en kvinna och vice versa – eller om personerna hade haft en annan hudfärg, kroppsform och så vidare?

Hon uppmuntrar dem samtidigt att tänka fritt:

– Det finns inte några rätta svar.

Maria Elf undervisar åtta paralleller i åttan, alla i halvklass, så det blir en hel del lektioner i projektet, vilket givetvis innebär att det kan bli många olika sätt att tackla uppgifterna. I den här halvklassen är det i första hand flickorna som yttrar sig. De är i överlägsen majoritet i rummet, men enligt Maria Elf handlar det också om de enskilda individerna. I andra halvklasser kan det mycket väl bli andra slags diskussioner, konstaterar hon.

Och provokationer? Bilden som dagens fjärde grupp hade valt, med en till synes livlös kvinna som dras över golvet av en man, är väl en sådan som kan utlösa nån slags ”skämtsam” kommentar?

– Ja, så kan det säkert bli. I så fall skulle jag tro att det är en kille som fäller den. Killar har många gånger en tendens att försöka avdramatisera svåra frågor. Vilket ju i sig är väldigt intressant. Om den situationen skulle uppstå så skulle jag naturligtvis hantera det, utifrån vem som säger det och hur.

Egentligen skulle Maria Elf ha velat visa klasserna alla tre programmen i Kropphetsserien, men då varje program är en timme lång är det ogörligt. I stället har hon valt en rad klipp ur dem.

– Jag ville ha med flera olika delar: manligt, kvinnligt, kropp, huvud.

Eftersom idén att jobba så här kom hux flux ser hon det hela som ett första försök, med stor potential att utvecklas. Till exempel kan hon mycket väl tänka sig att samarbeta över ämnesgränserna.

– Man skulle kunna göra en temavecka också. Jag längtar verkligen tills jag får se elevernas utvärdering!

Men innan dess ska de ha ytterligare tre lektioner på temat. Planen är alltså att avsluta det hela med att var och en ska tillverka en affisch, påminner hon klassen:

– De ska handla om kroppen och ha ett positivt budskap. Vi ska smacka upp dem över hela skolan!

Enkät:

Hur var det att titta på reklambilder på detta vis?

Vera Högberg:

– Det var spännande och kul att analysera! Det kom fram sånt som man inte tänker på i vanliga fall. Jag tror faktiskt att jag kommer att uppmärksamma såna här bilder på ett annat sätt nu.

Viktor Vallin:

– Det var svårt att beskriva bilderna. Egentligen fanns det mycket att beskriva, men det känns ovant att tänka så här kring bilder och att det finns budskap i dem.

Emmie Rubensson:

– Det var inte det lättaste, men det var intressant. Jag tycker nog det hade varit lättare att göra det själv än i grupp, men det blev bättre när jag fick skriva, jag har ett visst kontrollbehov. Det var stor skillnad mot när vi gjorde bildanalys i sjuan.

Agnes Åkerlind:

– Jag tyckte det var kul, men svårt. Vi hade en rätt enkel bild, så först kändes det svårt att tolka den, men efter ett tag föll mer och mer på plats. Jag tror det kan vara lättare att se mer budskap i bilder nu efteråt.

ur Lärarförbundets Magasin