Läs senare

Regnbågsbarn sviks ofta av de vuxna

ForskningVissa unga lär sig tidigt att tiga om sina familjeförhållanden, och skolan erbjuder sällan en hjälpande hand. Det visar Per Nordéns avhandling Regnbågsungar.

28 mar 2019
Foto: Pixabay

Kan du be mamma och pappa att skriva på det här till i morgon?

Frågan kan tyckas harmlös, men för barn i regnbågs­familjer blir det ett bevis på att de befinner sig utanför normen. Att sedan bli ifrågasatt av kompisar och sällan eller aldrig se sin egen familje­konstellation skildrad i skolmaterial spär ytterligare på känslan av att inte passa in. Som skydd skaffar de här barnen sig därför ofta motståndsstrategier, och det sker tidigt – för vissa redan i förskoleåldern.

Per Nordén har intervjuat 28 personer i åldern 15–37 år som alla vuxit upp i regnbågsfamiljer med en eller flera homosexuella, bisexuella eller transföräldrar. I Regnbågsungar beskriver han deras erfarenheter av familj, utbildning och fritid.

Barn navigerar och förhåller sig till omgivningen, och blir i någon mening medvetna om att de krockar med samhällets normer.

– Jag upplevde att det här var en kategori barn som många talade om men inte med. Det fanns en tystnad som behövde brytas. Det förvånade mig att det fanns väldigt få svenska studier som skrivit om queera familjebildningar, säger han.

Gemensamt för de intervjuade är att de alla tvingats hantera sin queera familjebakgrund. Några har råkat ut för våld, andra har tvingats försvara sig på annat sätt medan en del har tystnat och hemlighållit sin familje­situation.

Per Nordén

Per Nordén är universitets­lektor vid Göteborgs universitet, institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande.

Avhandlingens namn: Regnbågsungar: Familj, utbildning, fritid (Göteborgs universitet)

– Vissa bär även på erfarenheter av homofobi, eller som jag benämner det: heterosexism och transnegativitet, säger Per Nordén.

Regnbågsbarnen berättar hur de redan i låg ålder blev ifrågasatta, till exempel varför de inte hade någon mamma. Det varierar däremot stort hur de sedan reagerade.

– Barn navigerar och förhåller sig till omgivningen, och blir i någon mening medvetna om att de krockar med samhällets normer. Precis som pojkar kanske upptäcker att de blir ifrågasatta om de vill ha kjol. Sådant som har varit centralt och underbart blir helt plötsligt ett problem, säger Per Nordén.

I intervjumaterialet finns informanter som berättar att de slutade att prata om sin familj när de förstod att det var laddat och/eller möttes av negativa reaktioner. De började hålla tyst om sin bakgrund och ville heller inte att andra skulle prata om det, varken lärare eller kompisar.

– De assimileras in i en hetero­sexuell berättelse om släktled, blodsband och därmed den normativitet som omger vår förståelse av ordet familj, säger Per Nordén.

Några skillnader beroende på var informanterna har vuxit upp har han dock inte märkt.

– Nej, det här är ett strukturellt problem som faller ner i storstäder lika mycket som på landsbygden.

Informanternas erfarenheter av den svenska skolan sträcker sig från slutet av 1980-talet fram till nutid. Genom åren har situationen förbättrats, även om det finns mycket kvar att göra. Per Nordén säger att det blivit både bättre och lättare samhällsmässigt, och juridiskt säkrare.

– Men samtidigt ökar utsattheten. Det är en dubbelrörelse en får försöka ha i huvudet samtidigt. Vi har också fått en mer omfattande lagstiftning även när det gäller skolan – bland annat i form av diskrimineringslagen som infördes 2009, säger han.

Viktigt att notera är att var tredje barn som växer upp i Sverige i dag inte kommer från en traditionell kärnfamilj. Men vad kan man då göra i skolan och som lärare i fritidshem för att underlätta för dessa barn? Per Nordén påpekar att, oavsett om det gäller pojkar som målar naglarna eller någon som har två pappor, är det viktigt att pedagoger står upp för sina elever genom normkritiska interventioner i det vardagliga arbetet, att de visar på andra livslinjer.

– Värst är när skolan som institu­tion, och självklart även fritidshem, inte förmår att problematisera relationen mellan kunskap, makt och identitet. Det innebär att barnen inte får ett språk eller förmåga att kommunicera kring normer, genus, sexualitet och samlevnad.

Han tillägger att det brukar resultera i att barnen får en informerande roll och i samband med det även riskerar någon form av diskriminerande reaktion – från att bli märkt socialt till att bli utstött ur ett tidigare fritidssammanhang.

Per Nordén ser fritidshemmet som en bra plats att prata med barn om hur olika familjer kan se ut. Dessutom tycker han att lärarna har mycket att vinna på att även sätta sig in i fritidshemmets sociala relationer. Vad handlar konflikter som uppstår egentligen om? Finns det bakomliggande faktorer som spelar in?

Han tipsar även om att be rektorn om utbildning i frågor som rör familje­forskning, sexualitet och könsöverskridande identitet. En annan sak att ta itu med är att se över material och byta ut sådant som är förlegat.

– Det behöver inte bara röra sexualitet och könsöverskridande identitet, utan även sådant som funktionsnedsättning, ålder och religion. Utgå från de sju diskrimineringsgrunderna, säger Per Nordén.

Han tillägger slutligen att det viktigaste är att inte tro att det är av naturlagar givet att allt blir bättre utan att vi behöver anstränga oss.

– Till sist kokar det faktiskt ner till vad en gör i skola och fritidshem. Det pedagogiska arbetet kan komma att befästa social differentiering eller uppmärksamma skillnader och därmed olika gruppers villkor i samhället. Det går framåt om vi vill att det ska gå framåt, säger han.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com