Läs senare

Han ser elevernas språk som en tillgång

- Vi lär oss genom att kommunicera och formulera oss tillsammans med varandra. Clas Olander ser elevernas vardagsspråk som en tillgång när de ska lära sig det naturvetenskapliga språket.

16 mar 2010

Variation, ärftlighet, urval. Att lära sig naturvetenskap innebär bland annat att lära sig ett språk med specifika termer och tematiska mönster. Ibland är orden helt nya för eleverna, ibland används de i andra sammanhang. Men att eleverna inte använder ett korrekt fackspråk är inte ett problem i sig. Tvärtom så kan växlingen mellan det vetenskapliga och vardagliga språket fördjupa förståelsen, anser Clas Olander.
   – Termer som används under lektionerna får inte mening förrän de finns i ett sammanhang. Det är viktigt att göra kopplingar mellan det vetenskapliga språket och elevernas vardagsspråk, säger Clas Olander som i februari disputerade på avhandlingen Towards an interlanguage of biological evolution: Exploring students’ talk and writing as an arena for sense-making.
      Clas Olander är ämneslärare i biologi, kemi och naturkunskap och har arbetat i grundskola och gymnasium. I sin undervisning använder han ofta korta gruppsamtal. Diskussionerna ger eleverna möjlighet att förstå och formulera sig. Normalt sett får de oftast bara några sekunder på sig innan de ska svara,
påpekar han.
   – Det är lite orättvist och slutar ofta med att det bara är tre som svarar. De andra vet att någon annan kommer att svara. Jag har länge varit intresserad av hur gruppdiskussioner påverkar lärandeprocessen. I fyra studier undersöker han grundskole- och gymnasieelevers resultat på diagnostiska prov och, framför allt, vad de säger i gruppdiskussioner om biologisk evolution. Resultatet visar att eleverna som deltog i gruppdiskussioner tillägnade sig en högre grad av förståelse jämfört med eleverna i kontrollgrupperna.

Skolans mål är att elever ska lära sig ett naturvetenskapligt språk. Ofta ses elevers vardagsspråk som ett hinder i undervisningen. Men tar man bort det enda språk eleverna har, berövar man dem möjligheten att prata. Språket är ett verktyg, anser Clas Olander.
      I gruppdiskussionerna ”talar” de fram termernas betydelse. Eleverna anstränger sig för att ta de andras perspektiv och förtydliga sina egna argument.
   – När man pratar, tar man in det den andra säger, reflekterar en stund, skickar tillbaka en omformulering, en fråga, ett exempel eller förtydligande. Efteråt har man gått igenom allt så noga att man vet vad man är eller inte är överens om.
      I samtalen är små nyanser viktiga och eleverna är uppmärksamma på dem. Ofta ligger förklaringarna nära de vetenskapliga. Clas Olander tar ett exempel från en diskussion om orsaker till att vargars luktsinne utvecklats då en elev sa ”vargarna fick bättre luktsinne … nej, de vargar som hade bättre luktsinne”.
   – Den språkliga skillnaden är liten men viktig.

Eleverna använder olika strategier för att förstå och förklara termer och använder synonymer, överföringar och avgränsningar.
     Uttryck med vardagsspråkligt ursprung, som behov och utveckling, kan fungera som en resurs i diskussionerna. Eleverna växlar mellan vetenskapligt och vardagligt språkbruk och tvingas förfina argumenten, påpekar Clas Olander.
   – Ordet behov är ett ord som man i naturvetenskaplig undervisning oftast inte vill att eleverna ska använda. Men när jag lyssnar på hur de talar med varandra, visar det sig att de ganska snart försöker omformulera uttrycket.
      Han tar som exempel en elev som använde termen behov och sa att något ”uppkom inte på grund av att det behövdes men stannade kvar när det behövdes”. Eller termen utveckling då eleven sa att ”alla som hade en speciell egenskap klarade sig bättre i en del av sjön och då utvecklades dom där”.
   – Enligt mitt sätt att se det har inga ord någon fix betydelse utan sammanhanget ger ordet betydelse. Om eleverna kan plocka in det ”fula” ordet i ett sammanhang där det stämmer får det större mening eftersom det är deras eget ord.

Eleverna använder alltså inte de termer skolan skulle vilja. I Clas Olanders undersökning handlar det till exempel om en uppgift om variation, ärftlighet och urval. I stället för variation använde de synonymer som skillnad eller olikhet. I vissa fall använde de överföringar eller metaforer och sa inte ”att det ärvs” eller ”ärftlighet” utan ”det förs vidare” eller ”det lever vidare”. Eleverna kunde också göra språkliga avgränsningar och sa inte ”urval” utan att ”några överlevde”.
   – Även om de enskilda termerna tillfälligt minskar precisionen så blir det ganska bra förklaringar när de sätter ihop dem till ett förklaringsmönster.
      Clas Olander anser att det finns flera fördelar med att använda ett ”interlanguage”, ett växelspel mellan vardagligt och vetenskapligt språk. När eleverna får använda sina egna ord ökar relevansen och de kommer ihåg dem bättre.
   – Har jag bara ett vetenskapligt språk kan jag kanske inte prata med mina vänner på fiket efteråt. Den som kan förklara något utan att förminska den vetenskapliga stringensen har en större kvalitet på kunnandet.
Eleverna vet att målet är att de ska använda vissa ord, men väljer att omforma dem så att de kan hantera dem. Det är klokt och ökar möjligheten att prata om dem, menar Clas Olander.
   – I skolan är man rätt pigg på att poängsätta de rätta orden, det är mycket enklare. Det är lätt att det bara handlar om kvantitet.
      Kvalitet handlar bland annat om att kunna hänvisa till olika resurser, som ”Darwin sa”, Ohms lag eller en teoretisk modell. Att lyckas länka flera exempel till en teori är högre kvalitet än att förklara varje fall för sig, anser Clas Olander.
     Han ser det som en viktig uppgift att lära elever att argumentera. Det handlar inte om att debattera, utan att komma med ett påstående, grunda det i data och ange skäl.
   – Språk och innehåll måste gå ihop. Man kan inte först lära sig en massa fakta en vecka och nästa argumentera om det. Det är betydligt bättre att göra det samtidigt.
 

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com