Läs senare

Ta in världen inte längre självklart

av Suzanne Gynnhammar
21 Dec 2016
21 Dec 2016

”I dag står människor i olika delar av världen inför både möjligheter och problem kopplade till globalisering, interkulturella relationer och hållbar samhällsutveckling. Kunskaper om samhället ger oss verktyg så att vi kan orientera oss och ta ansvar för vårt handlande i en komplex värld.” Citatet är hämtat från inledningen i läroplanen för samhällskunskap.

Jag läser och tittar ut i mitt klassrum. Ser hur mina nyanlända elever står mitt i allt detta, att det så tydligt hänger ihop med deras värld. Jag läser vidare om centralt innehåll och tänker att eleverna känner av hur deras identitet och välbefinnande påverkas av deras socioekonomiska bakgrund, kön, etnicitet, boende, segregation och mediernas roll. De har därmed mycket kunskap att redovisa och dela med sig av. Men törs jag, bör jag, ska jag?

»Det är oroligt i klassen. Många elever mår dåligt och det märks. Jag blir osäker på hur jag ska utforma min undervisning.«

Jag brukar tala om att vi inte ska undvika lite ”känsligare” områden i undervisningen. Så jag tar upp fördomar, rasism, extremism, könsroller i olika religioner med mera. Jag brukar även tala med mina arbetskamrater, om att vi måste ta tillvara på alla elevers erfarenheter. Se även dem som inte tillhör den etniskt svenska medelklassen och synliggöra allas erfarenheter och kunskaper. Visa intresse – lära oss mera. Tillsammans.

Men nu? Just nu är jag inte lika säker. Det är oroligt i klassen. Många elever mår dåligt och det märks. Jag blir osäker på hur jag ska utforma min undervisning – vilka frågeställningar vi ”kan” jobba med. Jag känner mig osäker på vad som leder till något gott och vad som i stället kan leda till att eleverna mår sämre. Jag är osäker på vad jag över huvud taget kan och bör prata om i klassrummet: hur tar eleven X det om vi gör så här eller så här?

Jag tänker och tänker. Det är inte lätt att prata om gymnasiet och gå på gymnasiemässa när flera oroar sig för att inte få uppehållstillstånd eller både fått utvisningsbeslut och blivit uppskrivna i ålder. Inte heller att prata om de mänskliga rättigheternas innebörd och betydelse och hur de kränks och främjas i olika delar av världen.

Hotbilder och konflikter i världen fungerar bra att jobba med när eleverna känner sig trygga i skolan och i Sverige. Men när flera i klassen oroar sig för om den fruktansvärda flykten varit förgäves eller för att bli tillbakasända är det inte längre självklart.

Vad kan jag, vad bör jag, vad ska jag?

Till slut tar jag mod till mig. Vi ser ett nyhetsinslag där en för klassen känd författare deltar för att protestera mot utvisningen av afghanska pojkar, pojkar i en liknande situation som mina elever. Många ögon tåras. Men det känns rätt. Vi kan inte blunda för verkligheten.

ur Lärarförbundets Magasin