Läs senare

Stolt nörd

PorträttetMångsysslaren Orvar Säfström omfamnar i princip allt som betraktades som skräp­kultur på 80-talet. Han älskar att prata om science fiction, tv-spel och death metal. Och, inte minst, om populärkulturens utveckling.

11 dec 2018
Foto: Oskar Omne

Medlemskapsdiplom i Fantomen­klubben 1991. Aldrig i livet. Dagens Nyheters första artikel om death metal, inte en chans! Inbjudan till premiären av Sagan om ringen 2001. Den ska också sparas förstås …

Orvar Säfström står i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm bredvid högar av olika dokument i fönsterkarmen. Han har precis berättat att han är en frenetisk samlare och försöker hitta ett exempel på något han kan tänka sig att inte spara. Slutligen hittar han katalogen från årets bokmässa och ser lite lättad ut.

När vi börjar titta på nyttoaspekten av kultur är vi jävligt fel ute.

– Ja, jag är ju inte helt oproblematisk att leva med, men så länge alla prylar stannar här hemma så skadar det inte miljön i alla fall …

Orvar Säfström

Född: 1974. Uppvuxen utanför Edsbyn i Hälsingland.

Bor: Stockholm.

Familj: Valeria 14 år, Gabriel 22 år och hunden Kajsa. Är tillsammans med barnboksillustratören Loka Kanarp.

På gång: Släpper boken Mutant – Minnen från den förbjudna zonen till jul. Samt nya konserter med Göteborg Symfoniker i januari 2019.

Motto: ”Inget är så dåligt att det inte kan göras sämre.”

Men intresset för gamla grejer är också orsaken till att han är där han är i dag. För nostalgi har betalat många av Orvar Säfströms amorteringar, konstaterar han. Samt det faktum att han är en nörd.

Orvar Säfström slog igenom som filmexpert på ZTV och programledare för Filmkrönikan, där han blev känd för sin skicklighet att beskriva hur olika tendenser inom film- och populärkulturen har influerats av varandra. Han har dessutom en bakgrund som trummis i hårdrocks­bandet Entombed. Numera driver han bokförlaget Fandrake och arrangerar konserter där symfoniorkestrar spelar musik från science fiction-filmer och gör tolkningar av musik från olika datorspel. Till största del i 80-talets anda.

– Jag älskar 80-talet och föddes i extremt rätt tid. Allt var extra stort, det skulle vara färg, häftigt och roligt. Men det är också ett väldigt bespottat årtionde, vilket gör det tacksamt att se tillbaka på.

Och nu drar historieföreläsningen i populärkultur i gång. Hunden Kajsa sover sig igenom stora delar av intervjun trots att Orvar Säfström pratar högt och engagerat och växlar mellan att stå upp och sitta ner.

– 80-talet var en tid då vi gick från ett väldigt likriktat kulturutbud till en explosion av valmöjligheter. Samtidigt fanns det en överhet som försökte bestämma vad ungdomar skulle titta och lyssna på och som ljög om hur farlig hårdrocken och actionfilmerna var. Men på 80-talet vändes allt upp och ner. Då kom tidningen Okej, musikkanalen MTV, rollspelen, hemdatorerna och tv-spelen.

Orvar Säfström har tillbringat en stor del av sin fritid framför en skärm.
Foto: Oskar Omne

Orvar Säfström växte upp i ett litet samhälle utanför Edsbyn i Hälsingland och var ett typiskt lärarbarn, berättar han. Nörd, lillgammal och allmänbildad och gick i en byskola med sin mamma som lärare.

En stor del av barndomen kretsade kring äventyrsspelet Drakar och demoner. Övrig tid ägnade han åt att spela datorspel, se på film och läsa serietidningar. Redan i nioårsåldern hade han läst ut Sagan om ringen-böckerna på engelska och var svältfödd på mer.

– Var man född 1974 och älskade svärd och drakar så fick man söka sig till böcker om grekiska gudasagor och asagudshistorier, för det var så nära fantasy man kunde komma. Men så PANG! Nu kom äventyrsspelet Drakar och Demoner riktat till tioåringar och leksaksaffärerna överbelamrades av svärd och orcher. Studienivån var låg bland mina vänner som knappt hade några böcker hemma, men så småningom satt vi och spelade jätteavancerade rollspel på engelska, med tabeller och grejer. Och det är väl lite samma sak i dag, poängterar han.

– Det finns unga människor som knappt kan sitta still i tre minuter, men som kan spendera elva timmar i sträck och spela datorspelet Overwatch. Och varför? Jo, för att de känner att de får ut något av det och för att de upplever att de är bra på det. Men vi vuxna vill att våra barn ska vara duktiga på saker som vi själva vill vara duktiga på. Och det gäller även mig. Jag blir skitglad om barnen startar ett hårdrocksband men mind­re exalterad om de väljer att spela golf. Men egentligen är det inte så viktigt vad de engagerar sig i, snarare att de engagerar sig.

Därefter betonar han ändå vikten av allmänbildning, som enligt honom verkar sjunka bland unga.

– Nu låter jag som en gammal gubbe, men jag tror att det till stor del beror på att det är svårare att få ett personligt förhållande till saker och en lust att gräva ner sig i olika områden eftersom allt bara flimrar förbi. Min dotter är ute på Snapchat, sitter med paddan i knät och pratar i telefon samtidigt som vi kollar på film. Det finns både fördelar och nackdelar med det, men någonstans har det ändå lett till att vi har blivit sämre på att göra saker fokuserat.

Orvar Säfström har jobbat som speljournalist och recensent och har tillbringat en stor del av sin fritid framför en skärm. I dag hinner han inte spela så mycket men är en av dem som har bidragit till att ge spelkulturen ett kulturellt erkännande. För tio år sedan ägnade han mycket tid åt att föreläsa om datorspelskulturen och blev involverad i diskussionen om huru­vida spelandet gör oss till våldsammare människor. Men så småningom blev debatten både hätsk och obehaglig och han valde att avvika.

– Jag tycker den diskussionen känns väldigt passé och är ett ytterligare exempel på den eviga kulturkonservativa debatten som går ut på att skydda unga från allt som anses farligt. Det här beror på en avsmak för populärkultur som man inte förstår, men ju äldre en kulturform är desto mer självklar blir den, säger han och tillägger att det ändå kan vara relevant att reflektera över vad man lär sig av att spela datorspel. För det är ju en helt annan fråga.

– Å andra sidan kan man fråga sig vilken nytta opera gör? För mig är det en lika stor kulturupplevelse att spela Sky dream som att gå på opera. Med andra ord så handlar det här mycket om vad som definieras som kultur. Enligt mig är kultur allt det vi inte behöver för att överleva som fysiska varelser, men som är fullständigt livsnödvändigt för att vi ska stå ut som människor. När vi börjar titta på nyttoaspekten av kultur, ja, då är vi jävligt fel ute.

Det betyder inte att han tycker att skolan ska ta vara på ungas spel­intresse genom att använda sig av undervisningsanpassade datorspel. Tvärtom. Skolan kommer inte att bli bättre bara för att vi gör om historie­lektionerna till ett skojigt spel, enligt Orvar Säfström.

– Det finns ju folk som tjänar pengar på att resa runt och prata om att vi borde ”gameifiera” skolan, men som ofta är väldigt dåliga på att presentera belägg på varför vi ska göra det. Det kommer ändå aldrig vara lika ballt som ett riktigt spel så det tänket bottnar snarare i en okunskap om hur enorm klyftan är mellan vanliga skolgrejer och saker som är ”roliga på riktigt”. Man kan jämföra det med skolmat. Skolmat kommer aldrig att vara fine dining, det är ingen idé att låtsas det. Gör bra skolmat i stället, som ungarna inte slänger och som går att käka.

Orvar genom åren

Foto: Viveca Säfström

1974

Föds i Ovanåker kommun. Sladdis, med två storebröder.

1979

Fastnar tidigt för tv-spel. Här i rutig skjorta med ett gäng äldre killar.

1983

Foto: Wikimedia commons

Köper sin första dator för egna pengar. En begagnad VIC-20, föregångaren till Commodore 64.

1992

Flyttar till Los Angeles och arbetar som butikschef i en skivaffär. Blir efter­lyst efter att ha smitit från lumpen.

Foto: Markus Lindgren

1999

Tv-debuterar som filmexpert på ZTV.

2017

Startar bokförlaget Fandrake med Jimmy Wilhelmsson. Har gett ut böcker om svenska äventyrsspel och en barnbok om rockhistoria och serietidningsreklam.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com