Läs senare

Keps – vän eller fiende

Kepsen är en huvudbonad laddad med symbolisk kraft. Den vissar till exempel vilket fotbollslag man hejar på, säger barnen i skolan där Marie Bengts arbetar. Men barnen är också på det klara med att kepsen signalerar kriminalitet, både på film och i verkligheten.

04 nov 2003

För tillfället ärkepsar ett hett diskussionsämne som (kanske lite väl ofta) kommer upp på kafferaster och möten. På vår skola förmedlar vi budskapet om att keps är något mindre önskvärt genom att ett ”kepsförbud inomhus” råder. Just detta förbud får blodet att svalla hos några. Förespråkarna av förbudet hävdar att keps inomhus är allmänt oskick och att det är vår uppgift som pedagoger att fostra barnen i vett och etikett, likaväl som vi lär dem bordskick. En annan anledning som nämns är att huvudbonaden försvårar ögonkontakt. Motståndarna till förbudet i sin tur, hävdar däremot att kepsen just därför kan fylla en funktion. Om barnet trängs i ett av fritis få rum tillsammans med andra högljudda kompisar, men vill sjunka in i sin egen värld genom en bok eller serietidning, kan kepsen hjälpa till med att skärma av omvärlden. Ett annat argument brukar vara att vi pedagoger borde ha viktigare uppgifter än att jaga kepsförbrytare. Själv tillhör jag inte dem som ser rött vid åsynen av en keps inomhus men jag skulle inte heller ge mig ut på stan och demonstrera för kepsens sak.
  Jag vet att många av barnen älskar sina kepsar och de skulle väl helst bära dem hela tiden. Att kepsarna dessutom verkar ha något av symbolisk kraft stod klart för mig för ett tag sedan då vi på skolan hade en heldag på temat anti-mobbning. Dagen var en avslutning på en längre tids projekt och klassläraren och jag var rörande överens om att vi skulle passa på att göra några dramaövningar i ”vår” klass. Eleverna är vana vid denna typ av uppgifter och verkar tycka att det är roligt. Raskt delade vi in dem i mindre grupper och sedan fick de uppgiften att försöka framställa hur mobbning, utfrysning eller utanförskap kunde visa sig i olika skolrelaterade situationer, till exempel i matsalen, klassrummet, på rasten, i gympasalen. Barnen visade sig vara extremt duktiga (måste väl bero på den fantastiska handledningen?) och satte ihop några lysande föreställningar. Faktiskt kändes de så förvånansvärt autentiska att de båda neurotiska fröknarna ett tag inbillade sig att mobbning var vardagsmat i klassen. Förmodligen berodde det på att när vi på ”vår tid” gestaltade mobbning i skolpjäser, brukade det innebära en ring av barn som stod och knuffade på en stackare i mitten samtidigt som de pekade finger. (Under mina snart trettiofem levnadsår har jag dock aldrig sett någon sådan scen utspela sig i verkligheten.)

Efter att hasett barnens föreställningar uppmärksammade jag en mycket förbryllande detalj. I varenda grupp, i varenda litet teaterstycke hade samtliga av de som skulle föreställa mobbare, killar som tjejer, en keps på huvudet! Det var meningen att vi efteråt skulle ha en pedagogisk diskussion men den störde jag omedelbart genom att försöka få någon rätsida på kepsfenomenet. Inte någon av eleverna kunde ge mig någon direkt anledning till att det kändes självklart att trycka ner en skärmförsedd huvudbonad på skallen när de skulle spela elakingar.
  ”Har mobbare oftast keps?” frågade jag naivt och tänkte genast att det isåfall skulle vara ett tips som skulle underlätta arbetet mycket för rastvakter och antimobbingteamet.
  Barnen övertygade mig ganska snart om att det förstås inte var på det sättet. Keps var snyggt, praktiskt och modernt och visade dessutom ibland vilket fotbollslag man höll på. Ändå var alla rörande överens om att det var lättare att ”spela lite elak” med en keps som hjälp, även om de inte kunde förklara varför det var på det sättet. Något barn hävdade även bestämt att ”bovar faktiskt ofta har keps” även om han inte riktigt kunde få fram vad han byggde detta påstående på. Pösmagat höll jag då en liten utläggning om faran av att generalisera, men jag misstänker att barnen inte lyssnade så mycket på vad jag hade att säga.

Under en periodhar jag därför ägnat mig åt egenhändigt totalt ovetenskapligt undersökande och nu kommit fram till att det i omgivningen vimlar av signaler både till vuxna och barn att ”skummisar” bär keps. I TV-serier och på film är det vanligt förekommande att banditer och gängmedlemmar har kepsar på huvudet. I forna västernfilmer kände man alltid igen storskurken på en svart cowboyhatt men nu verkar det som om kepsen till viss del tagit över denna roll. Ett annat tydligt exempel är diskussionerna i media som varit runt ”NK-mannen” där huvudbonaden spelat en stor roll i utredningen. Inte mindre än två ”experter” skrev under på vad en av mina tredjeklassare för länge sedan redan konstaterat, när de i en av våra kvällstidningar uttalade sig om att ”kriminella gärna bär keps”.

MARIE BENGTS, FRITIDSPEDAGOG OCH FRILANSJOURNALIST I STOCKHOLM

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com