Läs senare

Matriser – på gott och ont

av Daniel Sandin
27 mar 2017
27 mar 2017

Jag började arbeta som lärare år 2000. Beroende på vilken enhet man använder för att beskriva sträckan mellan då och nu känns längden olika lång. Mäter vi i tid, ja, då har det varit ett sprinterlopp. Mäter vi i stället i hur vi förmedlar krav och bedömer kunskaper, ja, då har det har varit ett maratonlopp: långt, svettigt och fullt av lärdomar.

År 2000 var kunskapen om hur man förmedlar kunskapsmål bristfällig bland många lärare. Eleverna var inte sällan okunniga om vad som krävdes för att nå målen, och därmed också vad som krävdes för olika betygssteg. Vi lärare saknade helt enkelt ett bra verktyg för att förmedla vilka krav vi ställde på eleverna.

Det var nu som bedömningsmatriserna kom. De knackade lite försynt på skoldörren någon gång runt millennieskiftet. Nu blev det bland annat enklare att förmedla till eleverna vad som krävdes av dem. Själv blev jag helt tagen av matrisernas tydlighet. Uppenbarligen blev eleverna det också; de gånger jag presenterade en uppgift utan vidhängande matris protesterade eleverna å det skarpaste.

När matriserna väl fått in foten, stormade de in i skolan. Överallt dök de upp – och de var verkligen till stor hjälp. Men med tiden förändrades något. Det som hade börjat så bra började skava. Det kändes nästan som om matriserna blivit ett självständigt väsen, som gick sin egen väg. Ibland kändes det som om matriserna styrde lärarna – och inte tvärtom.

Daniel Sandin

Titel: Gymnasielärare i svenska, historia och religonskunskap.

Arbetsplats: Katedralskolan i Lund.

Yrkeserfarenhet: Arbetat på gymnasiet sedan 2000.

Har skrivit: Den pedagogiska fackboken Dokumentation för lärande, Studentlitteratur.

Gör på fritiden: Leker, läser, skriver och drömmer.

Viktig bok: Utvandrarna av Vilhelm Moberg.

Det bästa jag vet: Mina barns skratt.

Diktrad jag gillar: ”Av det skälet att den aldrig skulle återkomma var det en minnesvärd dag” (Werner Aspenström).

Pedagogiska ledord: Tydlighet, rättvisa och lyhördhet.

Twittrar på: @Daniel_Sandin

Också jag, den störste av matrisfantaster, kände mig plötsligt obekväm i matrisers sällskap. Eleverna fortsatte förvisso att önska matriser, men jag var inte längre lika säker på att deras önskan alltid var av godo. Jag kände att matrisen ibland skymde målet. Eleverna stirrade sig blinda på kunskapskravs-formuleringar och tappade på vägen bort kunskapen. Kreativiteten tycktes ibland få stå tillbaka till förmån för betygsoptimering.

Fler och fler lärare började ifrågasätta matriserna. Pendeln svängde; den gör ju det ibland i skolans värld. Nu, år 2017 betraktas matrisen av många lärare som något som stjälper snarare än hjälper.

Men, inget är ju svart eller vitt. Det är viktigt att minnas. För nu när vi befinner oss i en tid då många känner att de sett sanningen när det gäller matriser, då är det också viktigt att komma ihåg varför vi en gång började använda oss av dem, vad vi behövde – och behöver – dem till. För matrisen är inget annat ett verktyg bland andra. Det finns inga frälsande universalverktyg. Matrisen är fantastisk ibland, men alls inte alltid. Och det är bara jag, den professionelle läraren, som kan bestämma när den ska användas.

ur Lärarförbundets Magasin