Läs senare

”Fortsätt inte traggla utan backa”

ForskningOrsakerna till dyskalkyli är mer komplexa än vad man tidigare trott, slår Linda Olsson fast i sin avhandling. Den visar också att vilken typ av stöd som fungerar bäst är individuellt.

31 jan 2019
Illustration: Istockphoto

Linda Olsson är i grunden skolpsykolog. Intresset för elever med dyskalkyli fick hon med sig redan under studietiden, då hon extraknäckte i ett forskningsprojekt kring temat.

– Det leddes av en av mina lärare på psykologprogrammet och dyskalkyli har fångat mig sedan dess. Det finns så lite forskning om det. Fortfarande i min praktik som skolpsykolog kan jag möta lärare som påstår att dys­kalkyli inte finns utan enbart handlar om att eleven i fråga är lat och inte anstränger sig ordentligt. Synen är ungefär densamma som på dyslexi för 25 år sedan, säger Linda Olsson.

Fortfarande i min praktik som skol­psykolog kan jag möta lärare som påstår att dyskalkyli inte finns.

Hennes avhandling består av tre delstudier. I den första har hon stude­rat omkring 300 slumpvis utvalda elever i grundskolans årskurs tre och mätt hur olika matematiska för­mågor hänger samman. Hon har testat dem såväl i grundläggande förmågor som i antalsuppfattning och enklare addi­tion med låga tal. Därefter har hon undersökt hur eleverna ligger till i lite mer avancerad matematik som multi­plikation och procenträkning.

Linda Olsson.
Foto: Landskrona stad

– Resultatet är mycket tydligt. Man måste förstå det grundläggande för att kunna bygga vidare. Matematiken fungerar som en pyramid. Har du inte en stabil bas kan du inte bygga på med mer avancerad kunskap.

Hon vill därför numer alltid höja en varningsflagg när hon hör lärare eller andra säga saker som ”hen har visserligen lite svårt med matten, men du ska se att det ger sig med tiden”.

– Det gör det oftast inte. Man ska alltid ta på allvar när en elev redan i tidiga årskurser har svårt med matematik. Jag vill också uppmana lärare till ett nyfiket förhållningssätt. Om en elev inte förstår procent, fortsätt då inte traggla det utan backa i stället och undersök hur elevens förmågor ser ut där. Har han eller hon förstått grunderna i addition och exempelvis modellen med 10-­kompisar?

I sin andra delstudie undersökte Linda Olsson de två gängse förklaringsmodeller som i dag finns kring orsakerna till dyskalkyli. Den ena terorin handlar om att det beror på en medfödd nedsättning i förmågan att uppfatta antal, som män­niskan annars har från tidig ålder.

– Om ett litet förskolebarn får se tårtbitar i olika storlekar, kan de flesta redan i den åldern avgöra vilken av bitarna som är störst. Med utgångspunkt i denna orsaksmodell kan man därmed se symtom på dyskalkyli redan i förskolan.

Det andra ”lägret” anser att denna förmåga är intakt och att orsaken till dyskalkyli i stället handlar om svårigheter att koppla ihop exempelvis en skriven siffra och det faktiska antalet. Det visar sig ofta senare.

Linda Olsson

Linda Olsson arbetar som skolpsykolog i Landskrona kommun.

Avhandlingen ”Count on me!”: Mathematical development, developmental dyscalculia and computer-based intervention lades fram vid institutionen för beteende­vetenskap och lärande på Linköpings universitet 2018.

– De här olika förklaringsmodellerna har blivit två läger och diskussionen har kört fast. Om vi inte ens kan enas kring orsakerna, hur ska vi då kunna stötta elever med dyskalkyli på bästa sätt? funderar Linda Olsson.

Hennes studie visar att skotten inte är så vattentäta som i debatten. Hon fann såväl elever med nedsatt grundläggande förmåga som elever med svårigheter att se kopplingen.

– Jag hittade också elever som har svårigheter med båda delarna. Orsakerna till dyskalkyli är därmed mer komplexa än vi tidigare har trott.

Men hur hjälper skolan då bäst dessa elever? I sin tredje delstudie har Linda Olsson designat tre olika träningsprogram på dator med syfte att stödja elever i grundläggande matematiska förmågor.

– Jag lät tre olika testgrupper av elever i förskoleklass, samt en passiv kontrollgrupp, få jobba med ett program var i 15 minuter någon gång under skoldagen i tre veckors tid.

den första gruppen fick inget stöd alls, utan skulle ägna tiden åt att öva sig i att svara rätt på de uppgifter i addition och subtraktion som dök upp på skärmen. I testgrupp två fick eleverna hjälp av en tallinje i samband med de matematiska uppgifterna. Eleverna i den tredje testgruppen fick stöd av ”bollar” eller prickar som illustrerade antalet under varje tal.

– När tre veckor hade gått testade jag samtliga elever. Samtliga tre grupper som hade suttit med något av programmen fick klart bättre resultat än den passiva kontrollgruppen.

Vad grupperna blev starka i, skiljde sig åt. Gruppen som hade stöd av tallinjen blev särskilt skicklig i att kategorisera storleken i jämförelsen mellan tal. Gruppen som hade stöd av bollarna blev starkare än övriga i addition, såväl med stora som små tal. Gruppen som hade fått öva utan något särskilt stöd blev snabb och flexibel på att räkna och även duktig på att använda räkneramsor.

– De räknade ofta med fingrarna som verktyg. Det är ju vad många tar till när inget annat stöd finns.

Linda Olsson blev förvånad över att 15 minuter om dagen gav så stor framgång efter så pass kort tid.

– Det visar att barn helt enkelt utvecklar mer kunskap i det de tränar på. Resultatet visar också att olika former av stöd ger olika resultat. Därför är det viktigt att inte bara ha ett alternativ för att hjälpa barn med dyskalkyli. Man måste undersöka varje individuellt fall, ta reda på vilka grundläggande förmågor som brister och sätta in olika former av stöd för att öva dem.

ur Lärarförbundets Magasin