Läs senare

Sandmyggans fiende har vandrat färdigt

PorträttHannah Akuffo Britton älskar att lägga pussel, att räkna ut hur allt hänger samman. Och att forskning och bistånd hör ihop, det är den envisa och nyfikna parasitologen övertygad om.

23 apr 2018
Sandmyggans fiende har vandrat färdigt
Parasitolog. Hannah Akuffo kom från Ghana till Sverige via ett forskningsstipendium 1986. Foto: Linus Meyer

Med snabba steg kommer professor Hannah Akuffo nerför trappan till receptionen. Biståndsmyndigheten Sida ligger på ett för dagen blött, slaskigt och ganska folktomt Gärdet i Stockholm.

Vi sätter oss i ett mötesrum utan fönster, ”men vi har ljus i alla fall”. Hannah Akuffo växlar kvickt mellan svenska och engelska som hon flikar in när det blir vetenskapliga termer eller namn på företeelser i skolans värld i Ghana och England, de två länder där hon växte upp. Men när det ska avhandlas byråkratiska saker, som åtgärder, ”då tänker jag på svenska”.

Klädd i en stickad tröja och glansig sjal, utstrålar hon energi och beslutsamhet. Hennes envishet har hjälpt henne att klara många svåra situationer i livet. Det började redan i skolan.

– De naturvetenskapliga ämnena var lätta att förstå. De var något jag behövde, visade det sig. Ändå avskydde läraren mig, men han kunde inte stoppa mig.

Hannah Akuffo föddes i Ghana i början av 1950-talet, yngst av elva syskon. Som liten var Hannah ofta sjuk, så sjuk att hon höll på att dö i lunginflammation som femåring. Hennes far, präst i den presbyterianska kyrkan i Ghana, var i fem år en slags mentor för ghananska studenter i London.

Det var i secondary school i Ghana, efter många flyttar i faderns fotspår, som den tystlåtna och ganska blyga Hannah hade en lärare som gjorde allt för att göra det svårt för henne. Kanske hade han svårt för att hon skrattade mycket, hon liksom klasskamraterna skrattade åt hans engelska uttal, men det var något annat också som störde. Något i hennes karaktär.

– Jag var inte rädd. Jag tittade honom rakt i ögonen så möjligen utmanade jag honom, utan att det var min avsikt.

Skolan hon gick på var visserligen ett internat, men inte för eliten utan för duktiga flickor. Att studera var något självklart i hennes familj. De hade inte gott om pengar, men de var inte fattiga heller. Hon tror själv att hon fick med sig självförtroende hemifrån där det var okej att ifrågasätta, det var okej att ta plats.

– Och jag inser nu att Aburi Girls Secondary School har format mig mycket. Känslan var så stark bland oss flickor: ”Yes you can”.

Till slut blev det biokemi på universitetet. Det verkade intressant och då ingick även food science och näringslära.

Hon skrattar förresten mycket fortfarande och ler ofta med hela ansiktet, som när hon pratar om hur fascinerad hon var av immunsystemet och antikroppar. Det blev allt viktigare, mer lockande att lägga pusslet, se helheten, se hur allt hänger ihop. ”It was a good time!”.

Det blev London igen. Hon tog en doktorsexamen i immunologi med fokus på sjukdomen lepra. I det omysiga rummet på Sidas huvudkontor i Sverige konstaterar Hannah att världssamfundet fortfarande underskattar tropiska sjukdomar som lepra, sjukdomar som hör ihop med fattigdom. Det satsas för lite pengar, inte minst på forskning. Ännu är inte lepra helt utrotad.

Intresset för humanlepra förde henne till ett forskningsinstitut i Etiopien 1986. Där blev hon fascinerad av en parasit, eller snarare ett parasitsläkte, leishmania. Fascinationen har snarare ökat, så mycket att hon nu kallar sig för leishmaniac. Forskaren i henne pratar gärna och länge om sandmyggan som orsakar en sjukdom som kan ge svårläkta sår och som har en dödlig form när den sprider sig till alla kroppens organ.

Det var också i det svältdrabbade Etiopien hennes liv förändrades. Hon träffade den svenske läkaren Sven Britton och blev kär. De gifte sig 1987. Hennes första tanke var: ”Han är trevlig men lite underlig”.

– Sven var inte som någon annan jag hade träffat. Han sa vad han tyckte, men på ett charmigt sätt. När han bjöd mig och min fyraåriga dotter på middag efter bara några veckor i Addis Abeba, så blev jag väldigt överraskad. Sven lekte med henne och hon var så nöjd, jag blev verkligen rörd av det.

Till Sverige kom Hannah Akuffo 1986 på ett forskningsstipendium vid Karolinska institutet. Där stannade hon i tolv år innan hon bytte till Sida.

– Det var en fördel från början att komma till en arbetsplats där det gick att prata engelska. Åh, på den tiden var det så ovanligt i Sverige, med människor som ser ut som jag. Jag kände ofta att folk stirrade på mig.

Hannah Akuffo Britton

Ålder 63 år.
Föddes i Ghana (dåvarande Guldkusten).
Bor nu Stockholm.
Yrke Jobbar med forskningssamarbete på Sida. Är professor i parasitologi och har en doktorsexamen i immunologi.
Familj Maken Sven Britton, tre vuxna döttrar.
Intresse Är en leishmaniac, forskningsentusiast när det gäller den tropiska parasitsjukdomen leishmaniasis.
Om sin blyghet ”Jag bestämde mig för att jobba med min blyghet. Jag lärde mig att kontrollera rösten och få bort det där bendarret. Jag dör fortfarande en smula när jag ska prata inför många människor, men det är bara att andas djupt och ja, hantera det. Jag vet ju att om jag har möjligheten att prata om något som jag tycker är intressant och viktigt, då tar engagemanget över”.

Så här trettio år senare inser hon att det handlade mycket om okunskap, men också om nyfikenhet. Men då tyckte hon att det var jättejobbigt med alla närgångna, påflugna frågor och hon kände sig påhoppad. Hon lärde sig att vara kort, lite drastisk, i tonen vid de tillfällena, att använda samma tillvägagångssätt som när hon var barn och kallades för black monkey: ”Då kallar jag dig för pink pig”.

Nu har hon, som flyttat så mycket i sitt liv, vandrat färdigt. Sverige är hemma. Hon lånar ett uttryck från sitt språk, twi, som talas av sex miljoner människor i södra Ghana, när hon förklarar att det inte är lönt att grubbla på hur det kunde ha varit eller på hur det var tidigare. Så hon gör sitt bästa för att leva i nuet. I det nuet arbetar hon på Sida, på enheten för forskningssamarbete. Hon tackar sin före detta chef, Berit Olsson, som lyckades övertyga Hannah om vikten av att bygga upp forskningsmiljöer med inhemska forskare i låginkomstländer. Inte minst har Hannah Akuffo arbetat tätt tillsammans med Makerereuniversitetet i Uganda.

– Det är viktigt att organisationer inser att forskningsstöd visst hör ihop med utveckling och biståndsarbete.

Hannah Akuffo är medlem av den internationella delen av Immanuelskyrkan i Stockholm, som tillhör Equmeniakyrkan. Tron är central för henne och hon ser ingen konflikt mellan vetenskapen och kyrkan.

– Varken vetenskapen eller religionen är den enda sanningen. Som jag ser det är jag lagom insyltad i de båda världarna, säger Hannah Akuffo.

Varje dag ber hon till Gud om att bli ödmjuk, vänlig och ha tålamod. Hon konstaterar att det inte alltid är lätt att vara den person hon skulle vilja vara.

– Inte är jag någon ängel precis, men jag vet att jag blir lite bättre av att be. När jag får problem och motgångar och det skulle vara enklast att bli arg eller skälla, då ber jag. Ofta blir jag både starkare och lugnare.

Då Hannah var fjorton år drunknade hennes sju år äldre bror. Hennes föräldrar hanterade sorgen med stor värdighet.

– För mig blev det en riktig brytpunkt. Skulle jag fortsätta tro eller skulle jag sluta tro? Jag valde att tänka att det var Guds nåd som också givit mig så mycket fantastiskt och att jag skulle göra mitt bästa för att bidra med de många gåvor jag har fått. Amen.

Hannah Akuffo skrattar högt. Igen. Strax ska hon läsa en kollegas PM om Kambodja där Sida ska inleda ett nytt forskningssamarbete.

– Om du stänger av den där bandspelaren så ska jag berätta något …

ur Lärarförbundets Magasin