Läs senare

Specialister på äventyr

Alla gillar äventyr – förskolebarn, skolbarn och vuxna. Det vet fritidspedagogerna Anna Helgeson och Veronica Carlsson, som är utbildade, och utbildare, i äventyrspedagogik. Och så ordnar de förstås spännande upplevelser i sina egna skolor.

18 apr 2014
Specialister på äventyr
Sakletare. Veronica Carlsson låter barnen gå på jakt efter ekorren Eckes leksaker. Foto: Nicke Johansson

Innan det bär i väg med förskoleklassen samlar fritidspedagogen Veronica Carlsson den lilla gruppen i en ring på golvet. Hon visar upp en handritad karta som hon säger att ekorren Ecke har gjort, bara för dem.
Vi ska leta efter äpplen och de här figurerna som är Eckes leksaker. Han har blivit av med dem och vill ha dem tillbaka. Vi ska gå upp här och förbi Everts hus och sen till fotbollsplanen och Tuveslätt, berättar hon och pekar på kartan.

Alla barnen nickar för de vet precis var Evert Lorentsson i gruppen bor och det ser ut som om de tänker sig rutten i huvudet. Leksakerna de ska leta efter är geometriska figurer, trianglar, rektanglar, cirklar.

Det är en ljuvlig vinterdag på västkustska Tjörn, Sveriges sjätte största ö, och himlen är isblå. Barn och vuxna är påpälsade i termobyxor och varma jackor. Dagen är som gjord för ett äventyr.

Fritidspedagogen Anna ­Helgeson är med som resurs, bara idag. Hon och Veronica Carlsson är både kompanjoner och vänner privat. De är utbildade fritidspedagoger i Mölndal utanför Göteborg och kallar sig Äventyrspedagogerna på Tjörn. Till vardags arbetar de på var sitt fritidshem på ön, men håller också i utbildningar i äventyrspedagogik för kollegor och kurser i utveckling av arbetsgrupper. Under hösten var de föreläsare på konferensen Mötesplats Skola på Svenska Mässan i Göteborg och berättade om sitt arbete.Foto: Nicke Johansson
Allas mössor och vantar är på plats, Arkö räkor står det på en mössa. Arkö heter en av de två fiske­båtar som fortfarande fiskar nära Tjörn.

Gruppen är så liten att det räcker med två runda slangar. Slangar? Ja, som barnen håller sig i under promenaden. Att gå på en lång rad ­befrämjar inte gemenskap och samtal.

Runt en slang blir det en ­lagom grupp med fyra–fem stycken som följs åt och kan prata med varandra under tiden de går, förklarar hon.

I början håller Ludwig ­Elfsdahl i kartan med sin lediga hand och går först. När vi gått en bit förbi de fantasieggande ­namnen Trolldalsvägen och Hästskovägen, stannar vi vid en korsning.

– Ska vi svänga dit eller dit? Kolla på kartan, uppmanar ­Veronica Carlsson.

– Vi ska dit, säger Ludwig Elfsdahl tvärsäkert och tar ut riktningen.

Barnen växlar om med att läsa kartan och att hålla i påsen där de ska lägga sakerna som ska letas upp. Alla får gå först någon gång under ­promenaden.

Vi går förbi en lada som ser skev ut. Den är mycket gammal, men nymålad i rödaste rött. Tar oss igenom ett stycke natur med metallskrot ­liggande som eggar fantasin. Efter stengärds­gårdarna är vi framme och nu börjar letandet.

Det är lite oländigt på berget och massor av vildrosbuskar med taggiga grenar. Ett stort träd har fallit. Det gäller att hålla tungan rätt i mun för miljön är inte helt lätt att forcera.

Evert Lorentsson ropar:

– Här, här! Jag har hittat en rektangel!

Förskoletjejen Anna Otterström står på huvudet ner bakom en sten för att se bättre. Kompisen tappar mössan när han också ligger huvudstupa och letar efter ekorren Eckes nästa leksak. Någon står bredvid, men Veronica Carlsson ser till att alla är aktiva och får se.

Den som nu bär påsen är Stina Hallin som ansvarar för att samla ihop grejorna som barnen har hittat. Ekorren Ecke ska få tillbaka sina leksaker när äventyret är slut.

Så håller det på, sex geometriska figurer och tre äpplen ska hittas innan kosan styrs tillbaka mot fritidshemmet. På stigen samlas vi igen och Veronica Carlsson tar fram en fjäder med en bjällra. Den används för att tala om att nu startar äventyret och nu är det slut. Det hjälper barnen att skilja mellan äventyr och verklighet.

– Nu har vi lämnat sagan och detta är vår hemlighet. Berätta det inte för någon. Säg bara att vi har varit på utflykt, säger Veronica Carlsson.Foto: Nicke Johansson
Barnen nickar i tyst samförstånd. Anledningen till hemlighetsmakeriet är att nästa grupp inte ska få veta vad som väntar i förväg.

De båda fritidspedagogernas intresse för äventyrspedagogiken började för tre år sedan med en tidningsannons.

– Veronica ringde mig och berättade om ­kursen i Ljungskile. Vi var allmänt uttråkade båda två och bestämde oss för att åka tillsammans. Sedan dess är vi fast. Nu har vi just gått den fjärde och sista kursen och till sommaren har vi 60 högskolepoäng i äventyrspedagogik, berättar Anna Helgeson.

– Nu är vi två av tio kursledare i landet som håller i nybörjarkursen i äventyrspedagogik. Det blev ingen kurs förra året, staten drog ner ­bidragen för fristående kurser till högskolor och universitet och därför kunde inte Luleå ge lika många i år. Men vi hoppas att det blir fler kurser för lärare framöver, säger Veronica Carlsson.

Äventyren kan se ut på många sätt, utformningen beror på vilken åldersgrupp man vänder sig till. Pedagogiken kan användas i grupper med barn från fyra år och upp till vuxen ålder. Förutom miniäventyr som beskrevs ovan, finns det sagoäventyr, mörkeräventyr, äventyrsgympa.

Alla äventyr bygger på en berättelse och ett uppdrag som man berättar för barnen. Efter det tar de enskilda i gruppen ställning till om de vill vara med eller inte. Sedan tar förberedelserna vid tillsammans med pedagogen i klassrummet. ­Pedagogen ser till att all kunskap inom berörda ämnen, som behövs för att klara uppdraget, gås igenom. Det tränas gärna genom samarbets­baserad inlärning.

– Så genomför vi äventyret och löser ett ­problem tillsammans, bryter en förtrollning, knäcker koden, berättar Anna Helgeson.

– Efteråt ser vi i backspegeln hur det gick. Kanske blir det ett fortsättningsäventyr. Det är lättare att göra äventyr under skoltid när alla elever är där. Det är ett problem vi har på fritids att barnen har så olika tider, tillägger Veronica Carlsson.

Klass fyra på skolan Fridas Hage samlas på skolgården för nu är det dags för kamratövningar utomhus. Det känns bra att ha överdragsbyxorna när kylan biter tag. Möss- och vantbeklädda barn strömmar till från olika håll.

Anna Helgeson instruerar gruppen som står i ring. Och som vanligt ingen bakom och ingen framför, alla ska få plats:

– Sätt höger pekfinger i luften, och sätt den sen i kompisens öppna handflata. När Veronica säger "Nu!" ska ni fånga kompisens pekfinger.

Det är svårare än man kan tro och kräver koncentration. Alla skrattar och stämningen är hög trots minusgraderna. Så får en vara häxa i mitten av ringen, hon är lite långsam, men det är inte bra om hon får fatt i en. Den hon är på väg till, kan bli räddad av en annan i ringen som den utsatte får ögonkontakt med.

Efteråt säger fjärdeklassaren Max Sandahl lite lågmält:

– Det var roligt för man kände sig räddad av andra.

En av flickorna i ringen, Anna Bondesson, slänger sina tillfälliga kryckor när det är dags att "bära statyer". Det går förstås lika bra att bära runt på henne som på de andra. Övningarna ­avlöser varandra och alla utvärderas av barnen efteråt med tummen upp, åt sidan eller tummen ner. Reflektion är en viktig del av metoden.

Kamratövningarna finns på flera nivåer, en del är lätta och andra svårare. De fungerar som förberedelse för äventyren, där en av grundpelarna är samarbete. Kan man inte det, går det inte att lösa det uppdrag som är förknippat med äventyret.Foto: Nicke Johansson
Alla äventyr är kopplade till styrdokumenten och det finns en arbetsplan till varje större äventyr, berättar Anna Helgeson.

Innan vintersolen helt har sjunkit ner bakom träden uppe på berget vid Fridas Hage, säger ­Veronica Carlsson:

– Det blir en del organiserande med äventyren och samarbete mellan oss och pedagogerna i ­skolan. Det är helt avgörande att ha rektor bakom sig, annars går det inte att genomföra det här.

Och rektor har både Anna Helgeson och ­Veronica Carlsson bakom sig.


Regeringen har skurit ner på fristående kurser

Alla högskolor och universitet i landet har framöver tvingats skära ner kraftigt på fristående kurser eftersom regeringen har minskat det antal studenter som universiteten/högskolorna får betalt för. Trots stort intresse har antalet kurser i äventyrspedagogik också tvingats ner.

Litterautur om äventyrspedagogik

Hos rantzows.com hittar du Sven-Gunnar Furmarks böcker om kamratövningar och kompiskoncept.

När du kommit in på hemsidan klicka på fliken "webbshop".
Klicka vidare på "övrig utrustning" och "sjukvård och litteratur". Där finner du sju av Sven-Gunnar Furmarks böcker som går att beställa.

Utbildning i äventyrspedagogik

Pappa till äventyrspedagogiken är före detta idrottsläraren Sven-Gunnar Furmark, som i dag arbetar på Luleå Tekniska Universitet. Ursprungligen är det idrott och hälsa i kombination med svenskämnet som är grunden, men numera arbetar man gärna temainriktat och ämnesövergripande. Huvudman bakom högskolekurserna i pedagogiken är Luleå Tekniska Universitet. Sven-Gunnar Furmark har utarbetat sin metod under många år och förändrar och utvecklar den ständigt. Det finns en tydlig arbetsgång för hur man arbetar med metoden.

Kurser i äventyrspedagogik erbjuds med Luleå Tekniska Universitet som huvudman. De hålls under helger på olika folkhögskolor runt om i landet. Detta läsår, 2014/15, ges tre grundkurser – i Stockholm, Alingsås och Olofström – och en fortsättningskurs i Stockholm. Det går att söka kurserna från och med februari fram till den 15 april på antagning.se.

Den som vill få kontakt med Anna Helgeson och Veronica Carlsson kan mejla till ­aventyrspedagogernapatjorn@gmail.com

ur Lärarförbundets Magasin