Läs senare

Konsten att klaga konstruktivt

Mattias Lundkvist om bristen på bra lokaler

10 dec 2015


Vi har så dåliga lokaler. Fritids kommer alltid i andra hand och det är skolans behov som styr utformningen av lokalerna.” Visst har ni hört det förut? Nu menar jag absolut inte att raljera. Nämnda synpunkter har ofta substans och det ligger i många fall en hel del sanning i dem. Sedan skola och fritidshem integrerades lokal- och organisationsmässigt någon gång på 90-talet har skolans behov i mångt och mycket styrt inte bara lokaler utan scheman, bemanning och ja – you name it.

Nu finns det givetvis en ledningsreplik som ibland framförs nästan som ett mantra när personalen uttrycker sitt missnöje med lokalerna. Det brukar heta att ”lokalerna är inget hinder för pedagogiken, goda pedagoger är anpassningsbara, inte minst till lokalerna”. Inte heller det här är tomma ord även om de ofta används på ett sätt som får pedagogerna att känna sig i underläge och otillräckliga.

Troligen ligger det någon slags sanning någonstans mitt emellan de båda åsikterna. Många fritidshem i landet huserar fortfarande i de rum som under skoldagen fungerat som klassrum. De är i regel möblerade och utrustade som – just klassrum. Ett faktum som är helt naturligt eftersom skolverksamheten ofta ses som huvudverksamheten. Skolan är obligatorisk, det är inte fritids även om det i praktiken är väldigt obligatoriskt för många. Hur stor del av landets förvärvsarbetande föräldrar anser att de kan välja att hänga en nyckel om halsen på sina sjuåringar och låta dem klara sig själva hemma mellan, låt säga, klockan 14 och 17.30? Just det, inte många. För dessa föräldrar och deras barn är fritidshemsverksamheten i praktiken ett lika stort obligatorium som skolan.

Ändå står vi här, tjugo år efter att de båda verksamheterna integrerats fullt ut med i många fall problem att enas om ändamålsenliga lokaler. Lokaler som passar båda verksamheterna lika bra. Många har fastnat i ett slags revirtänk där lärarna stör sig på att deras klassrum är ”stökiga” på morgnarna när fritidsbarnen ”härjat” i dem på eftermiddagen innan medan fritidspersonalen tycker att bänkar med lock och hyllor med skolmaterial längs väggarna inte är optimalt för deras verksamhet.

Jag vill passa på att inflika att det naturligtvis finns massvis med goda exempel där lokal- och verksamhetsintegrationen fungerar utmärkt men det är inte de exemplen den här artikeln handlar om. Vad som däremot är essentiellt är vägen dit. Hur når vi till harmoniska förhållanden i de situationer där vi fastnat i revirtänk och klagande vilka hanteras med pekpinnar från ledningshåll.

För det första tror jag att det är viktigt att acceptera att det missnöje som finns med lokalerna ofta är befogat. Däremot har jag svårt att se exempel på att idogt framförda klagomål har lett till någon förändring till det bättre. Med risk för att låta beskäftig tror jag att synpunkter av det mindre nöjda slaget ska framföras konstruktivt. ”Den här lösningen känns inte så lyckad, kanske skulle vi kunna göra så här.” Ifall det konstruktiva förslaget dessutom kryddas med att det inte medför någon kostnad ökar chansen att det faller i god jord hos ledningen.

En ledning som skulle tjäna på att inta ett ödmjukare förhållningssätt i frågan. Medge att vare sig lokalen eller personaltätheten är optimal. Visa tydligt att det faktiskt förs samtal med ännu högre ort där personalens synpunkter inte bara framförs för att bli bortviftade utan beaktade.

Sanningen torde nämligen vara den att det går att bedriva en god pedagogisk verksamhet även i mindre lyckade lokaler men, och det här är ett stort men. Från ledningshåll är det helt ok att vidhålla att goda pedagoger kan anpassa sig till olika lokalförhållanden men man måste samtidigt medge att lokalerna absolut kan vara ett hinder för pedagogiken.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com