Läs senare

Lärandet – både lust och olust

Textilslöjden är en plats med starka känslouttryck. Men såväl lust som leda och frustration kan lotsa lärandet framåt, enligt en ny avhandling.

11 okt 2015
Lärandet – både lust och olust
Illustration: Lasse Skarbøvik

Komikern Claes Eriksson sa vid något tillfälle att det började gå utför med Sverige när vi slutade stoppa strumpor. Underförstått att konsumtionssamhällets materiella produktionsöverflöd inneburit att det är både enklare och billigare att bara slänga och köpa nytt än att reparera något som är trasigt.
Jag kommer att tänka på resonemanget när jag läser Stina Westerlunds avhandling Lust och olust – elevers erfarenheter i textilslöjd.

– Samhällets utveckling bidrar till ett förändrat förhållningssätt till föremål överlag. Det industriellt designade och att vi ständigt omges av ett överflöd av prylar försvårar för en del elever att känslomässigt hantera det motstånd de möter när de ska utforma och framställa textila föremål. De jämför sina föremål och upplever att de är ofullkomliga och icke-perfekta till skillnad från de massproducerade, säger Stina Westerlund, lärare i textilslöjd och svenska.

Hon har arbetat i alla stadier, från förskoleklass till komvux och dessutom som lärarutbildare vid Umeå universitet. I sin avhandling har hon undersökt vad elevernas egna känslor har för betydelse för upplevelsen av och lärandet i ämnet textilslöjd.

Resultatet visar att det finns stora skillnader, bland annat i hur elever hanterar osäkerhet eller frustration när de stöter på problem. Betydelsefullt för den känslomässiga upplevelsen är hur läraren organiserar undervisningen och möjliggör socialt samspel. Textilslöjdens utformning bygger på att elever ges inflytande och ett frirum i arbetet. Att praktiskt arbete tar tid och kan bjuda rejält motstånd var utmanande för många elever och gav också upphov till starka känslouttryck i slöjdsalen.

Hur motiverar man för eleverna att lägga ned så mycket tid på sådant som finns att köpa billigt och i mer perfekt skick?

– Elever kan uppskatta det originella, det äkta. Det är både synen på föremålen och synen på dem själva som spelar in. Vi kan inte spotta ur oss perfekta designföremål. Det handlar om att sätta avtryck och insikten att det personliga kan vara bättre eller mer intressant än det perfekta, säger Stina Westerlund.

Du är kritisk till att det skett ett närmande mellan slöjd och design i den nya läroplanen, varför då?

– Jag tror egentligen att det är ofrånkomligt. Men det är viktigt att vara medveten om vad det är för tänkande som följer med i begreppen. Design har kommersiell koppling och kan definieras som idén om det perfekta. Då står det i motsatsförhållande till slöjden som handlar om lärande processer.

Du skriver att känslor är en del av textilslöjdens arbetsprocess. På vilket sätt?

– Kunskap i slöjd är erfarenhetsbaserad och erfarenheten är nära kopplad till lust och olust. Emotionerna avlöser och går in i varandra. Eleverna har uppfattningen att slöjden är en social och emotionell plats.

Hur tar det sig uttryck?

– Eleverna sitter avslappnat i en soffa och talar eller lyssnar på musik. Det leder till en annan typ av gemenskap än i andra ämnen. Den här gemenskapen är inte något som bara finns, utan skapas av läraren hela tiden, på olika sätt i olika klassrum. Men det måste vara en fond för kreativiteten – inte bara mysig samvaro. Det är olyckligt om eleverna enbart uppfattar slöjden som »rolig«.

Varför då?

– Det kan bli en slags rolighet som inte handlar om lärande. Ibland finns det i elevernas föreställningar om slöjd inte plats för något annat än det roliga, det ses som en rastverksamhet, kul och kravlöst. Det osynliggör lärandet. Om en elev blir så arg att han hoppar och stampar i golvet över att ett par byxor inte blir som det var tänkt så tyder det inte på kravlöshet, tvärtom!

Vad har lärarna för strategier för att omvandla olust till lust?

– Det handlar mycket om perspektivbyte, variation och omväxling. Vissa lärare är fenomenala på att gå in och erbjuda gemenskap så att eleven klarar perspektivbyte. Det är mycket peppning och stöttning. Verbalt lirkande. En metod är att titta och känna på material när det har låst sig. Lusten kan komma genom tyget. Det gäller att eleverna inte förlorar hoppet till den egna förmågan.

Är risken för detta större i slöjd än i andra ämnen?

– Nej, kanske inte. Men det kan ha flera dimensioner i slöjden. En uppgift som kommer från läraren går det att fjärma sig ifrån. Men en elev som själv valt att göra en tröja och inte klarar det, har inte bara misslyckats med en skoluppgift utan har också misslyckats i »självet«. Elever är väldigt känsliga för blicken, hur andra ser dem. När de lyckas växer världen och tvärtom.

Hur bra är lärarna på att visa tilltro till att eleverna ska lyckas?

– Det finns mer och mindre bra strategier. Att vissa lärare orkar stötta så mycket i ett så pass högt tempo är imponerande. Andra är mer tillbakalutade, går inte nära och peppar. Jag har sett hur många tillfällen vi missar att stötta – även jag själv.

Du skriver att olust och leda kan vara en tillgång i slöjdarbetet. På vilket sätt?

– Leda leder till kreativitet. Det är bra att eleverna är uttråkade ibland. Men upplevelsen av tid är central. Om tiden släpar sig fram blir det sällan bra.

Hur kan slöjdlärare använda dina resultat?

– Genom en fördjupad förståelse för hur vi pratar om slöjdämnet. Och insikten hur viktig lusten är för lärandet. Avhandlingen kan hjälpa lärare att stötta elever i arbetsprocesser med stora känslomässiga svängningar.

Vad ska du göra nu?

– Landa och smälta detta. Jag vill så småningom gå vidare med forskning, gärna något med koppling till emotionell hållbarhet i slöjdämnet.

ur Lärarförbundets Magasin