Läs senare

I dag är alla paralympier

Springa med övertejpade skidglasögon och spela volleyboll i rullstol. På Valsätraskolan är alla elever funktionshindrade för en dag. Alla människor har samma värde, lyder det raka budskapet.

26 aug 2016
I dag är alla paralympier
Förstärkning utifrån. Mark Blake, tränare i Mälarhöjdens IK:s fotbollslag för spelare med synnedsättning, ledde fotbollen under parasportdagen. Mohammed Al Halabi och Elias Siggelin lyssnar efter bollen. Foto: Mikael Wallerstedt

När idrottsläraren Neno Dervovic dimper ner i rullstolen strax före nio på morgonen har han redan varit i skolan i drygt fyra timmar.
– Jag har inte sovit mycket i natt. Jag ville bara stiga upp och åka hit.

Foto: Mikael WallerstedtTrots att han inte är någon van rullstolsförare svänger han runt snabbt mellan skolbyggnader och koner på Valsätraskolan i Uppsala. Han ser till att alla lagen med de nästintill 200 eleverna är uppställda inför defilering. Snart marscherar de i väg, uppkallade efter paralympicsstäder såsom Atlanta, Rom, Aten, Nagano och Örnsköldsvik. Framme vid konstgräsplanen hälsar Neno Dervovic lagen välkomna:

– Det är inte förbjudet att ha roligt i dag. Men först och främst är denna parasportdag tänkt att handla om respekt, kärlek och allas rätt att vara olika.

Hur tycker ni att jag är i vanliga fall? frågar han.

– Snäll! ropar några.

– Och är jag mer eller mindre snäll i dag för att jag sitter i rullstol? undrar läraren och budskapet har gått fram: Neno är Neno, oavsett funktionsvariation.

Eldsjäl må vara ett slitet ord, men det passar bra på Mevludin ”Neno” Dervovics engagemang kring parasportdagarna. För sjätte året anordnar han detta evenemang, där eleverna får funktionsnedsättningar för en dag. Grenarna är hämtade från de paralympiska spelen: rullstolsbasket, rullstolsbadminton, sittande volleyboll, kälkhockey, boccia samt fotboll, fri­idrott och goalball för synskadade. När Neno själv har satt sig i en av de inhyrda rullstolarna vid skol­dagens början, reser han sig inte en sekund därifrån, oavsett hur bråttom det är att låsa upp dörren till ett omklädningsrum eller ta sig mellan de olika stationerna. Hans budskap är enkelt och kräver egentligen inte så många ord till de startklara eleverna.

– Jag är jag oavsett om jag sitter i rullstol eller skolbänk. Se mig för den jag är, inte för det redskap jag använder. Man får vara olika. Alla är olika, säger han och byter fokus:

– Nagano, är ni redo?

Spridda ja-rop.

– Guuuud, så svagt! Igen! hojtar idrottsläraren.

I idrottshallen är det full aktivitet. Gagik Khachatryan från 5B testar badminton i rullstol. Ganska kul var det, inte så svårt, summerar han. Han har syftet med dagen klart för sig.

– Vi får se hur det känns att vara handikappad och pröva på hur de tränar. Man ska respektera alla. Till exempel, om jag ser någon utan en hand så ska jag inte stirra på den. Det är inte särskilt fint att göra så, man ska hälsa som vanligt i stället.

Lär du dig sådana saker den här dagen?

– Jag hade tänkt på det innan, men skolan gör ju det här för att vi ska prova på hur det kan vara. Man vet aldrig, jag kan också bli handikappad.

På planen intill vilar Liss Koch från 5C ut efter rullstolsbasketen. Ingen borde bli diskriminerad för sin funktionsnedsättning, resonerar hon. Hennes lärare Leila Björk flikar in att eleverna i 5C är ”drillade” i människors olika förutsättningar och lika värde, eftersom deras klasskamrat Edvin Kuusk är rullstolsburen.

– Jag tror att den här dagen är extra viktig för honom, eftersom vi får se hur han har det, säger Liss Koch.

På badmintonplanen hittar vi honom, Edvin Kuusk från 5C. Ja, jag tycker om dagen, säger han med tydlig mimik. Sedan bokstaverar han med blicken fram ord och meningar med hjälp av den karta med alfabetet som assistenten Hannah Olofsson bär med sig:

– Eleverna får testa på mitt liv lite.

Är det viktigt för dig?

– Ja.

Tror du att de lär sig något, eller är det mest en skojig dag?

– Både och.

Edvin Kuusk gillar även vanliga idrottslektioner. Då använder han gåstol och han säger att Neno är bra på att hitta övningar som funkar för honom.Foto: Mikael WallerstedtAtt få Edvin delaktig i idrotten är inte svårt, säger Neno Dervovic när jag fångar honom mellan badmintonplanen och goalballen.

– Det gäller att alltid se möjligheten för eleven. För mig har det aldrig varit svårt. Det går alltid att nivåanpassa.

”Små steg framåt är ändå steg framåt”, är en devis som Neno Dervovic bär med sig från när han undervisade i idrott i särskolan.

– Det viktigaste är att delta och känna tillhörighet. Självkänslan ökar hos eleverna när de blir accepterade i gruppen.

Idén till parasportdagar fick han när han gick kursen Anpassad fysisk aktivitet vid Svenskt utvecklingscentrum för handikappidrott i Bollnäs. Som examensarbete anordnade han en paralympisk skoldag. Sedan dess har han utvecklat arrangemanget med fler grenar. Arbetsinsatsen är betydande, från att schemalägga lag och grenar till att instruera funktionärerna och fixa rullstolar och kälkar. För att genomföra boccian – en paralympisk gren där personer med grava cp-skador ger instruktioner kring hur ett klot ska släppas ner i ett slags rör – har han inhandlat och kapat vanliga stuprör. Synskadade fotbollsspelare och längdhoppare fixas genom att klistra silvertejp på en ansenlig mängd skidglasögon.

Varför detta engagemang för paralympiska sporter? Frågan ter sig närmast banal, svaret är så självklart för Neno Dervovic.

– Jag har vuxit upp med en värdegrund som säger att vi ska tänka på andra människor. Jag ser faktiskt bara möjligheter för elever med funktionsnedsättningar. Samhället kanske inte alltid ser på dem med samma glasögon, men det vill jag ändra på. Det är det som driver mig.

Neno Dervovic finner stöd för sitt arbete i styrdokumentens värdegrund. Förmågor såsom att samarbeta övas också. Men för Neno räcker egent­ligen det förstnämnda.

– Missar man värdegrunden, blir det svårt med kunskapskraven, slår han fast.

Rolig dag i all ära. Likaså att få upp ögonen för hur någon annan har det. Men om fröet ska slå rot behövs fördjupning. Inför parasportdagen har Neno Dervovic varit ute i alla klasser och presenterat den. Mentorerna kommer att hålla i utvärdering och uppföljning.

Läraren Leila Björk i årskurs 5 är tacksam över att hon detta år kan knyta samman parasportdagen med ett annat pågående tema: Glada Hudikteaterns projekt Barn föds inte med fördomar.

– Om man ser idrottsdagen som en isolerad händ­else finns en risk att den blir verkningslös. Det är viktigt att avsätta planeringstid och se utvecklings­potentialen, understryker hon.

Över den kylslagna fotbollsplanen kommer rektor Tomas Rylander gåendes.

– Neno har hittat en form. Eleverna närmar sig funktionshinderfrågan utifrån att ha roligt. Det är jätteviktigt! Det gör att eleverna får ut mycket under en dag.

Genom att klasslärare är med under dagen sprids kunskapen bland fler lärare, framhåller han. Det är också bra att äldre elever är funktionärer, tillägger han. De bygger då vidare på sina erfarenheter från tidigare parasportdagar.

På konstgräsplanen spelar eleverna fotboll för synskadade. Med övertejpade skidglasögon och öronen på spets lyssnar de sig till var bollen finns. En tjej får syn på skolledaren och ropar till:

– Ska inte du prova också?

Vad tycker du om denna idrottsdag?

Aleksander Penno, 7A, funktionär:

– Vissa personer tror kanske att det är onormalt att vara funktionsnedsatt, men alla är normala som de är. Jag tror att eleverna tänker på det under en sådan här dag.

Tror du att personer med funktions­nedsättningar blir diskriminerade i dag?

– Ja, ibland kanske de blir mobbade, till och med. Den här dagen hjälper till så att de inte ska bli lika missförstådda.

 

Natanael Habte, 5A:

– Det kändes lite konstigt, men bra, att springa utan att se. Jag ser fram emot att få pröva fotboll och basket.

Varför har ni en parasportdag?

– För att vi ska känna hur de som är blinda springer. Jag tyckte att jag kunde föreställa mig det.

 

Alexander Örnås, 5B:

– Jag tror att jag kan lära mig hur det är att vara blind, eller att ha en annan funktionsnedsättning. Om man lär sig hur det är så retar man inte den som är det.

Tror du att personer med funktionsnedsättningar blir diskriminerade i dag?

– Ja, kanske. Vissa behandlar dem annorlunda.

 

Klara Svanberg, 6B:

– Längdhoppet var skitsvårt! Men det gick ganska bra att springa som blind, bara man har tillit till den kompis som leder en.

Varför har ni en parasportdag?

– Jag tror att vi har den för att vi ska få känna på hur andra har det. Man hittar det positiva i det negativa.

 

Eva Tegler, 6B:

– Att springa som blind var mycket svårare så klart. Det kändes som att jag skulle snubbla och jag sprang inte rakt fram.

Varför har ni en parasportdag?

– För att vi ska få mer insikt i hur det är för andra människor. Och för att förstå att det inte behöver vara tråkigare bara för att det är annorlunda.

 

Anas Doloh, 6C:

– Först trodde jag att jag skulle misslyckas med längd­hoppet, men när jag väl hoppade kändes det enkelt.

Tror du att personer med funktions­nedsättningar blir diskriminerade i dag?

– Ja, vissa säger till exempel ”cp” till personer när de beter sig konstigt och de säger det på ett elakt sätt.

ur Lärarförbundets Magasin