Läs senare

Hon tar barnens perspektiv

Barns sociala liv. Genom en licentiatstudie återvände Marianne Dahl till fritidshemmet. Men den här gången som betraktare, för att studera allt sanslöst spännande som pågår i barns sociala liv.

27 feb 2012

Illustration: Moa Hoff
– I fritidshemmen finns stor potential då det gäller att arbeta med genus. Som jag ser det skulle man kunna arbeta mycket mer för att utmana barnen, samtala och analysera tillsammans med dem.
Inför sin licentiatstudie i pedagogiskt arbete läste den forna fritidspedagogen, numera lärarutbildaren och doktoranden, Marianne Dahl forskningsöversikter för att se vilka undersökningar som redan hade gjorts gällande fritidshem. Hon konstaterade att de oftast handlar om de vuxna, om professionen, om samverkan utifrån yrkesrollen och om att arbeta i två olika verksamheter.

– Det är i och för sig inte konstigt, yrket har varit utsatt för förändringar under så många år och arbetssituationen är ofta komplex. Men jag ville vända blicken mot verksamheten och det som pågår mellan barnen. Det finns så mycket spännande att hitta där, säger Marianne Dahl.

Hon jämför med forskning runt förskolan där det är vanligare att ta sin utgångspunkt från barnens perspektiv.

– Om fritidshemmet ska lyftas måste forskare kunna spegla vad det är som pågår bland barnen också. Det kan i sin tur ge pedagoger förståelse för hur mötet med barn kan bli. Samspel med andra pågår hela livet och en stor del av barns sociala liv pågår bland dem själva, säger hon.

Marianne Dahl ville därför försöka få tillträde till barns egenstyrda verksamhet på fritidshemmet, den verksamhet som inte är fylld av vuxna pedagoger.

När hon ungefär hade bestämt sig för ”vad” började hon fundera på ”hur”. Eftersom hon var inspirerad av etnografi, vilket bland annat betyder att röra sig under en längre tid på fältet, ville hon studera ett fritidshem under en lång period. Under sju månader besökte hon därför ett fritidshem för barn i årskurs 3–6 fyra till fem eftermiddagar i veckan.Foto: PrivatAtt arbeta med inspiration av etnografi betyder också att inte hämta in data utan att producera data under tiden. Till att börja med var hennes ingång ganska öppen, ungefär: hur ser barnens samspel ut? Först efterhand formulerade hon frågor. Hon började fundera över hur barnen skapar allianser inom sina olika gemenskaper, hur de bildas och hur man får syn på dem.

Marianne Dahl var ”flugan på väggen” utrustad med block och penna. Ibland uppstod dilemman genom att vara en närvarande vuxen som inte ingick i personalen.

– I början hände det ofta att barnen ville spela spel med mig. Det kändes lite jobbigt att säga nej – men annars skulle jag inte kunna observera. Men när jag förklarade ordentligt varför jag var där så förstod de och blev intresserade, berättar hon och menar också att det var lätt att komma i samspråk med barnen.

Men själva aha-upplevelserna fick hon inte under själva studien. De kom efteråt när hon gick igenom materialet.

Uttrycket praktikgemenskap är ett nyckelbegrepp i Marianne Dahls licentiatstudie. En praktikgemenskap kan betraktas som ett ”minisamhälle” där samma saker händer som i det verkliga livet och där alliansbildning är en del. Människor skapar mening i tillvaron genom att ingå i olika praktikgemenskaper, både hemma, på fritiden och på jobbet. Teorin kan användas för att förstå olika sorters lärande för individen, gruppen och organisationen men används oftast i studier om vuxna i arbetslivet. Marianne Dahl valde att ta hjälp av teorin för att förstå det som händer i fritidshemmet.

– I min analys kunde jag urskilja fyra olika praktikgemenskaper på fritidshemmet där jag observerade. Någon annan kanske hade hittat fler eller färre. Jag vill betona att det är ett sätt att förstå.

De fyra olika praktikgemenskaperna utgjordes av olika kulturer vilka i studien benämns som vågakultur, relationskultur, bemästrarkultur och samarbetskultur efter de karaktäristiska drag som utmärkte dem. Vågakulturen utmärktes av fysisk aktivitet, sammanhållning och av att både pojkar och flickor ingick. Relationskulturens kännetecken var slutenhet, hierarki och omfattade endast flickor. Inom bemästrarkulturen hjälpte både flickor och pojkar varandra för att uppnå kompetens, aktiviteter framför dator- och tevespel var centrala. Samarbetskulturen utmärktes av öppenhet, pålitlighet och nästan bara flickor var inblandade.

– Den yttre miljön på det här fritidshemmet var tydlig i den mån att det klart framgick att ”här skapar vi, här leker vi, här spelar vi dataspel” och så vidare, vilket underlättade observationerna.

Men man kan få syn på praktikgemenskaper på alla fritidshem om man bara ställer sig frågan vad det är som pågår, menar hon. Snart blir det synligt att det finns en särskild klick barn som stänger in sig, vill vara i fred, och att det finns ett fåtal barn som är mer intressestyrda och därför går ut och in i olika gemenskaper. Det intressanta är vilka kompetenser som är möjliga att utöva för barnen, praktikgemenskaperna ger olika möjligheter till samspel och potentialer för lärande.

Marianne Dahl slogs av att skolklassen, sammansättningen och gemenskapen i den, blir betydelsefull även i fritidshemmet. Hon funderar över varför det är så och tror att det kan bero på att personalen uppmuntrar till att barnen fortsätter gruppgemenskapen på fritidshemmet eftersom det är enklare organisationsmässigt.

– Många barn hänger ju ihop ända sedan förskoletiden, de lär känna varandra där och sedan hamnar de i samma skolklass. Det kan låta fantastiskt – men man måste komma ihåg att det inte är det för alla barn, säger Marianne Dahl och fortsätter:

– Det kan ju bli problematiskt när det är barn som inte riktigt hittar sin plats i den egna skolklassen och därmed inte heller i fritidshemmet.

Barnen har strategier för att stänga ute eller ta sig in i olika gemenskaper. Marianne Dahl talar om allianser och menar att det är hennes egen definition på fenomenet just i det här sammanhanget. I studien innebär allians att vissa barn söker sig till varandra under längre eller kortade tid. Den kan därmed bildas runt en fråga, en aktivitet – eller ett gemensamt intresse. I studien identifieras strategier både för hur man söker tillträde till och hur man värnar om eller skyddar allianser – vilket medverkar till att andra hålls utanför utan synbar anledning. I barnens fall kan det också handla om att de vill skydda sin lek.

– Jag överraskades av hur mycket barnen lekte, jag hade glömt det. Barnen var i åldrarna nio till tolv år och alla lekte så det knakade! Det tyckte jag var positivt.

Genom sin analys såg hon att det fanns olika sätt att värna om allianser i respektive praktikgemenskap. Det kunde, till exempel, ske genom markering, att någon föreslår att leken ska fortsätta men att en annan säger ”då är inte jag med” och får de övriga med sig. Ett annat är att någon plötsligt bryter upp, går därifrån och resten följer efter. Så sitter ett barn kvar, förstår ingenting och känner sig övergivet. Det intressanta var att dessa strategier var välkända och många av barnen kunde beskriva dem.

– Man kan känna igen den här och flera andra strategier även som vuxen. Till exempel, man står i en grupp på ett mingelparty när plötsligt någon vänder ryggen till och man utesluts ur gruppen och samtalet, säger Marianne Dahl.

Hon menar att barnens försvar, eller förklaring, var att alla inte kan leka med alla hela tiden.

– Det har de kanske rätt i – även om det känns lite sorgligt. Det handlar om sociala regler som de lär sig och som förföljer dem hela livet. Om vi kan identifiera några av dessa sociala spelregler i barngruppen kanske vi också kan prata om dem.

Därför funderar hon över om pedagogens huvudansvar i fritidshemmet är att erbjuda de barn som inte hör hemma i någon praktikgemenskap något annat, en slags fristad.

– Jag tycker också det är viktigt att man erbjuder stunder där alla faktiskt är med. Den frågan vill jag gärna vädra!

Hon menar att pedagoger kan främja barns samspel genom att organisera rum och aktiviteter som är möjliga för barn att ansluta sig till utan att fråga om tillträde, aktiviteter som är öppna och tilltalar alla.

Ett annat fokus i studien var vilka genusaspekter som blev synliga i barnens sociala liv. På fritidshemmet, likaväl som på andra platser i barns sociala liv, pågår ett arbete bland barnen för att positionera sig i relation till det som uppfattas ”flickigt” respektive ”pojkigt”. Dels kunde Marianne Dahl se det genom praktikgemenskaperna, dels genom de aktiviteter eller lekar som barnen valde. Hon såg både gränsuppehållande och gränsöverskridande handlingar och noterade att lekskickliga barn var en faktor till de senare.

Vid datorerna möttes både flickor och pojkar men å andra sidan attraherades de oftast av olika innehåll.Illustration: Moa Hoff– I fritidshemmen finns stor potential då det gäller att arbeta med genus. Som jag ser det skulle man kunna arbeta mycket mer för att utmana barnen, samtala och analysera tillsammans med dem.

Marianne Dahl säger att det finns väldigt lite skrivet då det gäller genusarbete på fritidshem och att det verkligen skulle vara något att sätta tänderna i.

Hon återkommer till datorspelen och menar att de ofta är väldigt könsbundna.

– Dem skulle man kunna ifrågasätta, tala med barnen om hur man märker vilka de riktar sig till. Jag tror att de tycker att det är spännande och intressant.

Licentiatstudien har fått henne att tro att de vuxna har mycket att lära om de tar barnets perspektiv och intresserar sig för vad de gör, därifrån kan man sedan utmana barns intressen och erfarenheter.

– Det har varit så spännande att få en möjlighet att sätta på sig glasögonen och ta utgångspunkt från barnens horisont och observera vad som händer. Att se vilka villkor barnen möter på fritidshemmet, att fundera över vad vi vill med verksamheten, borde vara en viktig utgångspunkt i ett utvecklingsarbete för fritidspedagoger.

Marianne Dahl poängterar samtidigt att studien berör bara en liten del av alla de sanslöst spännande saker som pågår under den fria tiden.

– För mig är förståelsen av vad som händer det mest primära, säger hon.

Marianne Dahl

Bakgrund: Tog fritidspedagogexamen i Växjö år 1979, arbetade därefter i yrket under 20 år, studerade parallellt kurser i pedagogik. Blev lärarutbildare på högskolan i Kalmar år 2000.
Började forskarutbildning år 2006, Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande vid Göteborgs universitet. Lade fram en licentiatavhandling om barns sociala liv på fritidshemmet i mars 2011.

Gör nu: Är lärarutbildare på Linnéuniversitetet, fortsätter parallellt med doktorandstudierna. Håller just nu på med en delstudie som komplement till licentiatavhandlingen, om barns relationer ur pedagogernas perspektiv.

Läs mer 

Marianne Dahl medverkar i boken Fritidspedagogik – fritidshemmets teorier och praktiker, Anna Klerfeldt och Björn Haglund (red), Liber, 2011.

Licentiatavhandlingen ”Barns sociala liv på fritidshemmet. En studie om praktikgemenskaper och alliansbildning i egenstyrda aktiviteter” kan laddas ner från: gupea.ub.gu.se/handle/2077/25560

ur Lärarförbundets Magasin