Läs senare

Kittlande äventyr bland häxor och mygg

ReportageDen skånska skogsdungen är hemsökt av häxor. En grupp första­klassare har tagit sig an uppdraget att rädda den.
Sagoäventyret sätter deras ­sam­arbetsförmåga och mod på prov.

av Sara Djurberg
27 Sep 2018
27 Sep 2018
På vägen möter barnen en alv och andra magi ska varelser som hjälper dem att klara av uppdraget. Foto: Anders Andersson

Fritidspedagogen Anna-Karin Fredriksson håller upp ett halsband med en gul glaskula och frågar gruppen framför sig: Vad händer när man tar på sig fantasihalsbandet?

– Då kommer fantasin, säger Ida Wahlgren, sju år.

Anna-Karin Fredriksson nickar.

– Då går vi in i fantasins värld och låtsas att det är på riktigt fast det inte är det.

Äventyrspedagogik

Undervisningsformen har utvecklats av läraren Sven-Gunnar Furmark vid Luleå tekniska universitet, som ger kurser i äventyrspedagogik riktade till fritidspedagoger, lärare och förskollärare.

I äventyrspedagogiken ingår kamratbanor (hinderbanor utomhus), kamratövningar och smart kids, ett sorts läxförhör utomhus som görs i lag. Undervisningsformen lägger tonvikten på samarbete, kamratrelationer, rörelse, att vara utomhus och ämneskunskaper.

På Jonstorpsskolan används äventyrspedagogik för att skapa smidiga och trygga övergångar mellan årskurser. Förskolebarn som ska börja i förskoleklass besöker skolan och får göra kamratbanor och miniäventyr för att lära känna sina blivande klasskompisar.

Det är tisdag morgon och vi befinner oss i en skogsdunge intill Jonstorpsskolan i Höganäs. Bakom Anna-Karin Fredriksson hänger ett guldskynke, som hon kallar en magisk portal. När barnen passerat skynket träder de in i Nandalia, en sagoskog de redan vet en hel del om.

Fritidspedagogerna Anna-Karin Fredriksson, Sofia Karlsson och Petra Aldenklev har förberett ett sagoäventyr där striden står mellan det goda och det onda. Barnen har fått frågan om de vill hjälpa den goda sidan, gestaltad av alver, att fördriva häxorna från skogen.

För att göra det måste barnen hitta en magisk diamant innan häxorna gör det, och förstöra häxornas brygd.

Ett uppdrag som kräver såväl koncentration som samarbete.

Den närmaste timmen kommer gruppen ta sig förbi fällor som häxorna satt upp, lösa gåtor i form av språkliga och matematiska problem, samt möta orakel och häxor. Den här varma sommardagen svärmar dessutom blodtörstiga, högst verkliga, mygg i skogen.

En bit in på stigen hejdar Anna-­Karin Fredriksson gruppen. Några meter bort sitter en grönklädd person med en lövruska i håret och spelar blockflöjt. Anna-Karin Fredriksson berättar med låg röst att de nått alvernas plats och ska få smaka på alvbrödet, lembas, som gör dem starka och modiga. Barnen lyssnar koncentrerat och ställer sig snabbt på led till brödet.

Snart får de också syn på den första ledtrådsplatsen, markerad med en ring som hänger i ett träd. Uppgiften är att med hjälp av en mätplatta och skriftliga instruktioner klura ut var ledtråden är gömd. De trär mätplattan över en svart pinne som är nerstucken i marken och riktar plattans röda pil mot en röd pinne lite längre bort. Nu ska de mäta fem meter i den riktningen.

Foto: Anders Andersson

Flera börjar stega avståndet i snåren.

– Jag har hittat något! ropar en pojke och håller upp en platta med ett triangeltecken.

– Vi vet ännu inte vad vi ska ha den till, men vi spar den till senare, säger Sofia Karlsson.

Efter en kort promenad på stigen syns ett piltecken gjort av snören på ett träd. Sofia förklarar att det är en häxfälla. Det blir en övning i samarbete då gruppen måste springa förbi fällan i pilformation.

– Ställ er på ett led bakom mig, säger Ida Wahlgren. På tre springer de i samlad trupp förbi fällan.

När barnen närmar sig häxlägret tar Oda Bogaeus Anna-Karin Fredriksson hårt i handen. Tillsammans smyger gruppen mot gläntan där en gryta syns på marken och en gestalt stökar omkring bland träden.

Anna-Karin Fredriksson viskar att de måste skynda sig fram och tillsammans hälla sagopulvret i kitteln. Alla vill, och det bubblar i grytan när de häller i det vita pulvret (samarin).

– Fort, häxorna kommer! viskar Sofia Karlsson och barnen springer tillbaka till stigen.

En orm som skådats i häxlägret får sjuåriga Oda Bogaeus att fundera:

– Tänk om ormen skvallrat för häxorna att vi förstört deras dryck? Nu är de kanske arga på oss.

Foto: Anders Andersson

När äventyret närmar sig sitt slut har barnen hittat tre ledtrådar i form av geometriska figurer. Nu behöver de använda dessa för att översätta runliknande tecken, som fritidspedagogerna förklarar är nandaliska, till bokstäver och forma ord som ska leda dem till diamantens gömställe. Pappret med den mystiska skriften är gulnat och trasigt.

– Varför har ni rivit kanterna så? frågar en pojke och avslöjar att han inte är helt i fantasivärlden.

Några tar tag i uppgiften mer än andra och efter en stund har de bildat orden: hål, kråka, stubbe. Innan Sofia Karlsson hinner hejda barnen springer de i väg och hittar snabbt diamanten i en stubbe.

– Hur svårt var det att hitta den då? säger Harry Nilsson besviket.

Alla får hålla i diamanten, som glittrar i solen när de håller upp den. När barnen lämnat diamanten till alven, som åter dykt upp i skogen, är uppdraget slutfört.

Med myggbitna ben går barnen baklänges på rad ut genom guldskynket och lämnar sagovärlden.

Äventyret stärker gruppen samtidigt som barnen har roligt, enligt fritidspedagogen Sofia Karlsson. Foto: Anders Andersson

Den tydliga gränsdragningen mellan fantasi och verklighet är viktig i äventyrspedagogiken, förklarar fritidspedagogerna. Dels är det roligt att få gå in i fantasins värld, dels ger inramningen möjlighet att få pröva på en annan roll än den man har till vardags, och vara lite modigare.

– Ibland måste man utmana sig för det som är lite jobbigt, här blir det mer naturligt att göra det. Ska man våga gå nära häxan eller inte? Sedan blir det något bra att vi gjorde det, säger Sofia Karlsson.

Äventyrspedagogik främjar också de sociala relationerna. Att tillsammans klara av ett spännande uppdrag stärker gemenskapen i gruppen. Så är det även med kamratbanor, ett annat inslag i äventyrspedagogiken, där alla i gruppen behövs för att lösa uppgiften. Ibland ger fritidspedagogerna barnen lappar med olika roller som ”ledaren”, ”fixaren” och ”pepparen”, som hejar på de andra.

– För en del är det ovant att ta ledarrollen, men har man en lapp runt halsen där det står ledaren så tar man ansvar för sin roll, säger Anna-Karin Fredriksson.

– Då stärks man även som individ, fyller Petra Aldenklev i.

Barn som hamnar i skymundan i klassrummet tar ofta större plats utomhus, har de märkt. Deras egen reflektion är att eleverna får använda alla sinnen och kroppen i denna undervisningsform, vilket de tror passar fler barn än att sitta stilla i ett klassrum.

Anna-Karin Fredriksson, Sofia Karlsson och Petra Aldenklev har arbetat med äventyrspedagogik i tre år på skolan och den är numera integrerad med den övriga undervisningen. Alla klasser i lågstadiet får en äventyrsperiod på sex, sju veckor per år. Fritidspedagogerna planerar perioderna tillsammans med lärarna och äventyren kopplas till ett tema som eleverna arbetar med i klassrummet, till exempel rymden eller vikingar. Perioderna avslutas med ett äventyr som blir ett slutprov på vad barnen lärt sig.

Enligt dem har det ökat klassernas måluppfyllelse.

Största utmaningen är att få tiden att räcka till. Att ordna ett äventyr kräver en hel del förberedelse. Sagan om Nandalia har de hämtat från kursböcker i äventyrspedagogik, som de alla tre studerat vid Luleå tekniska universitet, men för att göra den trovärdig har de berättat den med egna ord för barnen. Lika noga är de med material och statister. I dag spelade exempelvis en i personalen på skolan alv och Petra Aldenklev fick agera både orakel och häxa.

– Vi lägger ganska mycket tid, men vi brinner för det. Som fritidspedagoger tycker vi det är fantastiskt att kunna jobba med äventyrspedagogik under förmiddagstid, säger Sofia Karlsson.

Men vad tyckte barnen?

– Kul! Det var roligast att hälla i sagopulvret. Man hörde hur det fräste, säger Ida Wahlgren.

ur Lärarförbundets Magasin