Läs senare

Från jag-spelare till lagspelare

Gemenskap. På Ekens fritidshem i Lomma har pedagogerna utarbetat en modell för att öka samarbetet och omtanken mellan barnen på fritids och i skolan.– Vi märkte att många sexåringar var osäkra när de började här och vi förstod att det var viktigt att skapa trygghet, säger fritidspedagogen Marita Niemi.

24 jun 2012

Det är en kylig dag, solen skymtar bakom gråa moln, blåsten sveper genom buskar och träd och ett kraftigt vindkast nästan välter de lätta sexåringarna och förstaklassarna, som är uppradade på gräsmattan utanför Ekens fritidshem.
De står i två led bredvid varandra, tolv-tretton barn i varje, och bildar två lag. Barnen på Bjärehovsskolan ska för första gången få pröva på samarbetsövningen ”Plankorna”.

– Det spelar ingen roll vem som vinner, huvudsaken är att vi har roligt, säger Marita Niemi och Patrik Mårtensson till sina respektive lag.

– Vi jobbar på att få ihop gruppen så fort som möjligt med olika samarbetsövningar utomhus, säger Marita Niemi.

För några år sedan började Marita Niemi, Patrik Mårtensson och Camilla Jönsson på Ekens fritids utveckla modellen ”Från jag-spelare till lagspelare”; en metod för att få barnen att samarbeta bättre och kunna fungera väl i olika grupper. För varje år ser de allt fler positiva effekter.

Modellen går ut på att genom olika samarbets- och gruppövningar stärka gruppkänslan. Barngrupperna består av barn från förskoleklass upp till trean.

Foto: Gisela SvedbergPedagogerna har tillsammans utformat ett tjugotal samarbetsövningar, som de också samlat i ett häfte för att både fritidspedagoger och lärare ska kunna ta del av modellen. Och vid de föreläsningar de hållit har gensvaret varit mycket positivt.

Modellen fokuserar på tryggheten i gruppen. De olika samarbetsövningarna är valda så att alla måste hjälpas åt för att gruppen ska lyckas. Det är extra viktigt här på fritids där det hela tiden skapas nya konstellationer när barnen byter årskurs.

Det gäller att kombinera pedagogik och lekfullhet, anser Marita Niemi och Patrik Mårtensson.

– Det är bästa sättet. Genom skratt, lek och prat fördjupas samarbetet så att man sedan kan lösa olika uppgifter tillsammans, säger Patrik Mårtensson.

Båda har inspirerats av vidareutbildningar i utomhuspedagogik, exempelvis en kurs i Tjeckien.

– Nu får du hjälpa henne lite där, säger Marita Niemi till en lång flicka som strax därpå beskyddande lägger armen om en liten tjej för att hon ska kunna hålla balansen på träskivan. Sedan lägger flickorna tillsammans en ny platta framför sig och hoppar över på den. Bakom dem står några killar som väntar på att kliva över på skivan tjejerna just lämnat. Barnen går helhjärtat in för samarbetsövningen. Den som nuddar gräset får gå tillbaka en platta och börja om.

Patrik Mårtensson och Marita Niemi stöttar och vägleder barnen samtidigt som de skämtar med varandra. Det märks att de känner varandra väl. De började arbeta på Ekens fritids ungefär samtidigt för omkring tio år sedan.

– Det är absolut viktigt att vi är samspelta. Det är klart att vi kan ha olika tankar ibland men då gäller det ju att vår kommunikation fungerar bra och att vi visar att vi kan samarbeta, säger Marita Niemi.

På så sätt blir de också ett föredöme för barnen.

Barnen stojar och ropar på lagkamraterna att hjälpa dem som håller på att tappa balansen på plankorna.

Så efter ett tag har Marita Niemis lag, med plattornas hjälp, tagit sig över till andra sidan gräsplanen.

– Vi vann, skriker de i munnen på varandra och studsar upp och ner på gräsmattan.

– Har ni sett någon guldmedalj, skojar Patrik Mårtensson och alla skrattar. Som jag sa i morse så ska vi inte ha någon tävling, det spelar ingen roll vem som vinner huvudsaken är att vi har kul, fortsätter han.

– Jag är ledare för Burlövs scoutkår på fritiden och jag kan säga att gör man samma övning med vuxna så kan de inte låta bli ett tävla medan barnen här faktiskt kan bara leka och ha roligt, säger Patrik Mårtensson medan han plockar fram två presenningar till nästa samarbetsövning.

Marita Niemi tar emot den ena; en grön presenning, knappt en meter bred och en och en halv meter lång.

Barnen blir nyfikna på vad de ska göra.

– De vill hela tiden göra nya grejer och märker inte att de lär sig massa saker genom övningarna. För dem är det lek, säger Patrik Mårtensson.

Barnen delas åter igen upp i två lag och varje lag ska stå på en presenning. Uppgiften är att laget tillsammans ska vända presenning upp och ner. Ingen i gruppen får trampa utanför när man vänder den.

– En klurig övning, säger Patrik Mårtensson till barnen medan de viftar med händerna och petar med fötterna för att både kunna stå kvar och samtidigt vända på den gröna presenningen.

– I samarbetsövningar som den här är det viktigt med vägledning och coachning från oss vuxna, annars klarar de inte av övningen, säger Marita Niemi.

Foto: Gisela Svedberg

Båda lagen arbetar koncentrerat men sjuåriga Ton-Kaw Barameechuays lag behöver lite extra hjälp på traven.

– Nu känns det bra i magen, säger hon när de lycktas. Och lägger till att hon känner sig ’sportig på nått vis’.

Så är det dags för rast. Barnen stannar ute medan Marita Niemi och Patrik Mårtensson samlar ihop plattor och presenningar och går mot Ekens fritidsavdelning.

Inomhus är det rymligt, med stora pösiga soffor att sjunka ner i och tre ovala lekbord med ljuddämpande yta. I ett litet rum intill finns byggrummet. Vägg i vägg ligger ettans klassrum.

Samarbetet i uteövningarna är den mer fysiska delen i att få ihop grupperna medan man inomhus pratar mera.

– Att förstå hur kompisarna känner när de blir ledsna har ju också med Från jag-spelare till lagspelare att göra, säger Marita Niemi.

Givetvis uppstår det konflikter i gruppen. Men blir det bråk på en rast har barnen fått inpräntat i sig att de ska gå till en vuxen direkt.

– Väntar vi till i morgon då är det bortglömt från den andres sida men den som är drabbad bär det fortfarande med sig. Så vi tar diskussionen med en gång och det spelar ingen roll om barnen ska ha matte eller svenska, det viktigaste just då är att reda ut konflikten, säger Patrik Mårtensson.

Foto: Gisela SvedbergMen konfliktlösningen är en process. I trean kan barnen ofta lämnas ensamma en stund för att först själva prata igenom det som hänt. Och det händer ofta att de löst konflikten när den vuxne kommer in.

– Genom årens lopp har vi märkt att våra barn är väldigt omhändertagande. Om en slår sig, stannar två kvar och en tredje hämtar en vuxen, säger Marita Niemi.

Men det finns svårigheter på vägen.

– Visst finns det, vissa år får man jobba längre med barnen för att få ihop hela gruppen, säger Marita Niemi.

Det finns både blyga och dominanta barn. Och därför har man aldrig samma gruppkonstellationer utan varierar grupperna.

– Man måste uppmärksamma om någon är för dominant. Då får man dämpa denne så att andra kan få ta plats. Och det är roligt att se hur någon som annars är jätteblyg kan blixtra till i våra samarbetsövningar, säger Patrik Mårtensson.

Men i ett samhälle som är så tävlingsinriktat, nöjer sig barnen verkligen bara med att delta utan att vinna? Kan man verkligen lära bort tävlings- och konkurrenstänkandet?

– Nej det tror jag inte, det finns alltid där men vi kan dämpa det och också ta fram andra sidor. Vissa har vinnarskalle men vi har ju en så stor grupp med så många olika individer så vi måste dämpa den vinnarskallen men det är klart ibland får man jobba hårt med det, säger Marita Niemi och skrattar.

Idag har man kommit så långt att till exempel förskolebarnen kan spela fotboll med fyrorna utan att bli totalt överkörda.

– Vi behöver bara säga till fyrorna att de får ta det lugnt för nu är de yngre med. Och det fungerar faktiskt, säger Patrik Mårtensson.

Rasten är slut och barnen strömmar in till fritids. Ettorna går till svenskan, förskolebarnen griper sig an spel och playmobil.

Det går förvånansvärt lugnt till. När en ny vuxen kommer in i rummet berättar en liten kille om förmiddagens övning:

– Vi var på havet och tog oss fram tillsammans på plankorna så inte hajarna skulle bita oss, säger han.

Vissa samarbetsövningar fungerar bra från början, andra sämre och måste anpassas till barnen.

– Med vissa övningar tänker vi ’det här blir bra’. Vi har en vision och har prövat själva men sedan med barnen blir det kanske katastrof. Det vet vi inte förrän vi prövat – men vi vågar också pröva. Fungerar det inte så får vi analysera vad som gick fel, säger Marita Niemi.Foto: Gisela Svedberg– Vi låter barnen se att vi också misslyckas ibland och då gör det inget om de också misslyckas någon gång, säger Patrik Mårtensson.

Hur ska man då sammanfatta den pedagogiska vinsten med att jobba med modellen Från jag-spelare till lagspelare?

– Vi arbetar med det sociala nätverket så att barnen får ett brett kontaktnät av kompisar. Och det ger en trygghet, de vet att de har många omkring sig, många man kan prata, skratta och leka med. De är inte beroende av en enda, säger Patrik Mårtensson.

Att ingjuta ett empatiskt tankesätt i barnen redan från början och sedan inte släppa det perspektivet är en viktig nyckel.

– Vi ser till varje individ. Behöver vi lyfta fram ett barn, kan vi ändra grupperna så att just det här barnet lyfts, säger Marita Niemi.

Fråga:

Har ni några liknande samarbetsövningar på ditt fritidshem?

Mejla oss gärna och berätta:
fritidspedagogen@lararforbundet.se

ur Lärarförbundets Magasin