Läs senare

Frågan som aldrig ställdes

07 mar 2010

Mitt första minne av Sverige är den ”eviga dagen” och Daimglass. Första gången jag smakade Daimglass åt jag två på en gång, på en gunga i en park i Stockholm. Det var sommaren 1992 när jag kom hit. Midsommartid. Jag var 14 år och flyktingbarn. Bara nån månad innan dess var jag bara en flicka. Livet låg framför mig. Framtiden ljus.
En månad senare var det enda ljuset i mitt liv den ”eviga svenska natten”. Den dagen jag kom hit blev jag vuxen.
De flesta vet inte den exakta dagen då de blev vuxna, men jag vet. Jag vet det eftersom det blev en tydlig och skarp övergång. Att på bara en enda dag förlora allt det man som barn var medveten om att man hade.
Att gråta över det fanns inte på världskartan, det fanns ingen tid, ingen plats. Vem ska man gråta hos när alla andra hade samma problem och var lika rädda som jag? Vuxna, vart fanns de? Är det inte en förälders skyldighet att skydda och trösta sina barn? Jo, det är så sant, men när vi blev skapade på denna jord var det nog ingen som räknade med att vi människor kommer göra livet surt för varandra, det var ingen som räknade med krig och annat elände. Det var ingen som räknade med att föräldrarna skulle drabbas av depressioner och knappt orka ta hand om sig själva.
Åter till Sverige och Daimglass. Åter till den nya verkligheten, den nya okända världen. Till en ny ” spännande vardag”. Man ska lära sig språket, man ska lära sig den svenska traditionen, man ska lära sig äta knäckebröd och ” arbeta bort sillukten”. Man ska lära sig uttala ”Kerstin”, ”sjö”, ”sju” och annat rätt. Man ska också lära sig att inte protestera. För det är aldrig bra att protestera i ett nytt land. Tänk om de skickar oss tillbaka?
Tänk att jag också önskade detta varje dag! Att bli skickad hem till ett krig. Jag ville sluta bli förnedrad.
Men mest av allt önskade jag att någon i skolan skulle fråga hur jag mådde. Det hände aldrig kan jag tala om. I skolan får nog lärarna instruktioner att lära oss allt det ovannämnda. De lär sig att ”fabriksproducera” blivande svenskar, med kanske lite mörkare hudton än allmänt önskat, men svenskar är ju svenskar. Gula som blå.
De lär sig att det är bra för oss ”nya” att snabbt integreras. De lyckas med sitt uppdrag och känner sig stolta. En askungesaga helt enkelt!
Och vi? Många av oss sitter här 15 år senare och undrar fortfarande: Varför frågade aldrig lärarna hur jag mådde?
Ta det här som ett ”wakeup call”. För … man kan nog inte veta allt.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com