Läs senare

När några inte får vara med

ForskningSkolans välmenande norm om att alla ska få vara med skapar ibland problem för barns kamratskapande. Det visar Maria Heintz forskning om samspel och grupprocesser i en fjärdeklass.

av Sara Djurberg
31 jan 2019
31 jan 2019

 

Att främja lekar i storgrupp kan skapa en gemenskap i klassen, enligt Maria Heintz.
Foto: Istockphoto

När Maria Heintz arbetade som skol­kurator reflekterade hon över att mobbning ofta sågs som något som sker mellan en förövare och ett offer. Grupperspektivet saknades, tyckte hon, vilket fick henne att börja forska om mobbning som gruppfenomen. I sitt fortsatta arbete som skolkurator blev hon dock alltmer intresserad av ”vanliga” gruppskeenden bland barn. Med fördjupad kunskap om hur barn agerar i grupper och hur de blir kompisar kunde man förebygga mobbning, tänkte hon.

Det skapas känslo­energier när man är tillsammans med andra.

Det blev utgångspunkten för avhandlingen ”Alla är ju med alla…” Kamratskapande gruppinteraktioner i skolan. Under ett läsår följde Maria Heintz 23 elever i en fjärdeklass på en skola i Skåne. Studien har bestått av observationer av eleverna under skoltid, samt intervjuer med barn och lärare. En av de viktigaste upptäckterna var att barnen själva tog ansvar för att alla fick vara med när hela klassen lekte tillsammans på rasten.

– Skolan har ett stort fokus på inkludering som barnen är väl medvetna om, men att de faktiskt på egen hand gjorde en grupp av klassen och tog ansvar för varandra förvånade mig. Det var ingen vuxen som sa till dem att de skulle göra de här lekarna, säger Maria Heintz.

Lekarna i storgrupp skedde framför allt i början av höstterminen och slutet av vårterminen. Maria Heintz tolkar det som att barnen omedvetet satte i gång lekarna för att skapa en känsla av tillhörighet i klassen.

Maria Heintz.
Foto: Patrik Hekkala

– Det skapas känsloenergier när man är tillsammans med andra. Man kan förstå det här som ett sätt för barnen att skapa sin egen grupp och att ladda klassen med energi.

Energierna från grupperna tog barnen med sig in i klassrummet, vilket påverkade klimatet där. När eleverna hade lekt i storgrupp kom de in som en samlad grupp och konflikterna blev färre. När barnen däremot hade lekt i mindre grupper på rasten tog de med sig sitt kompisgängs energi.

– Då blev det mycket mer konflikter i klassrummet efteråt, säger Maria Heintz.

Smågrupperna formades efter barnens intressen och här skapades en starkare närhet mellan eleverna.

De utvecklade också strategier för att få vara med sina kompisar även i klassrummet och matsalen. I mat­salen hade varje klass tilldelade bord som skulle fyllas på efterhand så att ingen skulle behöva sitta själv.

– Barnen hade raffinerade sätt att få sitta med sina kompisar även om de inte stod efter varandra i matkön. Genom att förflytta sig mellan matkön och stationerna för knäckebröd och mjölk kunde de vänta in sina kompisar. Om de bara stod stilla och väntade sa läraren till dem att gå och sätta sig.

Enligt Maria Heintz gjorde eleverna genom dessa förflyttningar motstånd mot skolans sätt att strukturera sociala relationer.

– Ett annat sätt att göra motstånd var att vässa pennan. En började gå upp och vässa pennan, sedan kom nästa och till slut stod hela kompis­gruppen vid pennvässaren och avhandlade vad de skulle göra på rasten.

Maria Heintz

Maria Heintz är lektor på Socialhögskolan i Lund.

Doktorsavhandlingen ”Alla är ju med alla …” Kamratskapande gruppinteraktioner i skolan lades fram vid Lunds universitet 2018.

När ett kompisgäng hoppade twist på rasterna uppstod en konflikt mellan barnens vilja att utforma leken och skolans inkluderande norm.

Barnen hoppade i lag och svårighetsgraden för varje hoppare höjdes successivt. Barnen gjorde själva upp reglerna i leken genom förhandling, vilket i sig skapade en gemenskap i gruppen, enligt Maria Heintz.

När en elev kände att hon inte fick vara med i twistgänget bestämde läraren nya regler. För att alla skulle få vara med bildades nya lag varje rast, vilket ledde till att barnen hela tiden fick börja om leken från början.

– Då slutade de hoppa twist helt och hållet. Då var det inte deras lek längre, och då var det inte roligt. Det var ett starkt sätt att visa sitt motstånd.

Maria Heintz ser för den skull inte lärarens ingripande som fel. Det går inte att komma ifrån att skolans uppdrag om inkludering krockar med barnens önskan att få leka med sina kompisar.

– Jag har grunnat och grunnat på vad som skulle vara alternativet, men har inget bra svar. Barnens vilja att känna energi tillsammans med sina kompisar gör att vissa utesluts. Det handlar i de allra flesta fall inte om att de medvetet utesluter någon.

Hon tror ändå att det är bättre om skolan fokuserar på att skapa storgruppslekar än att hindra barnen från att bestämma själva när de leker i smågrupper.

– Det kan skapa en gemenskap och respekt mellan varandra i klassen, som kanske kan minska kränkningar och uteslutning även när de leker i mindre grupper.

Maria Heintz uppmanar även till att prata med barn om grupprocesser, exempelvis när det blir konflikter.

– Om barnen själva kan arbeta med att alla får vara med så tror jag att de har kapacitet att förstå vad som händer i en grupp. Det innebär att gå från individfokus till att i stället förstå individen som del i en grupp och att det uppstår särskilda processer när en grupp samlas.

ur Lärarförbundets Magasin