Ingår i temat
Rummet
Läs senare

Rummet sänder osynliga signaler

Tänk på hur du inreder ditt klassrum. Stänger du någon ute, eller bjuder du in alla oavsett kön? Låt rummet arbeta med dig, i stället för mot dig.

06 feb 2014

Foto: Håkan ElofssonAtt arbeta med jämställdhetsfrågor och försöka bryta traditionella könsmönster är självklart för de flesta lärare. Men kanske inte lika många tänker på vilka signaler deras klassrum sänder ut. Förstärker rummets utformning genusarbetet eller motverkar den det? Det borde alla lärare fundera över. I ämnen som bär på en tydlig historia av traditionella könsmönster och könsuppdelning blir det extra viktigt.

Många slöjdsalar ger till exempel fortfarande ett traditionellt intryck, utan att lärarna som undervisar i dem tycks ägna det så många tankar. Något som Jenny Frohagen, lärare i trä- och metallslöjd på Mariaskolan i Stockholm och licentiand vid Stockholms universitet, har reagerat på. Hon menar att det finns en hel del som slöjdlärare kan göra för att få klassrummet med – i stället för mot – sig i genusarbetet.

– Mycket handlar om att börja förhålla sig till att slöjd är ett enda ämne även om många skolor fortfarande har olika salar för de olika inriktningarna, säger hon.

Ett rums utformning sänder signaler till den som kommer in i det. Inredningen talar om vad som förväntas i just det rummet, hur besökare ska uppföra sig och, inte minst, vem som får lov att vara i rummet.

Textilslöjdsalar präglas ofta av en känsla av hemtrevnad. De är ombonade, rena och tillrättalagda, ibland med en mjuk soffa i ett hörn. De är platser för ordning och reda och låg ljudvolym. Trä- och metallslöjdsalar ger i stället ofta ett intryck av industriell produktion. Där finns stora maskiner och verktyg, och där är ofta högljutt, bullrigt och rörigt.

– De är helt enkelt stereotypa kvinnliga och manliga domäner. Jag tror det vore bra om de två traditionerna kan mötas på mitten så att alla elever känner sig välkomna i båda salarna och ljudnivån och rörligheten blir lagom överallt – man ska få röra sig och låta i en slöjdsal men på rätt sätt, tycker Jenny Frohagen.

Allt som finns i en textilsal är egentligen inte tyst och traditionellt feminint. En vävstol låter till exempel rätt högt och kräver en hel del muskelkraft. Och visst finns det många maskiner som åsamkar mycket ljud i träslöjdsalen, men Jenny Frohagen menar att det kanske inte är helt självklart att alla de där maskinerna ska få finnas där.

– Det handlar om vad vi tycker att eleverna ska jobba med för tekniker.

Vinsten med att byta ut en del av maskinerna mot handverktyg vore dels att få ner bullernivån, dels att eleverna då kommer närmare materialet de arbetar med.

– Fördelen med en pelarborr är att den borrar rakt men om eleverna använder en pelarborr i skolan utvecklar de inte sin egen förmåga att borra rakt. Och hur många har en pelarborr hemma, frågar Jenny Frohagen retoriskt.

Hon förvånas över att så många slöjdlärare fortfarande planerar sin undervisning ensamma och tror att mycket av den traditionella könsuppdelningen skulle försvinna om lärarna i de olika slöjdinriktningarna började planera sina lektioner tillsammans.

– Då kunde man integrera uppgifterna mycket mer än vad man traditionellt har gjort. Till exempel kan eleverna gå mellan salarna och arbeta med samma teknik men med olika material.

Viss uppblandning av verktygen kunde också vara bra. En del mindre tänger, som sidavbitare, rundtång och plattång, skulle till exempel passa fint även i textilslöjdsalen som en förlängning av handen vid exempelvis flätning, tycker Jenny Frohagen.

– Jag vet en lärare som har satt fast ett skruvstycke i textilslöjdsalen. En så stor metallklump bryter mot hemmiljökänslan och får många att reagera när de kommer in i salen. Men den är praktisk att ha när eleverna håller på med något textilarbete där de även vill använda metalltråd.

Att ha några lådor för tyg, plast, kartong och läder, och några tygsaxar och trådar, i trä- och metallslöjdsalen, är inte heller fel anser Jenny Frohagen.

– Man kan förstås inte ha samma uppsjö som i textilsalen men en del saker kan man ha som underlättar när eleverna vill integrera materialen och bryta ny mark.

Eftersom slöjd är ett ämne borde lärarna, enligt Jenny Frohagen, prata sig samman så att salarna och undervisningen har likadant upplägg. Till exempel genom att lärarna använder samma sorts system för att dokumentera slöjdarbetet. Samma genomtänkta ordning bör råda i båda salarna och instruktioner och anslag på väggarna kan ha likadant utseende och struktur.

Att använda samma ord och begrepp är ett annat sätt att bryta tudelningen. Inne i båda salarna kan man exempelvis ha materielrum i stället för virkesrum respektive tyglager. Skyltarna i trä respektive tyg som ofta sitter på salsdörrarna för att markera vad som finns innanför dörren är viktiga visuella symboler och ska få fortsätta att vara det, tycker Jenny Frohagen, men kan göras i en blandning av material för att visa att det är okej att arbeta »crossover«.

Många traditionella könsmarkörer kan alltså försvinna bara genom att lärarna börjar se ämnet som ett.

– Det viktiga är att man som lärare har ett medvetet rum. Att lärarna i ämnet pratar ihop sig och tittar på salarna tillsammans och funderar över bilder, symboler, färg- och materialval. Blandar upp och gör könsöverskridande och könsneutrala val. Kanske till och med sätter in en mjuk, skön soffa i trä- och metallslöjdsalen, föreslår Jenny Frohagen lite skämtsamt och konstaterar:

– Med bra ventilation och städrutiner måste det inte vara dammigare och skräpigare i en trä- och metallslöjdsal än att det kan fungera med en tygsoffa där också.

Mer ur temat Rummet (8)

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com