Ingår i temat
Historia i tiden
Läs senare

Nya kursplanen – stöd eller tvångströja?

Riskerar historia att bli en översiktskurs med massor av fakta som måste bankas in i elevernas huvuden? Eller är den nya läroplanen modern, konkret och en garanti för likvärdig utbildning? Till sist är det fortfarande upp till dig, historieläraren.

15 dec 2010

Hösten 2011 ska en ny kursplan i historia sjösättas. Om lärarna ska kunna följa den är det dags att planera. Det är upp till skolhuvudmän och rektorer att se till att lärarna fortbildas. För fortbildning, det kommer att behövas.

Enligt Martin Stolare, lektor i historia och forskare på lärarutbildningen vid Karlstads universitet, innebär den nya kursplanen att lärarna blir mindre fria i sin undervisning. Kursplanen är fullproppad med ett detaljerat stoff av historia som lärarna måste ge eleverna.

– Innan var det inte lika tydligt framskrivet vad man skulle göra och det fanns ett större friutrymme. Nu är man tvingad att ta upp allt det här, säger Martin Stolare.

Urvalsprocessen som lärarna använder för att lägga upp undervisningen, kommer att bli betydligt mer komplicerad, förklarar han.

En rapport från Skolinspektionen från 2010 visar att undervisningen inte alltid följer målen i de gamla kursplanerna, och att många lärare inte alltid vet vad de ska lära ut. Det ska lösas med hjälp av ett cen­tralt innehåll, som utgör en minimi­nivå för vad lärarna ska prata om på lektionerna. Kursplanen mjukstartar med historia i SO-ämnet på lågstadiet, där eleverna bland annat ska lära sig om sten-, brons- och järnåldern. Det blir också gudar och hjältar i antiken och den Illustration: Erica Jacobsonnordiska mytologin. På mellanstadiet kommer historie­ämnet in på vikingatid, bildandet av Norden, europeiska upptäcktsresor, svenska statens framväxt, reformationen och parlamentarismens utbredande. Vips är det hög­stadiedags. Nu ska lärarna beta av antiken, forna civilisationer, industrialiseringen, revolutioner, imperialism, demokratisering, världskrig, kalla krig, andra krig, FN och nutida konflikter.

– Stoffträngseln är ju helt uppenbar och frågan är hur man praktiskt ska lösa det. Det är alldeles för mycket i relation till den tid lärarna har, säger Martin Stolare.

Han menar att historia riskerar bli en översiktskurs. Eftersom lärarna inte kan välja bort något, blir det en ytlig genomgång av allt. Möjligheten att gå på djupet med vissa saker för att skapa förståelse minskar.

Men enligt Skolverket är det inte mer stoff. Det ser bara ut så, eftersom innehållet är uppdelat i punktform. När varje punkt beskrivs med ungefär lika mycket text, trots att vissa bör ha mer tyngd än andra, ser det mycket ut.

– Tanken är att det ska vara tydligare. Sedan får ju varje lärare läsa vad som står där. Det är inte heller angivet hur mycket tid som ska läggas på varje punkt, utan det får varje klok lärare avgöra, säger Maria Weståker, ansvarig för kursplanen i historia på Skolverket.

Hon menar att risken för att lärarna bara hinner skrapa på ytan inte är särskilt stor. Vad som berörs ytligt, och vad eleverna får en djupare insikt i, är upp till lärarna. Precis som idag. Varje punkt behöver inte heller studeras var för sig. Vissa kan läsas tillsammans eller ingå i tema­arbeten. Det är också svårt att jämföra den nya kursplanen med den gamla, eftersom den gamla saknar ett centralt innehåll.

– Syftet har inte varit att utöka. En del lärare kommer tycka att det är väldigt stor skillnad mot hur de undervisat innan, medan andra kommer att känna igen sig, säger Maria Weståker.

Ett annat argument för att det handlar om stora förändringar är att eleverna nu ska lära sig historiebruk. Det kommer att kräva rejält med fortbildning, förklarar Martin Stolare.

– Om det står i kursplanen att man ska undervisa om något centralt som inte har funnits där förut, måste man få redskap för att kunna göra det.

Enligt den nya kursplanen ska lärarna arbeta med historiebruk på mellan- och högstadiet. Eleverna ska få exempel på hur bland annat forntid, medeltid och 1800-tal ”kan avläsas i våra dagar”. De ska lära sig hur historia kan användas för att förstå hur människors värderingar och villkor påverkas av den tid som de lever i. Elever­na ska också få reda på hur historia kan an­vändas för att stärka nationell identitet och gemenskaper inom familj, föreningsliv och företag. I det centrala innehållet beskrivs historie­bruk visserligen inte som historiebruk, utan som ”hur historia används”. Men ordet historiebruk fanns med ända in i slutspurten när kursplanen utformades. När utbildningsdepartementet släppte den slutgiltiga versionen var benämningen struken. Det kan skapa tolkningssvårigheter, tror Martin Stolare.

– Jag förstår inte varför begreppet histo­riebruk inte används. Det är vedertaget i forskning och de flesta lärare vet vad det är.

Han menar att historiebruk och ”hur historia används”, inte nödvändigtvis kommer att tolkas på samma sätt av lärarna. Och eftersom utbildning bör baseras på forskning och beprövad erfarenhet, är det olyckligt att Skolverket bortsett från den vetenskap och forskning som faktiskt finns. Det blir onödigt otydligt.

Utbildningsdepartementet resonerade i motsatt riktning. Begreppet togs nämligen bort för att kursplanen skulle bli tyd­ligare. Språkligt sett skulle historiebruk kunna innebära att producera eller odla historisk kunskap, på samma sätt som ordet bruk används när det gäller skogsbruk och jordbruk, förklarar Therese Wallqvister, poli­tisk sakkunnig på utbildningsdepartementet.

– Men det här handlar ju inte om hur man odlar eller producerar historiekunskaper, utan om hur historia används.
Oavsett vilken terminologi man använder, så innebär den nya kursplanen förändring­ar som kräver grundläggande fortbildning. Det menar både Martin Stolare och de lärare som tillsammans med honom ingår i ett forsk­ningsprojekt för att ta fram nya bedömningsmodeller i historia.

– Jag tror att historiebruk är ett frågetecken för många. När man jobbar som historielärare är det lätt att bara bli historieberättaren. Så ska det inte vara, säger Ulrica Sjövall, historielärare på Skrantaskolan i Karlskoga.

Hon menar att historia måste omvärderas till att bli något annat än ett ämne där eleverna läser om ”något som hände någon gång bakåt i tiden”. Det bör handla mer om att lära sig hur det som hände i går ska användas i nuet.
Den nya kursplanen är mer rakt på sak och det centrala innehållet gör den konkret, tycker Ulrica Sjövall. Nu blir det enklare för lärarna att bygga undervisningen, efter­som det går att plocka moment direkt ur kursplanen och använda dem i klassrummet. Samtidigt fungerar det inte längre att bara följa boken.

– Författarna har gjort ett urval och det är inte säkert att alla böcker stämmer in på den nya kursplanen. Nu måste lärarna göra ett klokt urval på egen hand.

Än så länge är det ingen brådska med att byta ut böckerna. Däremot måste lärarna hitta komplement, menar Ulrica Sjövall.

Den som följde utvecklingen av den nya kursplanen kommer ihåg stormen när Skolverket släppte de första skisserna. Antiken var borta, vilket inte kunde accepteras av historikerna. I en debattartikel i Expressen kallade till exempel Lundaprofessorn Dick Harrison det hela för ett ”frontalangrepp på det svenska kunskapssamhället”. Skolverket fick arga brev från universitet, lärare och privatpersoner.

Till slut fick utbildningsminister Jan Björklund tala om att utvisningen av antiken inte var acceptabel. Gör om, gör rätt,
blev budskapet.

Att kursplanen i historia väcker mycket känslor beror på att ämnet står för bildning och ideal. Antiken är tradition och Jerusalem, Rom och Aten är grunden för vår kultur.

– Historia är ett av de skolämnen som traditionellt sett ska göra oss till svenskar. Om man inte kan grunderna till vår kultur, anses man vara obildad, säger Martin Stolare.

Han håller med om att det kan ha varit fel att stryka antiken. Däremot var det rätt att något faktiskt ströks.

– Det är vettigt att välja bort och konkre­ti­sera. Stoffet borde ha renodlats ännu mer, säger han.

Mer ur temat Historia i tiden (6)

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com