Läs senare

Svensk punk

TV-program, cd-skivor, hemsidor, faktaböcker, romaner och festivaler. Trots att det bara handlar om några få korta år i slutet av 1970-talet, upphör inte intresset för gammal svensk punk.

26 Dec 2004

Våren och sommaren 1977 var en intensiv period i Stockholm. Inom loppet av någon månad, besöktes huvudstaden av tre av de mest namnkunniga punkrock-grupperna: Ramones (från New York) och The Clash och The Sex Pistols (bägge från London). I svenska media skrevs spaltkilometrar, inte minst om alla de färgstarka punkrockare som tävlade omuppmärksamheten i England med drottning Elisabeth II:s silverjubileum. ”God Save The Queen” sjöng Sex Pistols på en singel som släpptes lagom till jubileet. Singeln totalförbjöds naturligtvis på BBC och kanske just därför rusade den upp till engelska singellistans första plats. Engelska dagstidningar skrev om punkarna som The Filth and The Fury (snusket och vansinnet, ugnefär).

Lite förenklat kan man säga att artistbesöken och medias bevakning sommaren 1977 sådde de frön som ett år senare exploderade i vad som idag kallas för den svenska punkens födelse. Under drygt tre år startades massor av svenska punkband och hemgjorda punktidningar, så kallade fanzines. Sedan tog allt slut lika snabbt som det startat.  
  Under de följande åren formaliserades punken både i England och i Sverige. Den gavs en struktur och slogs sönder i en rad konkurrerande underetiketter: crass-punk, oi, hardcore, streetpunk, trallpunk (som engelska Toy Dolls eller svenska Asta Kask) och så vidare.

Samtidigt skapades korsbefruktningar med hårdrocken och delas till genrer som black metal, death metal, grind metal, doom metal och så vidare. Runt hörnet väntar dessutom hip-hopen, som ”drabbar” Europa med full kraft 1983  –84 i form av Run DMC. Strax efter kommer genren ”cross-over” som består av rappare som samarbetar med punk eller Metal-band som till exempel amerikanska Anthrax. I Sverige satte den genren egentligen inga andra spår än samarbetet mellan rapparna Just De och rockgruppen Klåfinger (sedermera Clawfinger) på Just De:s egenutgivna första singel.  
  Om punkrocken uppstod i USA eller i England, tvistar de lärde. Kanske handlade det bara om två alternativa rockscener med stora likheter. I England var Malcolm McLaren, Vivienne Westwood och Sex Pistols litet av pionjärer och det musikaliska och estetiska nav och den motor, som drev utvecklingen framåt.  
  McLaren var en rock”n”roll-entreprenör som bland annat varit manager åt amerikanska New York Dolls under en kort period. Han hade sedan startat en liten klädbutik på Kings Road i London tillsammans med flickvännen och kläddesignern Vivienne Westwood. Med sina annorlunda, egendesignade kläder lockade butiken till sig unga, udda personligheter som med tiden kom att bli de engelska punkpionjärerna. Gruppen ungdomar kallades The Bromley Contingent och gick på St Martins Art College i London. Bland dessa unga kunder uppstod tongivande band som bland annat Sex Pistols, Siouxsie & The Banshees, Adam & The Ants och flera andra. Band som alla kom att spela en viktig roll på den engelska punkscenen 1976  –77.  
  I dokumentärfilmen The Filth and The Fury berättar Julian Temple historien om Sex Pistols. Julian Temple var själv en ung konststudent som fick möjlighet att utveckla sin konstnärlighet som filmare och grafisk formgivare under det McLarenska paraplyet. Många av Sex Pistols affischer och skivomslag formgavs av Julian Temple som på det sättet också kom att i hög grad påverka punkens formspråk.  
  I The Filth and The Fury får framförallt medlemmarna i Sex Pistols berätta hur allt började, vad det ledde till och hur allt slutade. Filmen finns sedan i höst i en svensk dvd-utgåva, bland annat ihopkopplad med Stig Larssons tv-dokumentärfilm från 1979 om punkare i Stockholm. Den senare filmen betraktades med ett löjets skimmer på sin tid av svenska punkare. Stig Larsson som sedermera blev författare, försökte konstruera en verklighet och punkarna konstruerade en motverklighet. Och ingenting var riktigt sant. Den då 14-årige smurfpunkaren Kim Usitalo var litet filmens huvudperson och kom senare att även spela huvudrollen i Stig Larssons spelfilm Ängel.

I England handlade det om musik, kläddesign och ”visual arts”. De grafiska uttrycksmedlen och bildspråket var minst lika viktiga som musiken och kläderna. På det sättet kom engelsk punk att skilja sig från både USA och Sverige, där musiken var det viktigaste understödd av de egenhändigt gjorda fanzinen. Eller som Jocke Sundberg uttrycker det:  
    – Kunde man inte spela, gav man ut ett punkfanzine istället. Och så fanns det ju också de som gjorde bägge delarna.  
  Jocke Sundberg är lärarstudent i Karlstad med inriktning mot engelska och media och driver en av landets mest informativa hemsidor, Punktjafs.com  
  Under parollen ”Igår anarki   – idag nostalgi” kan besökarna hitta väldigt mycket information kring den tidiga svenska punkrocken i form av biografier, återpublicering av artiklar ur gamla fanzines, nygjorda intervjuer, konsertrecensioner och mp3-filer. Och att det finns ett intresse, det märker han. Idag litet drygt 25 år senare, blommar mytbildningen kring den äldsta svenska punken som aldrig förr. Men frågan är om det inte främst är de gamla punkarna själva som nu söker sitt förflutna:   – Jag märker det inte minst när jag letar upp gamla punkmusiker för att intervjua dem och inte behöver presentera mig för att de har redan har varit inne på Punktjafs och letat efter det egna bandet, skrattar Jocke.  
    – För åtta år sedan var det svårare att få de gamla punkarna att ställa upp och berätta. Punken låg så nära i tiden. Det fanns så mycket känslor och ibland konflikter, som inte hade lagt sig. Men idag har det gått tillräckligt lång tid för att det ska vara OK att vara nostalgisk.

  – Fast visst händer det att 14-åriga punkare kommer fram på nostalgifestivaler, unga punkare med ett genuint intresse för hur det var förr och som läst om banden på Punktjafs. Då kan till och med jag bli litet av grinig gubbe och undra vad som är så spännande med 25 år gammal musik när det finns bra punkmusik som görs idag. Fast oftast gillar de både ny och gammal punk, skrattar Jocke Sundberg.  
  Och även om Jocke Sundberg inte vill se sig som den store svenske punkentreprenören, så är han inblandad i mycket av det som sker. Att den svenska dvd-utgåvan av Julian Temples film The Filth and The Fury också innehåller Stig Larssons SvT-dokumentär från -79 om punkarna i Stockholm, är Jockes förtjänst. Liksom att det på dvd:n finns ett bildspel med över 200 fotografier på svenska punkare under år 1978  –82. Eller att dvd:n innehåller ett stort antal svenska punklåtar från samma år. Eller att den innehåller norske konstnären Kjartan Slettemarks hemvideoupptagning från en punkkonsert på Musikverket i Stockholm 1978. Och allt detta har Jocke Sundberg gjort gratis, för att det har ett historisk och pedagogiskt värde. Men så är han också medlem i Svenskt Rockarkiv med uppgift att dokumentera den svenska rockhistorien.  
  Svenskt Rockarkiv sorterade tidigare under Statens arkiv för ljud och bild, men har idag tagits över av Rock City Hultsfred. Målet är att bygga en så komplett musikhistorisk databas som möjligt över svensk rockmusik. Jocke Sundberg håller i faktainsamlandet och byggandet av en databas kring svensk punk.

Benke Carlsson är journalist och har tillsammans med kollegorna Pär Wickholm och Per Johansson i höst släppt boken Svensk Punk 1977  –81. I likhet med jazzhistoriken JAM eller den amerikanska punkhistoriken Please Kill Me, arbetar Svensk Punk med att låta dem som var med själva få berätta vad som hände utan förklaringar, sammanfattningar eller annat historiskt stöd. SvenskPunk koncentrerar sig på storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö och de olika rösterna får gemensamt forma historik och utveckling i ett flöde av namn, platser och minnen. Trots 250 sidor och ett behändigt format saknas svenska band och personligheter från åren 1977  –81. Några är döda, några har inte velat ställa upp men en del är också bortglömda. Att författarna inte själva var med när det hände, skapar naturligtvis problem vid redigering och värdering av intervjumaterialet.  
  Benke Carsson kan inte själv ge något bra svar på vad som gav honom idén. Själv var han elva år när punken kom till Sverige och han har inte några självupplevda minnen av det boken tar upp. När han blev gammal nog for han in till Stockholm och letade punksinglar (det vill säga vinylsinglar med punk, inte tjejer). Och under 1980-talet var han punkare. Fast kanske inte:  
    – För egentligen dör den svenska punken 1980/81 när den ges struktur och gemensam form, konstaterar han.

Lusten till ett eget musikaliskt uttryck ersätts av riktlinjer för vad som är politiskt korrekt. Garageligan heter ett nätverk för punkoch nya vågen-band i Göteborg. Ganska snart blir kompisnätverket en regelrätt förening komplett med smakdomstol. Band som sjunger på engelska eller inte vill anpassa sig till den ”göteborgska modellen”, beviljas inte medlemskap eller utesluts.  
  Att tiden uppnått ett för nostalgi stimulerande avstånd, märks även på andra sätt, både i Sverige och internatio nellt. Nu i höst kom den första svenska punkromanen. Den heter Gabba Gabba och är döpt efter det amerikanska punkbandet Ramones hälsningsfras Gabba Gabba Hey. Författare till romanen är Per ”Orvar” Orvegård, som 1978 var trummis i Östersunds första punkband Shit Kids.

Punkmusiken har naturligtvis också gett upphov till en maraton-dokumentärserie som heter The Punk Years och är producerad av ett engelskt kabelTVbolag. Det är 10 halvtimmeslånga avsnitt om punkens historia från starten 1975 och fram till idag.  
  Rockmusik har alltid haft en inneboende fingertoppskänsla för genrer-konflikternas dramaturgi. 1950-talet hade striderna mellan Elvis Presley och Tommy Steele. 1960-talet hade striderna mellan Beatles och Rolling Stones (eller varför inte Hep Stars och Tages?)  
  Den engelska punkens genrestrid stod mellan The Sex Pistols och The Clash. Om pionjärerna Sex Pistols stod för en anarkistisk konstnärlig revolt med inspiration från det franska avantgardet (surrealister, dadaister, situationister och så vidare), stod ”kronprinsarna” Clash för en samhällsorienterad rebelliskhet. När det konstnärliga upproret mattades av i England i takt med att Sex Pistols fick en megastatus de varken ville ha eller klarade av, tog den politiserade punken över med Clash som de stora ikonerna. När punken på allvar blommade upp i Sverige 1978, var det just Clash och den svenska motsvarigheten i Ebba Grön som blev stilbildande. Kanske var det lättare för svenska rebelliska ungdomar att knyta an till den politiska traditionen och proggrörelsen. Kanske saknades bra svenska punkförebilder vad gällde ett konstnärligt uppror. De band som evt ville axla den upproriska konstnärliga manteln skrev inte lika bra poplåtar som Ebba Grön och hade inte lika karismatiska sångare. Oftast var det svårmodiga intellektuella band med genretypiska namn som Kramp, Alein och Besökarna. Och låtarna var inte heller de som publiken spontant gick och nynnade på.  
  Varför punken snabbt fick ett fäste i Sverige finns det många teorier om, men inga bra svar. Benke Carlsson kan inte heller han ge något riktigt bra svar på vad det egentligen var som hände i de tre svenska storstäderna mellan 1977  –81 och varför.  
    – Det var som om det öppnades en glipa där allt var möjligt och accepterat och där vårt behov av struktur och form inte kom åt att formalisera uttrycket förrän efter ett par år.  
  Kanske handlade det om att punken frigjorde en massa kreativ energi. Och kanske hade punken en viktig pedagogisk funktion när den visade hur lätt det var att börja spela, lätt att bilda band, lätt att ge ut sin egen musik och lätt att sätta sina egna spelningar både i Sverige och i Europa.

Per Alexandersson var med om att bilda musikföreningen Rockparty som sedan blev Hultsfredsfestivalen. I Fotnoten för ett par år sedan, sammanfattade han allt så här:  
    – Nån kände nån som hade kontakt med en klubb och så ringde man dit och försökte sätta en spelning. Man kanske inte fick så mycket pengar. Man kanske fick sova på golvet hos polare. Men man spelade i en annan stad. Nästa gång kanske man spelade i en annan landsända. Gången därefter kanske i Danmark eller Norge. Och så växte det …  
  De kompisnätverk för distribution av musik som skapades är fortfarande viktiga idag. Många av de som tillbringade sina tonår i dessa nätverk har idag viktiga branschpositioner. Många är också de band som vågat bildas och ställa sig på scen sedan dess. Punken skapade ett eget nätverk som blev till en gräddfil för ny rockmusik. Utan den gräddfilen hade aldrig Cardigans, Soundtrack, Hives, Sahara Hotnights, Backyard Babies och många andra svenska rockband med internationella karriärer fått nå ut. Utan punken hade svensk musikexport kanske fortfarande bestått av Spotnicks, ABBA och Björn Skifs.  
  Men så här 25 år efteråt, är det förvånansvärt litet av all den punkmusik som skapades i Sverige mellan 1978  –81 som fortfarande håller ur annat än ett nostalgiskt perspektiv. Men energin finns där, en förlösande energi som fortfarande sätter spår idag.  
  Och tidsperspektivet svindlar även på ett annat sätt. Av det anarkistiska upproret har det blivit nostalgi och en genre bland många andra. Och flera av dem som då hade spretigt svart hår, säkerhetsnålar, dragkedjor och var tongivande punkare, är idag lärare och samhällsbyggare.  
  Vem vet vilka lärare och samhällsbyggare som ryms hos dagens tonårsrebeller. Något att fundera över när ungdomarna försvinner in i hiphopen, electronican och Manga-serierna.

JONAS ALMQUIST

The Filth and The Fury, Folkets Bio 2004, dokumentärfilm om och med Svensk Punk 1977–81

Ny Våg, svenska punkklassiker, samlingsbox cd, MNW

www.punktjafs.com, välmatad svensk hemsida om gammal svensk punk

Svensk Punk 1977-81, intervjubok, Atlas Förlag

Please Kill Me, kultförklarad intervjubok om punken och dess rötter i USA, Abacus förlag

ur Lärarförbundets Magasin