Läs senare

Fritidshem – ett måste för alla?

ForskningNär fritidshemmet i allt större utsträckning blivit en slags utvidgning av skolan riskerar barnen som inte går dit att halka efter.
Forskaren Linnéa Holmberg frågar sig om det är dags att införa heldagsobligatorium.

av Ellen Larsson
04 okt 2018
04 okt 2018
I dagens kunskapssamhälle ska helst alla barns fritid institutionaliseras, skriver Linnéa Holmberg i sin avhandling. I dagens kunskapssamhälle ska helst alla barns fritid institutionaliseras, skriver Linnéa Holmberg i sin avhandling. Foto: Johnér bildbyrå

Fritidshemmen har ett tydligt utbildningsuppdrag, som blivit alltmer reglerat i läroplanen, så för eleverna som väljer att gå dit är det så klart en fritid med begränsningar, säger Linnéa Holmberg som skrivit avhandlingen Konsten att producera lärande demokrater.

Kan det kallas fritidshem om verksamheten fortsätter att närma sig skolans värld?

Hon har studerat texter från Skolinspektionen, kvalitetsarbetsdokument skrivna av lärare i fritidshem och samtal mellan elever och personal under fritidshemsråd. Texter och samtal visar på olika sätt fritidshemmets inneboende ideologiska motsättning mellan auktoritär styrning och demokratiska ideal.

– Det finns inget tvång som säger att barnen måste vara där och deras individuella frihet och inflytande betonas, samtidigt ska fritidshemmet enligt läroplanen komplettera skolan och har som mål att bidra till barnens utveckling och lärande. Det är en svårlöst ekvation, säger hon.

Linnéa Holmberg

Foto: Niklas Björling

Linnéa Holmberg är lektor på Stockholms universitet och undervisar på grundlärar­programmet med inriktning mot arbete i fritidshem.
Doktorsavhandlingen: Konsten att producera lärande demokrater hittar du här: su.diva-portal.org

Att lärarna hela tiden balanserar mellan att styra eller inte styra eleverna blir tydligt av de texter och samtal som hon studerat, men motsättningen mellan auktoritet och demokrati legitimeras också på olika sätt. Skolinspektionen måste kunna granska och jämföra fritidshemmen för att garantera såväl pedagogisk kvalitet som likvärdighet. Jämförelserna blir i sin tur möjliga genom ett systematiskt kvalitetsarbete, där lärarna sätter ord på vad de gör och varför.

– Man kan säkert fortsätta spela fotboll, gå till skogen och jobba med pärlplattor – bara man också kan tala om varför man gör de här aktiviteterna i termer av lärande och utveckling, säger Linnéa Holmberg.

Fritidshemspersonalens dokumentation är en effekt av den mål- och resultatstyrning som präglar hela offentliga sektorn, men orden de använder för att beskriva verksamheten säger också något om de utbildningspolitiska ambitioner som finns med fritidshemmet, menar hon. Hon exemplifierar med ordet undervisning, som numera finns inskrivet i läroplanens fjärde kapitel som handlar om fritidshemmet.  Det visar på en begreppsförskjutning där fritidshemmet i alla fall retoriskt närmat sig skolans värld, menar Linnéa Holmberg.

– I ett globalt kunskapssamhälle förväntas vi ägna oss åt lärande – från vaggan till graven – om vi ska stå oss i konkurrensen. Att ett sådant synsätt, som präglar vår samtid, spiller över på fritidshemmets verksamhet är inte så konstigt.

I avhandlingen beskriver Linnéa Holmberg fritidshemmens roll över tid. För hundra år sedan var det främst arbetarklassens barn som behövde tas om hand av samhället på fritiden. I dag ska helst alla barns fritid institutionaliseras och överses, helst av utbildad personal.

– Det beror så klart delvis på samhälleliga förändringar, som att de flesta föräldrar jobbar i dag. Men det handlar också om att tiden i den obligatoriska skolan inte längre anses räcka för att skapa de här ideala samhällsmedborgarna.

För att lyckas förena den auktoritära målstyrningen med fritidshemstidens demokratiska ideal kring elevers rätt till medbestämmande och inflytande måste fritidshemspersonalen producera elever som självmant väljer att lära sig. Under fritidhemsråden blev detta tydligt. Personalen uppmuntrade elevernas initiativ, men påverkade dem samtidigt för att lyckas skapa den variation som fritidshemmen ska stå för.

– Barnen formas till att bli individer som gärna testar nya saker och umgås med olika personer. På så vis blir barnens fria val också det rätta valet. För demokraten i min avhandling är inte bara ett barn som tycker till, utan en elev som alltid och gärna väljer att lära sig.

I samma veva som eleverna fostras till att hela tiden vilja framåt, utvecklas och förbättra sig själva, fostrar personalen sig själva. Det är helt enkelt en del av hur mål- och resultatstyrningen i offentlig sektor fungerar, menar Linnéa Holmberg.

– Jag beskriver kvalitetsarbetet som ett oändligt och ständigt pågående projekt som aldrig kan bli färdigt. Och om man aldrig kan sluta förbättra sig själv eller fritidshemsverksamheten är det svårt att känna sig nöjd.

Hur ska fritidshemspersonalen förhålla sig det?

– Det kan ju tyckas frustrerande att aldrig kunna bli klar eller att aldrig få betrakta verksamheten och professionaliteten som bra nog, men det är nog bara att gilla läget eftersom det är så här utbildningssystemet är organiserat i dag.

Poängen med avhandlingen är inte om de pågående förändringarna i fritidshemmets uppdrag är bra eller dåliga, poängterar Linnéa Holmberg. Hon pekar bara på vad orden som beskriver vad som sker i fritidshemmen tyder på. Hon tror att avhandlingen kan provocera en del, men hennes förhoppning är att den också väcker tankar om det som vi tar för givet.

– Kan det kallas fritidshem om verksamheten fortsätter att närma sig skolans värld? När tippar det över så att vi faktiskt måste införa något slags heldagsobligatorium för att inte riskera att barnen som väljer bort fritidshemmet halkar efter.

ur Lärarförbundets Magasin