Läs senare

Hur man blir en forskande lärare

Hur går man tillväga för att forska? Den frågan får vi
från läsare då och då. I denna personliga betraktelse beskriver
läraren och forskaren Annika Lilja vid Göteborgs universitet
hur hennes forskarutbildning gick till.
Att förena två krävande halvtidjobb, lärare i skolan med
arbetet som doktorand, är inte lätt men stimulerande.
I den resan ingick att vara med och utveckla läraryrket.

07 mar 2010

Jag blev färdigutbildad mellanstadielärare 1989 och jobbade på några olika skolor innan jag 1995 kom till, Jonsereds skola i Partille kommun, där jag fortfarande arbetar som klasslärare. Läraryrket var mitt drömjobb redan som barn och så har det fortsatt att vara.
Efter tio år i yrket kände jag ett allt större behov av att förkovra mig. Jag hade börjat trampa på i samma hjulspår och behövde hjälp att utvecklas. Jag sökte mig då till ett magisterprogram i pedagogik med inriktning mot didaktik vid Göteborgs universitet. Där mötte jag andra som, precis som jag, ville utvecklas i sitt yrke som lärare.
Ungefär samtidigt som jag gick min utbildning, halvfart på kvällstid, så realiserades tanken om arbetslag på min arbetsplats. De här två faktorerna, utbildningen och chansen att få arbeta nära ihop med kollegorna betydde mycket för min yrkesroll. Jag och mina kollegor ville utveckla vår undervisning, dels för att öka elevernas måluppfyllelse, men också för att det skulle bli roligare för eleverna att lära och roligare för oss att undervisa.
Under utbildningen läste jag teori och det fick
för mig en helt annan betydelse än den haft under lärarutbildningen. Efter tio år i yrket kunde jag
relatera till teorierna på ett helt annat sätt och det fick stor betydelse för mig och för mina kollegor.
I arbetslagets planeringar och diskussioner kunde jag föra in teorier från kursernas litteratur och
eftersom mina kollegor var intresserade av det jag hade att komma med så innebar det förändring.
Teori och praktik möttes och ledde till utveckling. Dessa erfarenheter i bagaget gav mig blodad tand, och då blev forskarutbildningen nästa mål.
Att befinna sig i utveckling är stimulerande, roligt och beroendeframkallande. För min del blev det så att jag bara fortsatte och fortsatte med studierna. Jag skrev först en C-uppsats och sedan en D-uppsats och sedan var det bara forskarutbildningen kvar om jag ville fortsätta att förkovra mig inom
pedagogiskt arbete. När jag började på magisterprogrammet var min ambition att utvecklas till en bättre lärare, allteftersom jag läste vidgades mina mål till att också vara med och utveckla läraryrket. Att ta ytterligare ett steg in i den akademiska världen genom en forskarutbildning skulle kunna ge mig denna möjlighet.
 Allting löste sig väldigt bra. När min D-uppsats var klar startade Göteborgs universitet en forskarskola för lärare i samarbete med några kommuner, CUL – Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning, och min arbetsgivare, Partille kommun, var villiga att satsa på mig. Jag sökte och kom in.
Det kan tyckas som om min resa var väldigt enkel och lyckades tack vare att tillfälligheterna var på min sida. Någon sanning ligger väl i det, men jag hade ganska tidigt under min påbyggnadsutbildning satt som mål att jag en dag skulle utbilda mig till forskare och detta mål fanns med mig i allt jag gjorde under ett par år, och det var nödvändigt. Det krävdes envishet, målmedvetenhet och långsiktighet för att komma in på forskarutbildningen och det är egenskaper man måste ha med sig och underhålla även under forskarutbildningen. Min grundutbildning räckte inte,  magisterprogrammet var en förutsättning för att jag skulle bli behörig.
Jag kände mig ganska ensam som lärare i mina drömmar om att forska. Det finns ingen tradition inom skolan att lärare disputerar, och därmed finns det inte heller några färdiga strukturer för lärare som vill kvalificera sig för att söka forskarutbildningen. Jag hade inte heller upplevt någon efterfrågan på disputerade lärare, varken från kommunen eller från akademin, det verkade inte finnas någon självklar uppgift för den disputerade läraren.
Men något har hänt de senaste åren. Kommunerna har så sakteliga börjat intressera sig och ser möjligheter till kvalitetshöjning av verksamheten även om man nog ännu inte riktigt vet hur vi kan komma till
nytta. Akademin har också, på flera ställen i landet, tagit initiativ för att underlätta för lärare att disputera. Det har börjat röra på sig. I och med att möjligheterna för lärare att vidareutbilda sig till forskare ökar, så ökar också medvetenheten och intresset från lärarna.
Det finns naturligtvis många anledningar till att lärare vill utbilda sig till forskare, men något som nog är gemensamt för alla är att man har frågor som man vill få svar på. Det är det forskningen går ut på – att besvara frågor på ett systematiskt sätt och på så vis bidra med ny kunskap som leder till utveckling.

Att arbeta halvtid som lärare och halvtid som doktorand är väldigt
stimulerande, men ibland blir det också ganska svårt. Det som är oerhört positivt med att finnas på två olika arbetsplatser är dels utmaningen med det nya, dels tryggheten med det kända och invanda. För mig har det betytt att samtidigt som jag skulle lära känna och etablera mig i en ny och främmande
miljö, akademin, hade jag kvar basen på min arbetsplats där strukturer och kollegor är kända. Och framför allt, glädjen att få fortsätta jobba med eleverna. Som doktorand kommer man ständigt i kontakt med aktuell forskning och den kunskapen tar man med sig till sin arbetsplats. Man har också skolans verksamhet väldigt närvarande när man befinner sig på universitetet. Att få möjlighet att gå forskarutbildningen inom ramen för sin tjänst är förmånligt. Det innebär oftast att man behåller sin lärarlön och slipper gå ner till en doktorandlön.
När jag skulle skriva min C-uppsats ville jag, i stort sett, ta reda på vad som är meningen med livet i skolan, nämligen hur skulle jag som lärare få mina elever att vilja lära sig för lärandets egen skull. Jag ville inte att de skulle fråga ”Hur många sidor måste man skriva?”. Jag ville att de skulle skriva en bra och intressant text oberoende av hur lång den var. Jag läste på om inre och yttre motivation och förstod vad som var det rätta, men förstod ändå inte hur jag skulle kunna svara på frågan. Ganska snart insåg jag att det inte finns några generella svar på frågor av den typ jag ställde mig, så enkelt är det inte, som tur är. Svaren på en sådan fråga är lika många som det finns lärare och elever. Jag fick tänka om. Jag intervjuade tretton olika elever i årskurs ett, fem och åtta. Jag frågade dem vad det var som drev dem att arbeta i skolan. Det visade sig vara
flera olika anledningar, en del som hade med inre motivation att göra och en del som hade med yttre motivation att göra. Men det som verkade vara viktigast var läraren. I D-uppsatsen gick jag vidare och intervjuade elva lärare på åtta olika grundskolor om vad de tyckte sig se driva elevernas arbete. Det var en hel del, men gemensamt för de flesta av lärarna var att de kände ett engagemang i sina elever, de ville deras bästa och de såg att det hade betydelse för samarbetet med eleverna.
 Jag valde att göra en kvalitativ studie, vilket innebär att jag observerar lärare i deras undervisningsarbete. Jag har hittills följt fyra lärare under en tidsperiod av knappt en termin var. De dagar jag inte själv arbetar som lärare eller går någon kurs har jag åkt ut till den skola där ”min” lärare arbetar, jag har suttit i ett hörn och skrivit ner så mycket jag kan av det jag ser och hör. Som observatör i ett klassrum ser man mer än vad läraren ser eftersom man är helt fokuserad på att uppleva så mycket som möjligt. Vissa saker som man ser och som till exempel eleverna ser att man ser, får bara passera. Gränsen går när det händer något som skadar någon annan på något sätt. Som lärare är det otänkbart att se utan att agera, men som observatör har jag en annan roll. Allteftersom läraren och eleverna blivit vana vid att jag är där och inte påverkar så mycket har jag kunnat röra mig i klassrummet för att följa lärarens arbete med de enskilda eleverna. Det innebär alltså att ena dagen är jag lärare i mitt eget klassrum, och nästa dag är jag forskare i någon annans klassrum. En del av den kritik som finns mot att verksamma lärare också är forskare går ut på att läraren inte kan lyfta sig från sin egen praktik och utföra ett vetenskapligt arbete, man är så bekant med kontexten att det blir svårt att se på den utifrån.
Vi är många som menar att det resonemanget inte stämmer, det innebär ett underkännande av forskarutbildningen och av alla de instanser i form av seminarier, kollegier och konferenser som finns inom akademin där man granskar vetenskapliga arbeten. Det är också motsägelsefullt att kunskap om hur en praktik fungerar och kunskap om vilka frågor som finns i praktiken skulle vara en nackdel i forskningen om den.
Inte desto mindre så är det en process att skilja mellan sin roll som lärare och sin roll som forskarstuderande, det är ingen självklarhet utan det är en resa. Rollen som lärare i det egna klassrummet är självklar, även om den efter ett tag får en ny dimension, man lär sig att reflektera mer medvetet över sitt arbete. Att komma som doktorand till någon annans klassrum och ta på sig forskarglasögonen har inte varit självklart från dag ett. Det är ett arbete man växer in i med hjälp av forskarutbildningen, handledaren och sin egen medvetenhet.

Här följer två situationer som hämtats från mina observationsanteckningar. Det är två vanliga situationer som jag tror att alla lärare känner igen sig i. Efter utdragen ur observationsanteckningarna finns några rader som kommenterar det jag sett. Dessa kommentarer är ett resultat av den utbildning jag går. I den här texten går jag inte närmare in på hur teorierna jag stöder mig på ser ut eller hur jag definierar förtroende, jag redovisar inte heller något resultat. I stället vill jag att exemplen ska ge en bild av vad jag kan se med mina forskarglasögon. För fyra år sedan, innan jag påbörjade forskarutbildningen, hade jag inte ens noterat de här situationerna, så vanliga är de. Men nu menar jag att detta hör till beskrivningen av den förtroendefulla relationen mellan läraren och eleven och att detta har betydelse för beskrivningen av
läraryrket och för lärarutbildningen.
Ett exempel handlar om förtroende på gruppnivå och kommer från Ekskolan där Susanna är klass-
lärare i en grupp med ettor och tvåor.
Eleverna har varit i skogen hela förmiddagen och efter lunchen sitter de i en samlingsring och fikar på det som de inte åt upp under utflykten. Eleverna läser om jordens uppkomst och de första människorna. En av eleverna, Kristina som går i årskurs ett, ska få visa sin Tyrannosaurus Rex och berätta om den. Hon blir ideligen avbruten av Björn. Susanna säger till honom flera gånger.
Susanna tar ny sats och sänker sin röst och säger att Kristina vill berätta något för klassen. Kristina visar en dinosaurie i plast som hon har. Hon går runt i samlingsringen. Björn och Alexander pratar högt och rakt ut om olika saker. Susanna säger till dem att dämpa sig. Kristina går runt ganska sakta och de andra eleverna väntar, fikar och småpratar med varandra under tiden. När Kristina gått varvet runt säger Susanna till att nu måste det bli alldeles tyst så att alla kan höra vad Kristina berättar. Kristina ställer sig mitt i cirkeln och berättar att det är en Tyrannosaurus Rex och att hon har fått den i Ullared. Hon har många dinosaurier hemma för hon gillar dem. Kristina undrar också om någon har en fråga. Det blir ett samtal mellan Kristina och några elever som vill fråga, men Björn avbryter i stort sett hela tiden, han är ivrig och verkar väldigt intresserad av dinosaurier. Till sist säger Susanna,
– Men Björn, jag blir helt förtvivlad snart. Du måste hejda dig och räcka upp handen. Björn är tyst en liten stund sedan börjar han avbryta och prata rakt ut igen. Susanna går fram till honom och håller runt hans underarm och ser honom i ögonen.
– Björn, Vad kan du göra för att hejda dig, vad kan du göra?
 Ganska mycket av lärarens arbete handlar om att skapa en miljö som ger förutsättningar för lärande, det handlar om att tysta ner de som pratar för mycket, det handlar om att få eleverna att komma i tid till lektionerna, det handlar om att se till att det finns möjligheter för alla att få arbetsro i klassrummet, det handlar om att hela tiden diskutera, motivera och sätta gränser. Detta arbete är en förutsättning för att skolan ska fungera så som den är organiserad, eleverna måste känna förtroende för att läraren ger dem möjligheter att lära. Susanna har här ett ansvar när det gäller elevernas liv i skolan. Alla elever ska få ta plats, bli lyssnade på och få synas. Det gäller också att se till så att ingen tar för sig på andras bekostnad. Att läraren ser till att detta fungerar är en självklarhet för eleverna och även för deras föräldrar, de utgår från att de kan ha förtroende för att läraren får detta att fungera.

Ett exempel på förtroende på individnivå kommer från Almskolan.
Det är Karin lärare i en klass med fyror. Det är tisdag efter lunchrasten, klassen har haft matte en stund men nu ska de arbeta vidare med SO. Eleverna fortsätter med sitt arbete om jordbruket i Sverige. Karin har en kort genomgång innan eleverna får arbeta med ett arbetsblad.
Elsa har ritat fyra bilder som föreställer bondens år på sitt papper, hon söker upp Karin och visar. Karin vill att Elsa ska skriva kort vid bilderna vad de föreställer.
– Nej, det behövs inte, säger Elsa.
– Vad gör bonden på bilderna, frågar Karin och pekar på rutan för våren. Elsa svarar lite svävande.
– Jag vill att du skriver också för det räcker inte med bilderna för att förstå vad det är bonden gör, säger Karin. Elsa protesterar igen.
– Jag tycker inte det behövs.
Karin vänder sig mot en annan elev som också vill ha hjälp och Elsa går in i grupprummet igen där hon sitter och arbetar. Hon kommer dock strax tillbaka för hon har märkt att Olivia inte heller har skrivit vid sina bilder. Elsa ifrågasätter varför Olivia inte behöver skriva. Karin förklarar att hon inte sett Olivias arbete och att Olivia inte har frågat henne. Karin går med Elsa in i grupprummet och förklarar för alla fyra flickorna som sitter där vad det är som gäller.
Elsa är nöjd med att ha ritat i de fyra rutorna som finns på arbetsbladet. Det gör hon snabbt, men när hon visar det för Karin räcker det inte. Karin vill att Elsa också ska skriva och förklara vad bonden gör de olika årstiderna, men Elsa protesterar. Karin kontrollerar snabbt om Elsa vet vad hon ritat, det gör hon inte, därför, för att lära sig, måste Elsa skriva, trots att hon inte riktigt ger sig. Det blir en kamp mellan läraren och eleven och till sist fogar sig eleven. Karin står på sig för det är hennes ansvar att göra det, det är hennes ansvar att Elsa får förutsättningar att uppnå skolans mål och Elsa kan känna förtroende för att Karin tar detta ansvar för hennes lärande.
Hur har jag förändrats hittills under forskarutbildningen, ser jag något som jag inte såg förut?
Innan jag påbörjade min utbildning var min och arbetslagets undervisning utgångspunkten och det var där mitt utvecklingsintresse låg. Som doktorand har jag lämnat detta, det är två helt olika uppgifter, men självklart har jag med mig mina kunskaper och erfarenheter som lärare i forskarrollen, och självklart har jag nytta av mina kunskaper från forskarutbildningen i jobbet som lärare. I dag ligger mitt forskningsintresse på lärarens undervisning och elevernas lärande på en generell nivå. I min undersökning observerar jag några lärare för att med hjälp av dem och med hjälp av tidigare forskning försöka ge en bild av vad en förtroendefull relation mellan läraren och eleven kan betyda för elevens lärande och liv i skolan. Jag har förflyttat mig från den egna praktiken till läraryrkets praktik.

Forskarutbildningen har bland annat lärt mig att se på skolan ur ett annat
perspektiv än bara lärarens. Att bli medveten om vilka olika intressen det finns som styr skolan verksamhet och vad det får för betydelse för yrkets praktik och för elevernas lärande, att kritiskt granska det man läser och hör är egenskaper som utvecklas under utbildningens gång. Jag har lärt mig att se och förstå lärarnas och skolans roll i ett större perspektiv. Det jag också förstått är att skolan behöver forskare och lärare som står upp för den utbildningsvetenskapliga forskningen och lärarnas yrkeskunnande, som tar plats på formuleringsarenan och medieringsarenan.
Det jag också tror mig veta är att förväntningarna på att forskning ska komma med konkreta lösningar på skolans problem är orealistiska. Det finns inga enkla lösningar i en så komplex verksamhet som skolans, det finns inte en rätt metod som fungerar i alla klassrum i hela Sverige. Det forskning har att erbjuda är systematisk kunskap, och det utbildningsvetenskaplig forskning bör erbjuda är intressanta studier som försöker besvara, diskutera och förklara frågor som har en tydlig koppling till skolans praktik. Detta kan sedan bilda utgångspunkt för lärare på olika skolor att ta ställning till, diskutera och utveckla i sitt eget arbete. Forskningen ska vara ett stöd och en stimulans för lärarna. Skolnära forskning kan förhoppningsvis också bilda basen för ett samarbete mellan arbetslivet, lärarutbildningen och forskare.
Sist, men absolut inte minst, så är att forska för den enskilda läraren och doktoranden en mycket rolig och spännande resa att göra.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com