Läs senare

Ta inte över föräldrarnas ansvar

Baktanken. Mattias Lundqvist om pedagogers ansvar för barns liv på nätet.

30 maj 2011

De sociala nätverken kryper längre ner i åldrarna och det ställer till bryderier för pedagoger av alla de slag. Vi hamnar mitt i en massa frågeställningar. Ska vi skydda eller delta? Fördöma eller uppmuntra? Framför allt: var ligger vårt ansvar som pedagoger?
När det gäller gammalt hederligt – om man nu kan tala om gammalt i de här sammanhangen – surfande och användande av nätet som informationskälla har vi lärt oss en del. Iaktta försiktighet när du chattar med okända, lämna aldrig ut ditt riktiga namn. Om du letar fakta – glöm inte att allt på nätet inte behöver vara sant. Kort sagt, var försiktig och källkritisk.

I de mer sociala vardagliga situationerna är det betydligt svårare. På sociala portaler såsom bilddagboken, msn och Facebook lever många av dagens barn stora delar av sitt sociala liv.

Jag hörde Anna Pettersson från stiftelsen Friends berätta om en lärare som skapat sig två konton på Facebook. Ett för privat bruk och ett jobbkonto där han blev vän med sina elever. Han kunde då använda Facebook som pedagogiskt redskap och påminna om läxor, skicka ut länkar till sajter med anknytning till skolarbetet samtidigt som han fick en inblick i elevernas sociala cyberliv. Dessutom slapp han dela sitt privatliv med eleverna.

Tanken låter god ifall man arbetar på högstadiet eller gymnasiet. Det blir genast knepigare på mellanstadiet, lågstadiet och fritidshem eller klubb. När det gäller Facebook har sajten en åldersgräns på 13 år. Skulle vi pedagoger börja använda sajten med våra åtta-, tio- eller tolvåringar godkänner vi faktiskt att de bryter mot Facebooks regler och ljuger om sin ålder för att kunna bli medlemmar. Där går i alla fall min gräns.

Med eller utan vår närvaro kommer vi hur som helst att ställas inför situationer där trakasserier barn emellan på nätet följer med till skolan och fritids som ett brev på posten. Eller som Anna Pettersson sa: ”problemen hamnar till slut i knäet på pedagogerna”. Visst, så är det ofta men betyder det att det är vi som ska lösa dem?

Jag anser nog inte det. Grundprincipen borde vara att sådant som uppstår efter skola och fritids är sådant som hemmen bör ta tag i. Självklart ska vi göra undantag men det är viktigt att inte glömma att arbetet som pedagog är just ett arbete. Det som händer utanför vår arbetstid måste vi ha rätt att känna att det inte är vår sak. I alla fall inte primärt. När Anna Pettersson menar att skillnaden mellan hem och skola håller på att raderas ut, på grund av barnens sociala liv, känner jag att så säger bara någon som aldrig själv varit pedagog och vet vad det innebär i form av arbetsbörda och inskränkningar i fritiden.

Visst, i dag har barnen med sig sitt sociala liv mer eller mindre hela tiden. För den utsatte är ett glåpord eller en taskig kommentar inte utom räckhåll bara för att man lämnat plågoandarna för dagen. De kan dyka upp när man loggar in på datorn eller i form av en vibration i mobilen som ligger i fickan. Att använda det som ett argument för att pedagogerna har som uppgift att lösa problemen känns däremot inte okej för mig. Vi har ett stort ansvar för vad barnen använder datorer och mobiler till under den tid då de befinner sig i vår verksamhet. Går det överstyr på hemmaplan kommer det att avspeglas i skolan och även då har vi ett visst ansvar.

Men, och det är ett stort men, vi ska inte kliva in och ta över för mycket av det som är traditionellt föräldraansvar. Därtill räcker inte arbetstiden och det kan heller inte vara meningen att föräldrar kommer till oss pedagoger i tid och otid och förväntar sig att vi har lösningen på de problem som uppstår när barnen är hemma och inte står under vårt ansvar.

ur Lärarförbundets Magasin