Läs senare

Med hjärnan som jobb

Redan i fyraårsåldern fascinerades Katarina Gospic av hjärnan och vid 27 doktorerade hon inom kognitiv neurovetenskap. Därefter lämnade hon helt sonika akademin för att i egen regi sprida kunskap om våra små grå.

05 sep 2016
Med hjärnan som jobb
Dumpa skärmarma. Forskning visar att mobil-telefoner gör att vi för ytligare samtal. Så fort vi blir uttråkade hoppar vi in i telefonen, och stänger därmed ute den person vi umgås med. ”Om vi aldrig kommer djupare i våra konversationer, kommer vi heller inte att utveckla vår empati och våra relationer”, berättar Katarina Gospic. Foto: Viktor Gårdsäter

Hon påminner om Hermione Granger i berättelserna om Harry Potter, den super-smarta mugglardottern som blir klassetta på Hogwarts och alltid ligger många steg före alla andra.

– Min ”master plan” för livet var att bli läkare, forskare och typ vinna Nobelpriset. Det var min dröm, det jag kämpade för redan som liten, säger Katarina Gospic.

Vi träffas på ett kafé i centrala Stockholm och slår oss ned i solen vid ett fönsterbord. Hon dricker te ur en duvblå Swedish Grace-mugg och hugger in på en rågmacka med skinka.

Och Katarina Gospic har redan nått sin barndoms mål, åtminstone ett par av dem. Strax före sin 25-årsdag var hon färdig läkare och vid 27 filosofie doktor i medicin. Hennes avhandling handlar om vad som händer i hjärnan när man fattar ekonomiska beslut. Den bygger på studier där hon manipulerat hjärnan med olika läkemedel, för att styra beteendet.

– Det som fick uppmärksamhet, och gjorde att jag blev intervjuad av New York Times, var att vi fann att känslan för rättvisa finns inbyggd i amygdala, en del av vår reptilhjärna. Tidigare hade man sagt att den var en högre, kognitiv funktion, det vill säga att rättvisekänslan satt i frontalloben, hjärnans smartaste del.

Hon har sagt att hon älskar hjärnan, för att det är där allt händer! Det är den som styr oss, som gör att vi känner saker – den är kärnan i vad som är människan, menar hon.

Den fascinationen väcktes när hon som liten började fundera över hur saker kunde poppa upp i hennes huvud, saker som hon inte såg, som jordgubbar eller kaniner. Hon ägnade mycket tid åt tanke- och räknelekar.

Foto: Viktor GårdsäterDet är inte svårt att föreställa sig Katarina Gospic som barn – kanske med lika lång, vippig hästsvans som i dag – som står i badrummet hemma i lägenheten. Där försöker hon räkna ut hur många gånger hästsvansen reflekteras bort i oändligheten, om hon vinklar de två badrumsspeglarna mot varandra.

När hon var fyra år sa hon till sin mamma att ”dagis är bara för barn, jag vill börja skolan”. De jämnåriga var barnsliga, tyckte hon, och hon kände sig uttråkad. Sagt och gjort, ett år före planerad skolstart fick hon börja.

Katarina Gospic växte upp i miljonprogrammets Akalla, en förort i nordvästra Stockholm. Mamma jobbade på kontor, pappa hade kommit från Kroatien på 1970-talet och hade vanliga ”blattejobb” – som dottern har kallat det – som spärrvakt och busschaufför. Katarina och hennes storebror fick en kärleksfull uppväxt.

– Mina föräldrar har låtit mig köra mitt race. Många tror att jag har blivit pressad hemifrån, men så har det verkligen inte varit. De har varit normala föräldrar, som frågat om jag har gjort läxan.

Hon må ha varit bäst i klassen och ha föräldrar som är icke-akademiker – kanske motsvarar det mugglare i den akademiska världen – men där slutar nog likheterna med Harry Potters kompis Hermione. Det är inte troligt att Katarina Gospic ens har läst J K Rowlings böcker, eftersom hon alltid har haft svårt för att läsa ”vanliga” böcker.

Hon vill läsa för att lära sig något, och blev grymt besviken i andra–tredje klass när hon inte fick ha Världens folk, en atlas eller Bra böckers lexikon som bänkbok.

– Läraren sa att jag måste läsa en ”riktig” bok och föreslog Ebba och Didrik. Jag läste på baksidan att den handlade om en tjej som blir kär i en kille – jättetråkigt, helt ointressant!

Tillbaka till närmare nutid, så stod Katarina Gospic där för ett par år sedan, nydisputerad, publicerad i en fin vetenskaplig tidskrift och redan med åtskilliga år i akademin bakom sig. Hon hade kort sagt en lovande forskar- och/eller läkarkarriär som i en liten ask.

Men hennes dröm var inte riktigt som hon hade föreställt sig. När hon väl började arbeta som läkare, och även inom akademin, kände hon att den världen inte var hennes. Den handlar mycket om status, prestige
och hierarkier och mindre om kreativitet, menar hon.

– Jag kunde mer om hjärnan än mina överläkare, på en del håll. Det blir värsta krocken när en liten snorunge kommer och säger ”jag har läst den här artikeln – varför gör vi inte så här?” De var inte mottagliga. Samma sak inom akademin, du ska liksom vara man, och 50 år, innan du öppnar munnen.

Så hon tänkte om.

– Jag vill göra min grej nu, när jag har min energi och mina idéer.

I stället startade hon eget och skrev en populärvetenskaplig bok om hjärnan och beslutsfattande, delvis baserad på egen forskning.

– Jag ville skriva den eftersom jag märkte att många var väldigt intresserade av hjärnan – men att ingen kunde något om den!

Det finns numera väldigt mycket forskning om hjärnan, berättar Katarina Gospic. Men kunskaperna är inte tillräckligt spridda, något som hon vill ändra på. Hennes generella budskap är att lära människor hur hjärnan fungerar, för att främja bästa möjliga hälsa, prestation och välmående.

Hon anser att både elever och lärare borde få lära sig mer om hjärnan.

– För det första hur vi ska lära, för att lära oss på bästa sätt. Det lär man sig inte i skolan, vilket är ganska konstigt. Och sen det här med känslor och känsloreglering, varför vi känner som vi gör och hur vi hanterar det.

När det gäller den ständiga frågan om hur vi ska få barn intresserade av naturvetenskap, vill Katarina Gospic i stället vända på den:

– Hur ska man se till att inte döda barns intresse? Det borde vi fråga oss, för det är
det vi gör, så många gånger, säger hon.

Man vet att barns hjärnor mår och lär som bäst, när de får ta tid på sig. Tid att stanna upp och iaktta en nyckelpiga i parken, att få vara i sin bubbla utan att behöva stressa iväg och passa något schema.

– Det är då kreativiteten kommer igång. Låt barn få leka, lära, vara ute i naturen – och ta bort alla de här skärmarna! Det är livsfarligt att bara sitta vid dem.

Skärmarna medför att både barn och vuxna lär och förväntar sig snabba belöningar, hela tiden. Så fort du inte har något som är kul blir du rastlös och vet inte vad du ska göra.

– Det är också en grej – på tal om att kunna hantera sina känslor – att man inte lär sig hur man ska hantera sig själv.

Katarina Gospic refererar till en amerikansk forskare och psykolog, Sherry Turkle, som har studerat den digitala utvecklingens upp- och nedgångar sedan 1980-talet. Enligt Turkle har människors förmåga till empati minskat med 40 procent de senaste 20 åren. Detta anses bero på att vi tillbringar mer tid på nätet och mindre tid med varandra.

– Hon ser i sina intervjuer med barn att de hela tiden säger, ”det enda jag vill är att mamma och pappa ska prata med mig, umgås med mig och se mig utan att sitta och stirra i telefonen”.

Katarina Gospic talar om att använda tekniken med intention. Överhuvudtaget måste vi se över hur vi lever, för att rädda oss själva, våra relationer – och våra hjärnor – undan all skadlig stress, menar hon.

– Och förstå att mobiltelefonen, till exempel, är som en stor godisskål. Då kanske vi ska ta bort den, och bara äta godis på lördagarna!

Katarina Gospic

  • Född: 1984, uppvuxen i Akalla, Stockholm.
  • Bor: Stockholm.
  • Familj: ”Jag brukar säga storfamilj – ingen nämnd och ingen glömd.”
  • Akademiska examina: Magister i fysiologi, medicine doktor, filosofie doktor i medicin. Disputerade vid Karolinska institutet 2011.
  • Jobbar med: Driver två företag i vilka hon sprider kunskap om hjärnforskning, som författare, föreläsare och konsult.
  • Egna böcker: Välj rätt! En guide till bra beslut, Den sociala hjärnan, Neuroledarskap samt Neurodesign.
  • Läser själv: Mest forskningsartiklar, gärna i tidskrifterna Nature Reviews Neuro-science och Trends in Cognitive Sciences. Läser sällan romaner, men gillar böcker där man får lära.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com