Läs senare

Jazzens och bluesens Mecka

Har blues och jazz har sitt enda ursprung i afrikanska kulturer? Efter många resor i arabvärlden, Afrika och på Kuba är han inte längre säker. Möt Gunnar Lindgren, lärare på musikhögskolan i Göteborg med jazz och improvisation som specialitet. 

05 apr 2006

 Gunnar Lindgren har undervisat och föreläst om blues och jazz, inte bara i Sverige, utan även i Palestina, Turkiet, Jordanien och Sydafrika. I Sydafrika lyfte sånglärarna på musikskolorna fram att det finns likheter mellan bluessången och det arabiska sångsättet. Han berättar att de skrattande sa till honom: 

   – Har du aldrig tänkt på det, hör du inte att bluessångarna i Amerika har väldiga likheter med sångarna uppe i minareterna i muslimska länder? 

   Det var så hans intresse för det arabiska inflytandet vaknade, men ingenstans i de böcker han har läst om afroamerikansk musik, står det ett ord om arabiska influenser. Gunnar hävdar att arabernas inflytande varit starkt i länderna i det arabiska kulturbältet norr om Sahara och att exempelvis bluesens rötter också vilar i den arabiska musiken. 

   Han började ifrågasätta den gängse bilden av hur de afrikanska slavarnas svarta folkliga musik mötte den europeiska musiken i den Nya Världen och blev ursprunget till blues och jazz. Han tycker att det räcker med att säga att den afroamerikanska musiken delvis har arabiska rötter, bara man erkänner det. 

HAN TYCKER att om man generaliserar skiljer sig det musikaliska uttrycket i Afrika från väst och norr från det som kommer från de centralare och sydligare delarna. Norrut har man en flyktigare, lättare, eterisk rytmik i sin musik, men ju närmare Centralafrika man kommer så dominerar det tyngre, massiva, jordnära uttrycket. 

   – Det är inget fel på det, men man ska se skillnaden, säger Gunnar. 

   Gunnar ritar och visar hur slavar fördes från Afrika till den Nya Världen i olika vågor. De vita morerna, ättlingar till berber och araber, fanns redan före 1000-talet i Spanien och spred den arabiska kulturen. Den arabiska påverkan på Spanien är tydlig och massiv, det vet alla som varit där och sett moskéer och byggnadsverk i Alhambra, Córdoba och andra städer. 

   Columbus hade svarta afrikaner i sin besättning när han 1492 nådde de västindiska öarna. De kom till Spanien som slavar till morerna, och hade redan på 1400-talet bott där under generationer. De tillhörde den första vågen av slavar till den Nya Världen. 

   Den andra, tredje och fjärde vågen slavar togs från de västra delarna av Afrika som helt eller delvis var arabiserade, men också från Angola och centralare delar av Afrika. Den största mängden togs från de sistnämnda områdena, som var opåverkade av araberna. 

   – Slavtransporterna skedde i den här ordningen, det vill säga att svarta med arabisk kultur fick fäste med sin kultur först. Hade det varit tvärtom så hade det säkert blivit annorlunda, säger Gunnar. 

   Därför tror Gunnar att musikutvecklingen i den Nya Världen påverkades lika mycket av den arabiska kulturen som av kulturerna söder om Sahara. På andra sidan Atlanten tillät de spanska slavägarna sina slavar att musicera vid särskilda tillfällen. De kände sig hemma med den musik slavarna utövade eftersom den, liksom deras egen musik, kom från den arabiska kultursfären. 

   Däremot var spanjorer och andra européer starkt kritiska till den musik som de icke-arabiserade slavarna förde med sig. De var rädda för den tyngre, mera jordnära rytmen, myterna och tron på förfädernas andar. Den afrikanska musiken kändes främmande för dem. 

AFRIKA ÄR ÄN IDAG inte särskilt tättbefolkat, med undantag för ett fåtal länder. I modern tid består dessutom ländernas befolkningar fortfarande av ett stort antal folkgrupper med eget språk, traditioner och kultur. Som ett exempel kan nämnas att i Benin, hemlandet för många utskeppade slavar, finns idag ett 60-tal språk fördelat på en befolkning på drygt sex miljoner. 

   Under tiden för den transatlantiska slavhandeln kan man anta att mångfalden av folkgrupper var ännu större än den är idag. Därför var slavarna från områdena söder om Sahara förmodligen lättare att kontrollera, eftersom de varken hade gemensam kultur, gemensamt språk eller gemensam religion. 

   – När vi pratar om Subsaharas kultur, musik och religion, var den oerhört mångsidig, med tusentals språk. När dom sen hamnade i Amerika så var dom så olika att dom inte kunde påverka sin situation, berättar Gunnar. 

   I de norra och västra delarna av kontinenten fungerade istället den arabiska kulturen i den Nya Världen som ett kitt slavarna emellan, och ibland också mellan slav och slavägare. Samma sak gällde på Kuba där ättlingar från folkgruppen yoruba bor, från början hemmahörande i Benin och Nigeria i Västafrika. Jämförelsevis hamnade långt fler slavar på Kuba än på USA:s fastland. 

   – Dom kunde hålla ihop och forma slavkulturen där, säger han. 

   Den katolska kyrkan mer tillåtande än den protestantiska 

   Det finns en mängd forskare och källor som kan vittna om skillnaderna i slavbemötandet på den amerikanska kontinenten. Protestanterna, britterna, ansåg inte att de afrikanska slavarna var människor och de behövde därför inte behandlas därefter. De fick varken musicera, dansa eller sjunga eller använda trummor och förtrycket var hårt och obändligt. De grupper som hörde samman när de fördes över med skeppen, splittrades så att de inte skulle kunna prata med varandra, umgås eller eventuellt förbereda uppror. 

   – Vi vet med säkerhet att den afrikanska kulturen språkligt, religiöst, socialt motarbetades effektivt, i synnerhet i de engelska kolonierna. Det här skulle kunna vara en av orsakerna till att trots att de var så många, så var det svårt för dom att hävda sig. Allt misstänkliggjordes, man brände trummor och så vidare, berättar Gunnar. 

   I de katolska kolonierna var synen på slavarna annorlunda. De hade tillåtelse att musicera och utöva sin religion och spela trummor. Katolska kyrkans syn på äktenskapet som en helig institution gällde även för dem och därför splittrades inte slavfamiljer medvetet. Den öppna hållningen möjliggjorde blandformer mellan afrikanska religioner, islam och katolicism i de spanska och portugisiska kolonierna. 

   Gunnar lägger pusselbit till pusselbit till sina teorier. Han ser att de arabiska och afrikanska resterna idag till och med kan vara tydligare i Karibien än i Afrika. 

   – Det beror på att Afrika har varit så hårt ansatt av kolonialisering, mission och inbördeskrig, påpekar Gunnar. 

UNDER SENT 1800-TAL och tidigt 1900-tal växte flera musikaliska uttryck fram som kommer från de frigivna slavarna i Södern. Öppenheten i de katolska kolonierna avspeglades i Louisiana som både var franskt och spanskt innan det blev amerikanskt. Det här kan också ha medverkat till att de spanskarabiska influenserna fick fäste. Gunnar tror att det också var närheten till Kuba som var den viktigaste orsaken till att New Orleans blev den afroamerikanska musikens vagga. Detta är bakgrunden till blåsorkestrarna i New Orleans med Louis Armstrong och King Oliver som starkast lysande stjärnor. 

   – Hör man då Armstrong som spelade blåsorkestermusik nere i New Orleans, så finns där i hans uttryck dom här ornamenten som man förknippar med arabisk musik, säger Gunnar. 

   Han berättar att New Orleans var omlastningsplats efter amerikanska inbördeskriget på 1860-talet. Därför fanns det mycket instrument i omlopp i staden; trumpeter, klarinetter, tromboner, trummor med mera. 

   – Jazzens instrumentarium, det ska vi bara inse, är militärinstrument och inte nåt annat, säger Gunnar. 

   Även om denna musik var både tonstark och kraftfull, så var den tidiga jazzen bara en av alla stilar som florerade i Södern vid sekelskiftet. En annan stil som skilde sig en hel del från blåsorkestrarna var den mer lågmälda bluesen. Den hade ett stort antal utövare och en av dem Gunnar lyfter fram är gitarristen och sångaren Robert Johnson. 

   – Jag ser honom som en serenadspelare, det har med den här spansk-arabiska traditionen att göra. Att du sitter med en gitarr och så sjunger du och kompar dig själv. Det är kreolernas serenad kan man säga. Han lämnade ett testamente i sina efterlämnade inspelningar, som sen har betytt mycket, säger Gunnar. 

   Andra uttryck var negro spirituals och gospel, spel på cittra, men också flöjtspel till ackompanjemang av bastrumma. Gunnar menar att dessa genuina musikformer formades i en apartheidmiljö där svarta var bortkopplade från det övriga samhället. 

   Gunnar anser att de svarta amerikanernas musik alltsedan bluesens framväxt och blåsorkester-eran i New Orleans, upprepade gånger övertagits av vita som gjort den kommersiellt framgångsrik. 

   – Gång på gång kidnappas den afroamerikanska musiken och poleras, men dör i nå’n slags sot, säger Gunnar. 

   Under mellankrigstiden uppstod en anpassad vit underhållningsjazz som spelades av storband, en förvanskning av New Orleans-musiken som Gunnar ser det. Senare samlades svarta musiker i en våg av protest och så skapades bebopen. Samma sak hände med hiphopen som tillkom som en svart reaktion mot en utslätad och kommersiellt säljande modern r&b-musik. 

ROCKMUSIKEN växte fram efter andra världskrigets slut då ungdomskulturen utvecklades. Vid samma tid blev fler elektroniska instrument som elgitarr, elbas och synt bättre och mer användbara. 

   1970-talet var mycket viktigt för den afroamerikanska kulturen, eftersom den då alltmer började närma sig majoritetskulturen i USA. I takt med att den svarta medborgarrättsrörelsen med Martin Luther King i spetsen vann gehör för sina krav, förändrades livet i gettona. De säregna sätten att musicera bleknade bort. 

   Framväxten av den moderna rockmusiken har i hög grad sina rötter i Robert Johnsons inspelningar. Gunnar är övertygad om att exempelvis Rolling Stones och Jimi Hendrix hade spelat annorlunda om de inte lyssnat på honom. 

   – Robert Johnson lämnade ett testamente i sina efterlämnade inspelningar, som sen har betytt mycket. Jimi Hendrix stora insats var att han gick tillbaka till en avlägsen och nästan utdöd bluestradition, säger Gunnar. Fast han fick ett jäkla modernt drag, mycket genom dom stora Marshallådorna. 

   Dessutom har Jimi Hendrix påverkat hur dagens jazzgitarrister spelar, jämfört med hur gitarrister före hans tid hanterade sina instrument. De äldre gitarristerna hade saxofonen som förebild och försökte därför spela saxofonfraser på sina instrument. Idag hörs istället arvet efter Jimi Hendrix och Robert Johnson tydligt hos moderna jazzgitarrister. Gunnar säger: 

   – Därmed så menar jag att rocken, heavy metal, har en tydlig bluesidentitet nånstans, bluesens tonspråk. Även om det inte är tolvtakter, så finns det arabiska i ornamenten kvar. 

   Den afroamerikanska identiteten i ständig förändring 

DET ÄR PLURALISMEN i den afroamerikanska musiken som gör att den kan anpassa sig till olika villkor. Gunnar gör en jämförelse med romanssång. Om man hamnar på ett konservatorium i Japan eller Latinamerika eller Sverige, så har läraren ungefär samma uppfattning om hur musiken ska tolkas, ett ideal. Men som en rest från Afrika har olikheterna inom den afroamerikanska identiteten alltid funnits. 

   – Det har aldrig varit ett bekymmer, att man måste enas om vad som är det rätta. Det finns många hemligheter när det gäller afroamerikansk musik. Men det är nog kanske en av hemligheterna till att den har överlevt så pass elegant och kunnat spridas runt världen som en självklarhet. Ju mer annorlunda du är, dess bättre, säger Gunnar. 

HAN SER den afroamerikanska identiteten som en fjäril som länge har sugit nektar på jazzblomman. För femtio år sedan fanns den hos jazzen. 

   – Men så rätt var det är så fladdrar fjärilen till och nu har den landat på breakdance, hiphop eller nåt annat, säger Gunnar. Den kan idag vara lika legitim som bärare av afroamerikansk kultur som bebopen var på sin tid, eller New Orleansmusiken. Det är också en sympatisk tanke, så man ska inte dra för hårda växlar på att den har försvunnit från jazzen, den har bara flyttat. 

   Gunnar gestikulerar och pratar engagerat om hur han uppfattar den arabiska kulturen med islam i centrum. Islam fick ett enormt genomslag eftersom religionen är så elastisk och har kunnat anpassa sig lokalt. Islam är inte uppbyggd som en pyramid, som kristendomen med påven högst upp. Han liknar den istället vid en månghövdad hydra. 

   – Den har blivit väldigt livskraftig och beständig just därför att man inte kan hitta nån sån där riktig nerv som man skär av och sen dör alltihop. Det är en pluralistisk modell, den kan ha väldigt många olika ansikten, säger Gunnar. 

   Han tror att det är orsaken till att vi idag, i Irak eller bland talibaner kan hitta avarter som till exempel olika former av fundamentalism. Men han ser också under sina resor i Mellanöstern, att språket och religionen i arabländerna fungerar som gemensamhetsskapande faktorer. 

GUNNAR ÄR SÄKER PÅ att det är ett uttryck för islamofobi att varken européer och amerikaner velat erkänna den arabiska kulturens betydande avtryck hos oss. Han är oroad över vad som kan hända om vi i västvärlden fortsätter att fjärma oss från islam och den arabiska kulturen, trots att den påverkat oss så mycket. Unga arabers frustration växer och kulturerna utvecklas alltmer ifrån varandra. 

   – Den absolut viktigaste uppgiften vore en form av dialog och bekräftelse av arabisk kultur. För vår egen framtid i Europa, för att få försoning och fred istället för att rusta och förbättra röntgenapparaterna på flygplatserna, avslutar Gunnar. 

ULLA ANDERSSON 

ur Lärarförbundets Magasin