Ingår i temat
Relationer
Läs senare

Magin sker i mötet

RelationerDe lärare som lyckas bäst är inte bara skickliga didaktiker med goda ämnes­kunskaper. De har också har en särskild förmåga att knyta an till eleverna, något som forskaren Jonas Aspelin kallar relations­kompetens.

25 Sep 2018
Jonas Aspelin, professor i pedagogik vid Högskolan Kristian­stad, har ända sedan 1980-talet intresserat sig för relationernas betydelse i klass­rummet. Foto: Högskolan Kristianstad

Det finns en föreställning att goda relationer mellan lärare och elever är väsentliga för yngre barn, viktiga för lite äldre barn, men allt mindre viktiga ju äldre de unga blir. Somliga skulle kanske till och med säga att man inte behöver lägga så stor vikt alls vid relationen när eleverna är äldre.

Det här är en myt, menar Jonas Aspelin, professor i pedagogik vid Högskolan Kristianstad.

– Grovt sett kanske man kan säga att behovet av ett aktivt och omsorgsfullt stöd från läraren minskar med åldern. Men det upphör inte, inte heller på gymnasiet. Relationer är grundläggande för vilka vi är. Vi människor ingår alltid i relationer på något sätt, i ett sammanhang med andra. Det kan vi inte komma ur, säger han.

 Det blev tydligt för mig att man behöver en kompetens som är svår att sätta ord på, en relationskompetens.

Redan som ung, auskulterande lärarstudent i Lund i slutet av 1980-talet, började Jonas Aspelin fundera på det här med relationens betydelse. I de klassrum han besökte såg han att lärarna som lyckades bäst inte bara hade goda ämneskunskaper och var skickliga didaktiker. De här lärarna hade också något annat som gav kvalitet i arbetet. De kunde möta eleverna och hade ett sätt att kommunicera som gjorde att de knöt an till varandra.

– Det blev tydligt för mig att man behöver en kompetens som är svår att sätta ord på, en relationskompetens, säger Jonas Aspelin.

Sedan sina forskarstudier på 1990-talet har Jonas Aspelin i stort sett ägnat sin forskning åt den pedagogiska relationens betydelse för elevers utveckling. De senaste åren har han fokuserat på det han kallar relationskompetens. Något som inte ska förväxlas med relationell pedagogik.

– Relationell pedagogik är ett mer övergripande teoretiskt perspektiv, hur man ser på utbildning och värdesätter relationer. Relationskompetens däremot, handlar om hur vi kan tänka om vi vill utveckla relationer, säger Jonas Aspelin.

Trots att det här är ett förhållandevis ungt forskningsfält så finns det en hel del forskning som visar att goda relationer är viktigt och har betydelse för elevernas lärande och utveckling, menar Jonas Aspelin.

– Min utgångspunkt är att vi inte kan prata om utbildning och lärarprofessionalitet eller elevers kunskapsutveckling utan att beakta relationer, säger han.

Jonas Aspelin tar Danmark som exempel. Där är relationskompetens ett av de mest uppmärksammade utbildningsbegreppen på senare år, vid sidan av goda ämneskunskaper, god ämnesdidaktisk förmåga och ledarskapsförmåga.

– I Danmark jobbar man mer systematiskt med de här kompetenserna och menar att det krävs att läraren har en utvecklad förmåga i samtliga. Saknar man något är det svårt att lyckas, det går knappast att kompensera det ena med det andra, säger han.

Hans egen forskning pekar åt samma håll. I höst kommer Jonas Aspelin med en ny bok, Lärares relationskompetens, där två kapitel handlar om det så kallade Lärk-projektet, lärar­studenters relationskompetens, som han leder tillsammans med kollegan Anders Jönsson. Boken och projektet använder en teoretisk modell som Jonas Aspelin har utvecklat under 20 års tid där fokus ligger på hur relationer byggs i ett socialt samspel. Bland annat betonas vikten av socio­emotionell kompetens, att man som lärare har en förmåga att läsa av och hantera elevens känslor och även sina egna känslor i en situation.

Uppmärksammar man den här frågan kan det hända mycket.

I boken talar Jonas Aspelin om olika sätt att arbeta med relationskompetens, till exempel att kollegor besöker varandras lektioner och ger stöttande feedback eller att man använder sig av metoden forskningscirkel.

Och sedan drygt ett år leder Jonas Aspelin just en forskningscirkel om relationskompetens för förstelärare i Sölvesborg. Lärarna valde att under ett år följa en kollega som de tyckte var särskilt skicklig på att bygga goda relationer.

– Rapporten som kommer i vår visar att förstelärarna lärde sig mycket om sina kollegors relationskompetens, men också om den egna kompetensen. Uppmärksammar man den här frågan kan det hända mycket, säger Jonas Aspelin.

I Lärk-projektet användes en annan metod, videobaserad reflektion. Studenterna i projektet fick se ett antal förinspelade filmer av olika klassrumssituationer. Med hjälp av några fasta kriterier, som är tänkta att fånga in vad relationskompetens är, analyserade de sedan vad de sett med fokus på hur lärare och elever kommunicerade.

Resultatet visade att studenterna hade en tydlig didaktisk blick. De var nästan helt inriktade på lärarnas strategier för utvecklingen av ämneskunskaper, hur de skulle kunna ha planerat på ett annat sätt och hur de bedömde eleverna.

– Deras fokus är ju rimligt, det är så lärarutbildningen fostrar dem och det är de uppgifterna de får när de kommer ut. Men vårt projekt handlade också om att de skulle tänka på hur lärare och elever kommunicerade med varandra och i början saknades det helt i analyserna, berättar Jonas Aspelin.

Genom att analysera relationerna mellan lärarna och eleverna på filmerna – hur de kommunicerade såväl verbalt som icke-verbalt, vilket ansvar läraren hade, hur hen uppfattade och svarade på signalerna som elever gav med kroppsspråk och gester och hur läraren själv uppfattades – övade studenterna upp förmågan att vara lyhörd.

– När vi riktade studenternas blick mot kommunikationen i klassrummet såg vi att det krävdes ganska små medel för att ge dem en mer nyanserad blick av vad som händer mellan lärare och elever, säger Jonas Aspelin.

Att relationsskapande är något som går att öva upp är även Ann-Louise Ljungblad, forskare från Göteborgs universitet, övertygad om. Det man hör ibland, att en del lärare har förmågan och andra inte, är en förutfattad mening, menar hon. Förmågan att skapa en god relation går att utveckla. Och även hon nämner Danmark som förebild.

– Personligheten har inget med det här att göra. Det som är avgörande är lärarens hållning till eleverna. Det handlar om tillit och respekt. Sådana här saker kan man lära sig på lärarutbildningen, det gör man i Århus i Danmark till exempel, där ingår det som en egen del i utbildningen, säger hon.

Ann-Louise Ljungblads forskning visar att när en lärare sätter relationen först så skapar det goda förutsättningar för elevernas lärande, i de klassrummen finns både arbetsro och ett engagemang hos eleverna. Men det räcker inte att bara jobba på goda relationer, det kräver ett nytt sätt att tänka och se på helheten. För att vi ska förstå att det didaktiska, peda­gogiska och detrelationella hänger ihop har hon skapat ett nytt begrepp – relationellt lärarskap. I sommar ger hon ut boken med samma namn, Rela­tionellt lärarskap, där hon utvecklar sitt resonemang och visar hur lärare skapar tillitsfulla relationer.

Ann-Louise Ljungblad beskriver det som att det handlar om en följsamhet, hur läraren lyssnar på och visar tilltro till eleverna.

– Något som är oerhört viktigt är att inte värdera elevernas tankar negativt. När man hamnar i en dilemmasituation kan man vända blicken mot sig själv; vad visar jag i mitt tonfall och i min blick? Eleverna märker lätt de små uttrycken, säger hon.

Det här är inget en lärare kan lägga in i sin lektionsplanering, det handlar om att fånga nuet och improvisera, menar Ann-Louise Ljungblad. Men det går att hitta sitt eget sätt.

– Man kan försöka se det från andra hållet – om man lyckas skapa en tillitsfull relation så kommer det andra sedan.

Men tar det inte tid att skapa en god och förtroendefull relation? Och hur fungerar det i dagens skola där det blir allt mer vanligt med täta lärarbyten? Jonas Aspelin håller med om att det bli besvärligt för eleverna när en omtyckt lärare lämnar klassen. Men det är inte alltid det krävs lång tid för att bygga goda relationer. Även under en kortare tid, ett halvår eller ett år, kan lärare uträtta mycket, till och med stordåd, menar han.

– Lärares relationskompetens handlar både om något långsiktigt och kortsiktigt. Läraren bygger relationer på sikt men också i stunden, här och nu. I mikrovärlden kan små underverk ske och sådana enskilda situationer kan eleverna stärkas av och bära med sig långt fram i livet, säger Jonas Aspelin.

ur Lärarförbundets Magasin