Läs senare

Klassträffen

ReportageDet har gått 20 år sedan de tog examen som fritidspedagoger vid Stockholms universitet. En majkväll träffas de gamla klasskamraterna igen och konstaterar att bara fyra fortfarande är kvar i yrket.
Vad var det som hände?

av Sara Djurberg
06 sep 2019
06 sep 2019
Klassträffen
Foto: Oskar Omne

Det är en kylig vårkväll när 16 tidigare klasskamrater från fritidspedagogutbildningen i Stockholm träffas vid Hornstull. De har valt en italiensk restaurang i närheten av sina gamla ”hemtrakter”. På den tiden hölls utbildningen på Liljeholmen som ligger på andra sidan bron från restaurangen.

Ett litet gäng har stämt träff en stund innan middagen. Utanför kafé Bio Rio blir det glada utrop och kramar. För några av dem har det gått 20 år sedan sist. Sari Ahonen, initiativtagaren till återträffen, omfamnar Pasi Palmgren, och utbrister på finska:

– Men gud vad roligt att se dig, Pasi, men att det ska behöva gå så länge!

Minnen från utbildningen bubblar upp och de skrattar åt en incident i föreläsningssalen då Pasi Palmgren ofrivilligt väckte jubel från kursarna.

Jag blev fritidspedagog av egoistiska skäl. I vilket yrke kan jag bäst kombinera allt som jag tycker är roligt?

De slår sig ner vid ett bord och några hämtar ett glas rött i baren. Frågor om vad det blivit av alla genom åren kommer snabbt upp. Flera, de flesta faktiskt, har gått vidare till andra, om än närliggande, yrken. Många har blivit lärare, andra har hamnat i förskolan, och en jobbar på Skolverket.

Vad beror det på?

– Man vill gå vidare. Att jag blev lärare var en utmaning och det var roligt med något nytt. Man kunde fritids, säger Susanne Berg, som vidareutbildade sig till lärare med bara några år kvar till pensionen.

Kärt återseende. Sari Ahonen och Susanne Berg har inte setts sedan den 4 juni 1999 då de tog examen.
Foto: Oskar Omne

Statistiken visar samtidigt på allt svårare arbetsförhållanden för fritidspedagoger. Barngrupperna har blivit mycket större och andelen pedagogiskt utbildade på fritidshemmen har sjunkit rejält. Snittsiffran i dag är 55 elever per utbildad lärare i fritidshem, jämfört med 37 elever för bara åtta år sedan. Flera av de gamla klasskamraterna har också haft ”svängar” av utbrändhet kommer det fram.

Magnus Söderman är en av dem.

– För mig var det påtagligt att inte ha blivit sedd som yrkesgrupp. Man tappar orken när det inte ställs några krav och inte ges förutsättningar. Man blir lämnad att sköta saker själv, säger han.

Han blev så småningom rektor och är nyblivet undervisningsråd på Skolverket där han hoppas kunna lyfta fritidsfrågorna.

Fem av de 16 klasskamraterna har blivit lärare i grundskolan, två är förskollärare, en är speciallärare och en annan specialpedagog. Sari Ahonen suckar frustrerat. Hon var kåraktiv under utbildningen och drev på utvecklingen mot att fritidspedagogutbildningen skulle integreras med lärarutbildningen. Det genomfördes 2001 och sedan dess läser alla lärare delvis samma utbildning med olika inriktningar – och den formella titeln är lärare i fritidshem.

– Vår tanke var att alla skulle få förståelse för varandras profession och samma grund att stå på. Men det ledde till att många läste ett halvår till och blev lärare. Men det var inte det som var tanken!

Kulmen på utvecklingen är legitimationskravet. Tidigare var lärare i fritidshem undantagna från det, men sedan i somras måste även de ha legitimation för att få undervisa i fritidshem. Det är en omdebatterad fråga. Vissa fritidspedagoger vill inte ha en legitimation av rädsla för att då tvingas undervisa i ämnen som de har behörighet i.

I återträffgänget är inställningen ändå mest positiv och nästan alla har sökt legitimation.

– Jag tänker att man får tillgång till hela lärararenan, och del av statsbidrag som inte riktats till fritids tidigare, som lärarlönelyft och karriärtjänster. Det är något jag undersöker i min roll på Skolverket, säger Magnus Söderman.

När årskull 1999 tog examen kom de ut i en verklighet där det var ganska nytt med fritidspedagoger i skolan. Bara några år tidigare hade fritids varit en separat verksamhet och personalen lämnade och hämtade barnen på skolan. Susanne Berg var den första fritidspedagogen på sin skola. Hon minns att det var svårt att hävda sig.

– Det var jättetufft i början. Lärarna visste inte vad vi gjorde. Man var ofta ensam fritidspedagog och blev nästan som en lärarassistent. Skolan var inpinkad av lärarna och så kom vi in på deras revir, säger hon.

”Är det där verkligen jag?” Magnus Söderman och Sari Ahonen konstaterar att åren tagit ut sin rätt. Foto: Oskar Omne
Ett häfte med bilder från utbildningen blir ett självklart samtalsämne under kvällen. Foto: Oskar Omne
Susanne Cedervall, Susanne Berg, Martina Kelmeling och Susanne Carlsson återförenas på restaurangen. Foto: Oskar Omne

Hon får mothugg av Pasi Palmgren:

– Den erfarenheten har inte jag. När vi kom till Skytteholmsskolan (i Solna) var jag inte lärarassistent. Vi var tre utbildade fritidspedagoger och en del av arbetslaget där vi bidrog med vår del.

De konstaterar att de haft väldigt olika förutsättningar beroende på var de hamnat och vilka skolledare de haft.

Hur tycker ni att yrket utvecklats under de här åren?

– Det har gått jättemycket framåt. Nu har man mer status som fritidspedagog, tycker jag. Högre lön, mer ansvar. Man får leda arbetet, säger Susanne Berg.

Men det beror, återigen, påpekar någon, på de lokala förutsättningarna på skolan.

– Min bild är ändå att fritidshemmet inte är prioriterat av skolledningarna för att målen för fritids inte är lika tydliga som i skolan. Måluppfyllelsen i skolan prioriteras högre, säger Pasi Palmgren, som sedan länge jobbar med administration inom förskolan i Solna.

Sari Ahonen hör till de få i gänget som hållit fast vid fritidspedagog­yrket genom åren. Hon åkte hem till Dalarna direkt efter examen och jobbar nu på en friskola i Borlänge, i ett öppet fritidshem för mellanstadieelever. Hon har stor frihet att utforma verksamheten och gillar sin kombinerade tjänst som bildlärare och fritidspedagog. 20 år efter att hon ung och entusiastisk gick utbildningen sitter hon i baren på Bio Rio och säger glatt och bestämt:

– Jag blev fritidspedagog av egoistiska skäl. I vilket yrke kan jag bäst kombinera allt som jag tycker är roligt? Jag har kombinerat ungar, teater, musik, skogen, konst och har inte ångrat mitt val över huvud taget.

Enkät

Blev det som du hade tänkt dig?

Charlotte Blomgren, grundskollärare i förskoleklass och ettan på Gärdesskolan i Sollentuna:

– Ja, jag hamnade på en bra skola där man jobbade integrerat med lärare och alla fick göra det de var utbildade till och bäst på. Vi jobbade i ett arbetslag tillsammans, vilket var jättelärorikt. Man blev inte den där assistenten som jag har hört många blev. Jag undervisade mycket under den tiden och tyckte att det var roligt. Sedan blev jag erbjuden att läsa upp några ämnen genom Lärarlyftet.

Britt-Marie Eriksson, fritidspedagog på Råsundaskolan i Solna.

– Jag trodde att det skulle vara bättre. Jag har jobbat i skolans värld sedan 1992, och den har blivit så förändrad. Det var bättre förr, tycker jag. Nu är det otroligt stora barngrupper, man blir ganska utbränd, vilket jag varit. Nu är man två personal på 50 barn, förr var vi fyra eller fem. Men jag jobbar kvar och tycker trots allt att det fortfarande är väldigt roligt.

Pasi Palmgren, administratör inom förskolan i Solna:

– Den tid jag var på fritids var en bra tid. Men jag hade också turen att komma till en skola där det fanns andra fritidspedagoger. Som nyutbildad är man inte förberedd för verkligheten och då är det viktigt att det finns ett stöd från andra erfarna. Jag jobbade i fyra år som fritidspedagog, sedan blev det mer administrativa uppgifter och under en period var jag biträdande rektor.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com