Läs senare

Insikt i vad som fungerar

Forskningsgrupp. Kacper Rozanski och Sharon Rubin kombinerar heltidsstudier med aktionsforskning på fritidsklubben där de samtidigt jobbar heltid. Tidskrävande och tufft, javisst. Men så roligt att de ibland glömmer bort att gå hem på kvällen.

17 apr 2013

Foto: Linus Meyer

Korridoren på Sköndalsskolan i Stockholm där sexorna har sin lektion är prydd med målningar inspirerade av van Goghs solrosor. Kacper Rozanski knackar på klassrumsdörren och ber eleven Rasmus Salén följa med ut. I ett pågående aktionsforskningsprojekt står rasterna i fokus. Målet är att ta reda på hur barnen använder skolgården och redskapen för lek. Vilka platser tycker barnen om? Vad leker de? Med vilka? Och känner de sig trygga? Resultaten ska sedan användas för att utveckla skolgården och rastverksamheten.

Forskningsgruppen, som består av tio anställda från skolans fritidshem, har genomfört observationer och en enkät bland skolans alla elever. För att få lite mer fördjupning och en chans att ställa följdfrågor ska de också göra samtalsintervjuer med ett par barn från varje klass. Då får barnen svara på frågor samtidigt som de visar intervjuaren runt på skolgården. Den här dagen är det Rasmus Saléns tur och när han fått på sig ytterkläderna slår Kacper Rozanski på bandspelaren i sin mobiltelefon för att spela in samtalet.

– Okej, när du går ut på rasten, vilken dörr brukar du gå ut igenom? frågar han.

Rasmus Salén visar och vi följer efter. Väl ute på skolgården får han fortsätta berätta vad som brukar hända på rasterna, samtidigt som han visar platserna. Kacper Rozanski får bland annat reda på att de oftast samlas strax utanför porten och bestämmer leken. Det vanligaste är att det blir det någon form av kull där de måste hålla sig mellan två olika klätterställningar.

– Ibland spärrar vi av så man inte får gå på vissa ställen. Det är lite svårt för kullaren om det är på hela skolgården och alla springer åt olika håll, berättar han.

Kacper Rozanski frågar vidare och får reda på att en lugn plats bakom ett valv är populär att gå till och prata eftersom där inte är lika stimmigt och de vuxna bara kommer förbi ibland.

– Vad tycker du är tråkigast med rasterna? undrar Kacper Rozanski.

– Jag tycker inte att rasterna är så jättelånga. När man väl kommer in i leken är rasten slut. Och eftersom vi har så kort lunchrast blir det att man får välja. Jag hinner kanske inte äta lunch om jag vill vara med på det här, berättar Rasmus Salén.

Efter intervjun har Kacper Rozanski både fått reda på lite som var nytt och fått en del aningar bekräftade.

Tillsammans med kollegan Sharon Rubin fungerar Kacper Rozanski som handledare för de andra i aktionsforskningsprojektet. De är båda två barnskötare och jobbar på skolans fritidsklubb och drogs in i aktionsforskningen för några år sedan. Då letade lärarutbildaren och doktoranden Eva Kane vid Stockholms universitet efter personer intresserade av att forska om lek, och när Sharon Rubin fick höra mer om forskningen ville hon absolut vara med. Fokus låg på att ge utrymme för lek och med Eva Kane som handledare fick Sharon Rubin, Kacper Rozanski och deras kollega Britt-Marie Lindholm på fritidsklubben börja med att kartlägga vad de själva trodde att barnen gjorde mest.Foto: Linus Meyer– Första frågan var om vi tyckte att barnen lekte över huvud taget, vilket vi inte riktigt tyckte att den här gruppen gjorde. Men när vi började kartlägga märkte vi att de ändå lekte, vilket var skönt, säger Sharon Rubin.

Nästa steg var att antingen förändra något de tyckte var dåligt, eller göra mer av något som var bra. De upplevde att de som personal var rätt lekfulla och skojade en hel del med barnen så de valde att jobba vidare på det temat.

– Vi gjorde tre aktioner på klubben och de två sista blev nog roligast. Den andra kallade vi för upp och ner och vi vände bokstavligen hela fritidsklubben upp och ner. Tavlor, datorer och möbler. Det enda vi inte vände var teven för vi tänkte att den kunde gå sönder, berättar Kacper Rozanski.

För att förstärka effekten pratade de också tvärt om. När barnen kom stod de i entrén och hälsade med: ”Hej då, vad kul att ni gick. Vi ses igår.”

– Barnen blev helt ställda. När de sedan kom upp till klubben trodde en del att det varit inbrott, andra tyckte vi var jobbiga. Men en kille var kolugn. Han gick bara in, tog en bok och satte sig mitt på golvet och började läsa den upp och ned, säger Sharon Rubin.

Efter en stund började även de andra barnen finna sig. De spann vidare på det bakvända pratet och efter en tid kom även de mindre verbala och ville prova olika meningar de tänkt ut.

Under varje aktion jobbar pedagogerna med observationer och fotograferar. Efteråt sätter de sig så snart de kan för att skriva en reflektion och under upp och ner-temat hade de alla tre reagerat på hur vissa barn hanterat miljön.

– Det var lite läskigt att se hur barnen finner sig i miljön, hur vi än skapar den. Vi hade inte sagt att de inte fick vända stolarna, ändå gjorde de inte det utan satt otroligt obekvämt, med någon pinne in i sidan, på de upp och nedvända möblerna, säger Sharon Rubin.

Efter den aktionen beslutade de att göra om pingisrummet, som inte användes så ofta, till ett temarum. Där får barnen själva, i grupper, bestämma inredningen och de har bland annat haft boxningsrum, mjukisrum och legorum.

– För mig var de första aktionerna, och processen vi hade med Eva Kane väldigt speciell. Jag lärde mig otroligt mycket om begreppet lek, hur viktigt det är och att barnen nästan alltid leker, även om det inte ser ut så, säger Kacper Rozanski.

För ett och ett halvt år sedan, kort efter att de börjat jobba med aktionsforskningen, valde både Kacper Rozanski och Sharon Rubin att hoppa på fritidslärarutbildningen. Den är på heltid, på distans. Samtidigt jobbar de fortfarande heltid så det mesta av studierna sköter de på kvällar och helger. Men skolan har satsat på dem så de får studietid två förmiddagar i veckan. Vanligen behöver de åka in till universitetet någon dag i veckan och den dagen får de också ledigt från jobbet, utan att behöva ta semester. De har också fått all kurslitteratur betald. Skolan får en viss ersättning från Stockholms stad, som är skolans huvudman, som ska täcka de merkostnader som blir, till exempel för de tillfällen då man behöver ta in vikarier, vilket man gör ibland beroende på hur behovet ser ut för dagen.

Foto: Linus Meyer

Även om det varit tufft att hinna med både studier och jobb så upplever både Sharon Rubin och Kacper Rozanski att kombinationen med aktionsforskningen varit oerhört givande. Teorierna de läst om i skolan har konkretiserats under reflektionerna kring de aktioner de gjort i verksamheten.

– Före utbildningen kände jag att jag trampade på i samma spår. Nu har jag börjat se eleverna på ett annat sätt och det dyker upp massor av nya saker i huvudet som jag vill göra. Det är jättekul, säger Sharon Rubin.

Kacper Rozanski håller med. För hans del har utbildningen också gett en ännu större övertygelse om lekens betydelse för inlärningen och han menar att man i dagens skola låter det mer traditionella lärandet, med fokus på uppnådda mål, väga väl tungt.

– Fritids har ett lite annat sätt att lära ut, och en bättre balans mellan de olika synsätten tror jag skulle gynna skolan över lag. Ett steg mot det är att vi fritidspedagoger får ett språk som lärarna kan ta till sig, och på utbildningen har jag lärt mig motivera och argumentera för en viss metod på ett sätt som lärarna känner igen, säger han.

På samma sätt menar de att aktionsforskningen också gett en större insikt i vad som fungerar, och att den ger en kvalitetssäkring av verksamheten. Genom dokumentationen från aktionerna ser de vad som blev bra och vad de kan ändra på. Ibland kan det vara något litet som de inte tänkt på annars, men som de gemensamt får syn på under reflektionen.

– Frågar någon nu varför jag gör på ett visst sätt kan jag peka hela vägen från idén till det jag dokumenterat och vad jag dragit för slutsatser. Det är skillnad i kvalitet jämfört med att säga att jag har gjort det en gång förut och det blev bra, säger Kacper Rozanski.

I det nuvarande forskningsprojektet om rastverksamheten har skolans ledning gett dem stöd. Initiativet kom från rektorn Lena Lindberg som själv är fritidspedagog och som vill profilera Sköndalsskolan som en ”lekande skola”. Kacper Rozanski och Sharon Rubin har fått avsatt tid för planering och utvärdering men tiden har ändå varit en av de stora utmaningarna i projektet. Förutom några halva planeringsdagar per termin har de tio pedagogerna i forskningsgruppen en timme i veckan för gemensamt arbete och då ska även det som berör den vanliga verksamheten avhandlas. Det gör att de inte kan säga när de kommer att bli klara men tanken är att successivt utvärdera och sedan börja med de mindre, enklare förändringarna av skolgården och rastverksamheten.

– Målet är att vi ska göda leken och jag tror att vi kommer hamna i många avvägningar mellan hur vi ska bädda utan att styra och begränsa. Det blir många spännande frågeställningar att fundera kring, säger Kacper Rozanski.

ur Lärarförbundets Magasin