Läs senare

Maria med glimten i ögat

Porträttet. Maria Jernberg vill förändra fritidspedagogens status. Därför tecknar hon serier om sitt yrkesliv. Även om statusförstärkningen lär dröja lite, är tillvaron roligare med humorserierna.

09 jun 2013
Maria med glimten i ögat
Illustration: Maria Jernberg

Foto: Marc FeminiaMaria Jernbergs första serieteckning på bloggen Pedagog Stockholm föreställer ett fullständigt kaos. Elever tjoar och tjimmar, gestikulerar, pockar på, kräver, vädjar, till och med rycker i fritidspedagogens fladdrande vita klänning. Om än det ena än det andra – penna, låda, spela fotboll, vad som helst. Mitt i kaosets epicentrum står fritidspedagogen med sitt, likt Maria Jernbergs, ljusa hår och tar sig för pannan. Förtvivlan går att läsa i de uppspärrade ögonen, tårarna kan inte vara långt borta.

Seriens rubrik? En helt vanlig dag på fritids.

Ja, sådan är Maria Jernberg. Rolig, reflekterande. Och självutlämnande.

Så snart vi har gått upp till andra våningen i Långbrodalsskolan i Älvsjö, söder om Stockholm, och sätter oss i årskurs 3:s fritidslokal, ”klubb 3”, beskriver hon sig själv. Den avlånga lokalen har högt i tak, med stora fönster som släpper in den bleka solen.

– Jag är spontan, en känslomänniska, rastlös och ivrig. Jag vill att det ska hända saker. För det mesta är jag glad.

Det senare kan uppfattas som en sorts försvar. Hon är glad, fastän serierna riktar sökarljuset mot jobbiga ögonblick. Det blir roligare så, förklarar hon. Vem vill kolla på serier som tecknar vardagslyckan? resonerar hon.

Dit färdas vi ändå. Så snart vi har druckit ur våra koppar går vi nämligen upp en trappa för att bevista en stunds vardagslycka: en bildlektion i klass 3C.

Vardagslycka.

Eleverna, sneglar lite nyfiket på oss vilt främmande besökare, men är framför allt uppslukade av att porträttera sina bänkgrannar. Här finns varken kaos eller några förtvivlade fritidspedagoger. Det är lugnt, närmast rogivande. Kreativtetslusten står skriven i små koncentrerade munnar och blänkande barnaögon. Maria går från bord till bord som från blomma till blomma och tipsar, står på knä bredvid en elev och uppmuntrar. Hon verkar vara i sitt rätta element – utstrålar tillfredsställelse och lugn.Foto: Marc Feminia
På väggen i lokalens ena ände hänger rader med färdiga porträtt. Maria kommer förbi, iakttar stilla det hon redan sett ett antal gånger.

– Bilderna känns ärliga, äkta, säger hon nöjt. Jag blir varm om hjärtat när jag ser deras fina resultat. Det är så roligt att känna att jag kan förmedla något till eleverna och inspirera.

Med i lokalen är läraren som Maria samarbetar med, klassföreståndaren Mia Holmberg – ”världens bästa lärare” enligt Maria.

– Maria är väldigt kreativ, konstnärlig, viskar Mia Holmberg när vi går lite avsides. Hon är bra på att få fram det kreativa ur barnen. Hon är en förebild för att hon är så bra på att förmedla sina kunskaper och uppmuntra.

Så blir hon full i skratt.

– Ibland kan jag få en teckning om det som hänt under en en lektion. Enormt roligt!

Vägen till den ljusa lokalen i Långbrodalsskolan var minst sagt vindlande för flickan som drömde om att bli psykolog, utbildade sig till förskollärare och så småningom blev fritidspedagog.

En ritande fritidspedagog med glimten i ögat.

Hur har det blivit så?

Vi börjar i lilla orten Svartsjö i Ekerö kommun väster om Stockholm. Långt från stan, men inte alls så fjärran från Anstalten Svartsjö, påpekar hon.

– Jag brukade leka med fångarna, skämtar hon utan att dra på smilbanden; men ögonen ler.

I själva verket var uppväxten ytterst kärleksfull. Mamma, pappa, barn. Två syskon – en sex år yngre syster och en två år äldre bror. Och en tecknande Maria. Hon kan ha tecknat tidigare förstås, men de första minnesbilderna är från grundskolan där klassen skulle teckna medan lärarinnan läste ur bibeln. Det blir brinnande buskar bland andra religiösa teman. Klassisk musik under bildlektionerna leder till mer abstrakta målningar, och till skön och rogivande känsla.

Tecknandet gav mersmak.

Så har det fortgått fram till fyllda 16, Marias första utlandsresa utan föräldrar. Bara hon och ett par, tre tjejkompisar från gymnasiet på tågresa till Danmark. Äventyrets alla begivenheter, inklusive tonårsfyllan, dokumenterades i det som låg Maria närmast till hands: teckningar.

– Det var en rolig resa. Att se alla teckningar efteråt kändes wow. Vilket sätt att bearbeta vardagen! kände jag.Foto: Marc Feminia
När hon efter gymnasiet skulle planera sin framtid lekte hon ett tag med tanken att bli serietecknare. På riktigt! På en eftergymnasial serieskola!

Men några närstående älskande vuxna hjälpte henne att slå denna strävan ur hågen. I stället skulle hon skaffa sig ”ett riktigt yrke”.

Maria fick tänka om. Och då kom tre alternativ upp: sjukgymnast, psykolog (pappa är miljöterapeut, mamma psykoterapeut och psykolog) och – förskollärare med idrottsinriktning. Där kom hon in.

Egentligen, och trots allt, blev det ett förverkligande av en barndomsdröm.

– Om man tittar på mina gamla teckningar ser man en teckning av ett klassrum där jag är fröken. Jag har alltid tyckt om barn och haft lätt att få kontakt med dem.

Förskollärare. Givetvis arbetade hon som förskollärare efter examen 2001. Men hon vantrivdes.

– Kontakten med barnen var fantastisk. Vi hade riktiga samlingar och härliga målarstunder. Problemet var de vuxna. Det kändes gnälligt och jobbigt att bråka om planering. Därtill kom en trilskande rygg som betydde kortsiktig övergång till deltid.

Alltså som hand i handsken för Långbrodalsskolan, som för fyra år sedan sökte en fritidspedagog. Med skriande brist på fritidspedagoger i Stockholm behövde hon aldrig slåss för deltidsvikariatet.

Nu är ryggen mycket bättre och anställningen både fast och heltid.

Omställningen är på sätt och vis stor. Här stortrivs hon både med sina kollegor och med uppgifterna, eftersom de är mer avancerade.

Gör hennes högskoleutbildning någon nytta då hon arbetar som fritidspedagog?

Det är hon övertygad om.

– Studierna i psykologi underlättar att förstå elevernas beteende. Och jag tror att jag kan ordna en bra verksamhet för eleverna. Där var tiden på GIH (Gymnastik- och idrottshögskolan) väldigt nyttig. Jag har lärt mig att lägga upp och organisera en aktivitet på ett handfast och strukturerat sätt.

På förmiddagen och fram till klockan två planerar hon och arbetar i hel- och halvklass med klass 3C, där hon är klasskontakt.

Efter två utbryter ”kaos” som för tankarna till hennes serieteckning – 64 barn trängs i en liten och avlång lokal tillsammans med tre fritidspedagoger som ska ordna bästa möjliga verksamhet till en ytterst begränsad peng.Foto: Marc Feminia
Just om problematiska stunder reflekterar hon med en kaffe hemma vid köksbordet. Reflekterar, tar en klunk och tecknar – med blyerts, en svart tuschpenna och akvarellfärger. Vad är det hon vill med sitt tecknande?

– Jag vill vara elevernas språkrör. Jag vill att fritidspedagog ska vara ett statusyrke. De flesta föräldrarna vet att deras barn är det värdefullaste som finns. Samtidigt är vi ett lågstatusyrke med dålig lön och dåliga resurser. Genom serien hoppas jag kunna åstadkomma en förändring. Det är kanske naivt av mig, men jag måste försöka. Som det är nu är det inte klokt.

Därför har bland annat den här serieteckningen tillkommit: fritidspedagogen står mitt i bilden med utslagna händer och redogör för ett par elever för eftermiddagens alla aktiviteter. Men eleven undrar bara ”När får man gå in och bara va'?”

Elevernas språkrörs reflektion:

– Det vore underbart om elever kunde bara vara ibland. Till exempel läsa en bok två och två. Vad ska man göra åt det? Satsa mer på eleverna, mer resurser! Fråga Yvonne, säger hon och vänder sig mot kollegan Yvonne Kinderås som går förbi. Hon har varit med sedan 1980-talet. Då fanns resurser.

En annan teckning är inriktad på yrkets låga status: En skäggig kille undrar vad den ljushåriga tjejen som liknar Maria jobbar med. Till svar får han: ”Jag är utbildad indian.”

– Jag brukar säga det. Annars tappar folk helt intresse när man presenterar sig. När jag säger att jag har gått på indianhögskolan eller sjörövarskolan skrattar de lite åtminstone.

En annan teckning skjuter in sig på elevernas goda kunskaper om sina rättigheter – vilket är bra förstås! – men bristfälliga insikter om skyldigheter. Marias förslag för att råda bot på ”den lättkränkta generationen” är en informationsdag om både skyldigheter och rättigheter.

Av nästa teckning kan anas en viss trötthet på utdragna fritidsnätverksmöten om elevinflytande. Mitt i ett sådant möte får en fritidspedagog följande pratbubbla: ”Vi ska prata om elevinflytande. Igen. I små grupper. Sen storgrupper. Slutligen i jättegrupper. Sen börjar vi om igen.”

Inte då så konstigt att fritidspedagogen med det guldiga håret har fallit i sömn med armarna på bordet.

– Det är jätteviktigt med elevinflytande, men i längden kan det vara lite omständligt att diskutera ämnen som längden av pinnarna eleverna leker med. Kan eleverna inte ibland bara göra som fröken säger, undrar hon.

De som uppskattar hennes teckningar, och det är tydligen många, hoppas att hon fortsätter att undra, reflektera och teckna. För även om fritidspedagogens status inte går att höja på en kafferast, kan både rasten och arbetsdagen vara roligare med lite glimt i ögat. I varje fall för Maria Jernberg.

– Jag brukar alltid må bättre när jag har tecknat. Humor är mitt oumbärliga hjälpmedel. Det är superviktig att ha det roligt tillsammans och skratta. Man är inte bara pedagog, utan också människa.

Kolla!

pedagogstockholmblogg.se/

Maria Jernberg

Namn: Maria Jernberg

Gör: Fritidspedagog på Långbrodalsskolan i Älvsjö.

Utbildning: Förskollärarutbildning med inriktning lek och rörelse på Lärarhögskolan i Liljeholmen. Sim- och idrottslärarutbildning på GIH (Gymnastik- och idrottshögskolan).

Ålder: 37 år.

Bor: Hägersten i södra Stockholm.

Familj: Ida, 11 år, och Linus, 7 år.

Fritidsintressen: Tecknar, spelar piano och gitarr (hjälpligt).

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com