Läs senare

Slöjden berättar om elevernas liv

Se mer än alstret och ta reda på vad det berättar om den som slöjdat. I Esko Mäkeläs doktorsavhandling Slöjd som berättelse är de unga människorna och deras sammanhang nycklar till hur slöjdämnet kan bli mer angeläget.

24 okt 2011

Foto: Barbro PersdotterEn kapsylöppnare i trä. Ganska slarvigt tillverkad och inte direkt estetiskt tilltalande, konventionellt sett. Den föreställer en gubbe, målad i typiskt ölburksgrönt med ett så tjockt färglager att träslaget döljs. Gubbens ögon är rödsprängda, själva öppnaren är en gapande mun. Slöjdare: en 15-årig pojke i en niondeklass på en högstadieskola någonstans i Sverige. Lyssnare till pojkens berättelse: slöjdforskare Esko Mäkelä.
– Just den här killen, i min avhandling kallar jag honom Carl, hade en blaséartad inställning till sitt alster. Han ville inte ta på sig något ansvar för det, han sa att han bara hade följt slöjdlärarens instruktioner. Han verkade helt enkelt inte särskilt intresserad av ämnet.

Och vad gör man som lärare med den typen av elever? De som mest fnissar och brölar och stör, kanske kastar knappnålar eller sågspån på varandra och helst av allt vill vara någon annanstans än i slöjdsalen.

– Lyssna till deras berättelse. Se på slöjdprocessen och alstret som något narrativt, något som avspeglar ungdomarnas tillvaro i ett större perspektiv, säger Esko Mäkelä.

För det är då det blir angeläget. Esko Mäkelä tycker att slöjdämnet har en särställning just för att det har möjlighet att ta med så mycket av unga människors livsvillkor in i undervisningen, kanske mer än något annat ämne i skolan. Och han är noga med att kalla dem som han i sin doktorsavhandling har låtit ha huvudrollen för just ungdomar, och inte elever.

– För att slöjden ska vara så givande som möjligt måste eleverna få vara mer än elever när läraren möter dem i den pedagogiska situationen. De är unga människor som ska få arbeta och skapa något som känns meningsfullt för dem i deras liv. Först då tror jag att lärprocessen blir full av energi. Och där kan till exempel rummet i hemmet vara viktigt eller kanske något fritidsintresse.

Någon kanske vill göra en filt till den älskade kattens korg eller ett förvaringsetui för sina badmintonbollar. Eller Carl med kapsylöppnaren, vad berättar egentligen hans tillvägagångssätt och det färdiga alstret? Är det för att skämta med slöjdämnet som han slarvar så? Kanske vittnar det om en rebellisk hållning till hela skolan, ett ifrågasättande.

– Just när det gäller kapsylöppnaren är det intressant att fråga sig vad Carl har tänkt använda den till. Varför är den just ölburksgrön? Kanske kommer man in på alkoholvanor om man lyssnar till hans berättelse.

Det finns också tillfällen som inte behöver bli lika tillrättavisande, men där etiska aspekter ändå kan stötas och blötas. Esko Mäkelä nämner en flicka som tillverkade en grön hylla. Hon skulle ha den på en vägg i sitt rum, som hon också målat grönt för att den färgen skapar lugn. Det ledde till ett samtal om att må bra. Om att skapa goda miljöer omkring sig, att ta ansvar för sin hälsa. Men är det verkligen en slöjdlärares uppgift, att ta ett sådant helhetsgrepp på de ungas tillvaro?

– Jag tycker det. Om vi ska ge en angelägen undervisning så bör vi möta de unga där de är, se dem.

Och då följer det tekniska, att lära sig olika tekniker och material, på köpet, anser Esko Mäkelä. Likaså det estetiska. Men det sker under en aktiv och angelägen process där olika delar tillsammans blir en helhet.

Därför gillar Esko Mäkelä inte begreppet ”estetisk lärprocess”, det som det ofta talas om inom bland annat slöjdämnet. För då glömmer man handlingen, att lärprocessen inte enbart handlar om utseende.

– Jag vill ta med gestaltning och kreativitet också. Varför gör man det alster man gör? Hur skapar man designen och varför väljer man ett visst material? Vilka resurser har man att tillgå och hur ser undervisningssituationen ut? Tar man in alla de aspekterna så är lärprocessen så mycket mer än enbart estetisk.

Slöjdande handlar i mångt och mycket om att vara människa, menar Esko Mäkelä. Det är denna tes han driver i sin avhandling. Han har det narrativa förhållningssättet genom hela sin forskning, det vill säga han letar ständigt efter berättelser i det de unga människorna säger i ord och alster. Han menar att det är där han kan hitta svaren på vad slöjden berättar om samtiden, vad ämnet kan ge och vart det är på väg.

– Det finns redan en del forskning om lärarperspektivet och om slöjd som ämne, historiskt sett.

För att vara ett resultat av forskningsarbete vid en akademisk institution, har avhandlingen dessutom en annorlunda form. I sin studie har Esko Mäkelä intervjuat, besökt och haft regelbunden mejlkonversation med 37 högstadieelever från tre olika skolor. Han har även skickat med dem kameror så att de har fått fotografera sina alster i hemmiljö. Resultatet i avhandlingen speglar tillvägagångssättet: här finns fullt av fotografier och utdrag ur lättsamma mejl med så kallade smileys. Intervjuerna med eleverna är visserligen direkt återgivna, men i vissa fall är de satta i en fiktiv situation – som om de olika eleverna har pratat med varandra trots att Esko Mäkelä i själva verket intervjuat dem enskilt.

– Om man är tydlig med att man har ett narrativt tillvägagångssätt kan man göra så här. Jag kan aldrig påtala någon objektiv sanning genom en empirisk studie. Men jag kan återge det jag sett i de situationer jag har studerat. Sedan är det upp till läsaren att avgöra om det verkar rimligt.

Och undersökningsobjekten har han velat gestalta som hela människor. Så är det till exempel med Emelie, som hon kallas i avhandlingen, hon som engagerat bidrar med mest forskningsmaterial. Hon syr mycket även på sin fritid och där löser hon alla möjliga dilemman på ett kreativt sätt. Men när hon syr fel under textilslöjden och vikarien inte kan hjälpa henne, försöker hon inte lösa det själv utan väntar på den ordinarie lärarens återkomst.

– Vad berättar det? Blir hon hämmad av att hennes alster ska betygsättas? Eller har hon spänt bågen för hårt? Eller hjälper läraren till alltför mycket så att hon tappar initiativet till egen problemlösning? Det finns troligen inga enkla svar, men det är givande att fundera, prata och lyssna kring.

När Esko Mäkelä ska sammanfatta resultatet av sin avhandling hamnar han ungefär i den beskrivningen, fast mer generellt:

– Att se slöjd som berättelse ger insikt i processer och produkter som når utöver det man vanligen tänker sig. Det man vinner är att förstå på vilket sätt unga människor skapar mening i sin tillvaro genom sitt slöjdande.

Den 7 oktober försvarade Esko Mäkelä sin avhandling under disputationen vid Umeå universitet. Nu har han en filosofie doktorsexamen och kan titulera sig slöjdforskare. Men själv tycker han att hans forskningsresa bara precis har börjat.

Läs mer: Slöjd som berättelse – om skolungdom och estetiska perspektiv. Esko Mäkelä 2011, Umeå universitet

ur Lärarförbundets Magasin