Ingår i temat
Ämnen på väg
Läs senare

”Undervisningen har blivit roligare”

Katarina Schiöler gick en av de första forskarskolorna i historia. Hon har fått stor användning för sin forskning i klassrummet – men inte utan kamp.

07 jun 2018
”Undervisningen har blivit roligare”
Peppad lärare. För Katarina Schiöler var tiden på forskarskolan ovärderlig. ”Som lärare interagerar man med andra hela tiden, men nu fick jag tid att tänka. Det var jättenyttigt.” Bild: Anders G Warne

Vi ses i ljushallen på Midsommarkransens gymnasium. Säkert 15 meter i takhöjd med stora fönster i nocken, fik, sittplatser och gröna växter. En 1950-talsbyggnad ritad av Paul Hedqvist, arkitekten som präglat Stockholms stadsbild och som ritat ett 60-tal skolbyggnader runt om i Sverige. Ett passande ställe att möta en historielärare på.

Katarina Schiöler började sin bana som lärare i historia och samhällskunskap på Frans Schartaus gymnasium 1996. Efter några år ville hon fördjupa sig i sina ämnen och när forskarskolorna introducerades tog hon chansen, sökte och kom in på forskarskolan med historiedidaktisk inriktning i Karlstad 2008.

– Det var verkligen jätteroligt! Stimulerande och lärorikt – och ganska tufft. Och superbra om man jobbat som lärare i ett antal år. Nu fick man tid att tänka.

Katarinas licentiatuppsats handlar om hur lärare arbetar med målen i styrdokumenten. Hon följde hur två lärare planerade en gymnasiekurs i historia. Hon ville ta reda på hur man kan få till undervisningen på ett bra sätt i ett målrelaterat system.

– Intresset väcktes redan under min praktik. Jag tyckte inte att man hade implementerat kunskapssynen som fanns i Lpf 94 på skolan. Många lärare tyckte att det var luddigt och körde på i gamla hjulspår.

Katarina kom fram till att det inte finns något facit. Men det finns anledning att fundera över kärnan i målen, göra dem tydliga, och prata om de olika stegen i planeringsarbetet.

– Rent praktiskt fick jag med mig en massa verktyg, synsätt och angreppssätt på planeringsarbetet som har varit väldigt användbara.

Efter fyra års forskande kom hon så tillbaka till skolan full av energi. Peppad av både universitetet och förvaltningen skulle hon nu utföra sitt viktiga och självklara uppdrag efter forskarskolan, att utveckla undervisningen.

Det blev platt fall. Där stod ingen välkomstkommitté och tog emot.

– Ingen har varit ovillig till att jag ska driva projekt, men man har inte tyckt sig ha råd att ge tid.

Men Katarina stod inte handfallen. Hon började genast lobba för att få implementera då aktuella
Gy 11 på skolan. Forskning och utvecklingsmedel, FoU, från förvaltningen gjorde det möjligt. Projektet löpte på ett år och Katarina kunde gå ner i tjänst cirka 10 procent.

– Det var inte så mycket, men det mesta av jobbet hade jag redan gjort på forskarskolan.

Så småningom kom dock karriärtjänsterna och på Katarinas skola tillsattes en lektorstjänst, som hon sökte och fick. Och som innebar ett lönepåslag på 10 000 kronor.

– Det var väldigt trevligt. Och viktigt. När det är motigt kan man alltid känna att man har betalt för att kämpa. Det är också en sorts bekräftelse på att forskarutbildningen betraktas som någonting värdefullt.

När tre gymnasier slogs samman till Midsommarkransens gymnasium 2013 ville Katarina i sin nya roll som lektor samla styrkorna. Tillsammans, nya och gamla kollegor, arbetade man fram planerings- och bedömningsverktyg för de olika ämnena. Allt för att skapa en samsyn och göra det tydligt för elever och lärare vilka mål man jobbar med på skolan.

Men det var inte helt lätt. Kollegorna var inte odelat positiva. Några protesterade och tyckte att det var onödigt.

– Men så har det varit sedan jag kom tillbaka från forskarskolan. Jag fattar ju att man inte vill bli tillsagd av en kollega vad man ska göra. Det är heller inte min uppgift, jag har inte en arbetsledande position. Däremot kan jag vara drivande och komma med idéer.

Efter en tid tillsattes fem förstelärartjänster på skolan och en pedagogisk grupp bildades som fick i uppdrag att arbeta med formativ bedömning.

– Det var ett bra projekt, det finns stora poänger med att jobba formativt. Men problemet när man har fortbildning för hela skolan är att man måste ta något ämnesövergripande.

Katarina tycker att det är intressantare att jobba med ämnena, att det är då man kan gå på djupet och komma fram till något. Det gör hon i sin roll som ämnesföreträdare i historia. Tillsammans med de andra historielärarna sätter hon kontinuerligt ihop moment, det vill säga undervisningssekvenser om kanske fem veckor som täcker in de mål som man ska jobba med.

– Det är ett roligt samarbete som också gör att vi jobbar ganska likvärdigt. Jag skulle säga att vi har en mycket roligare historieundervisning nu. Och bättre.

Lektionstjänster. ”Permanenta forskarskolorna och se till att återvändarnas kompetens tas till vara.” Katarina Schiöler ser klara brister i dagens system.

Hösten 2015 fick Katarina chansen att ytterligare fördjupa sig i sitt ämne. Hon och kollegan Ulrika Gill, som gått forskarskola i Umeå, fick medel för att under ett år undersöka om elever lättare förstår historie-ämnets mål med hjälp av bilder.

Båda hade de upplevt att eleverna ibland har svårt att komma igång och förstå vad de ska göra. Förhoppningen var att bilder skulle få dem att reflektera i rätt banor.

– Ulrika hade forskat om bilders betydelse i historieämnet, så man kan säga att det var en kombination av våra forskningsprojekt.

Tillsammans planerade de en hel kurs som innehöll alla tänkbara typer av bilder. Eleverna fick till exempel ha bilder som kom-ihåg och inspiration på prov eller klippa in sig själva i en historisk bild för att leva sig in i historien. Det skapade både intresse och engagemang.

– Men att använda bilder som en slags genväg för förståelse funkade inte alls i början. Vi testade till exempel två varianter av en bild på Stalin där en person på den ena bilden var bortretuscherad. Eleverna tyckte mest att det var skoj och resonerade inte källkritiskt som vi hade planerat. Men i slutet av kursen gjorde de det. Så det blev inte som vi tänkt, men det blev väldigt bra i alla fall.

När Katarina sammanfattar sina erfarenheter från forskarskolan är hon övervägande positiv.

Forskarskolor

Sedan 2008 har fyra statliga satsningar på forskarskolor för lärare och förskollärare genomförts, med start 2008, 2010 (endast förskollärare), 2011 respektive 2013.

I de tre första satsningarna var den bestämda studietakten 80 procent, vilket kombinerades med arbete i skolan/förskolan på 20 procent.

I den senaste satsningen bedrevs studierna på halvtid och läraren eller förskolläraren arbetade halvtid för att behålla kopplingen till den dagliga verksamheten i skolan/förskolan.

Totalt bedrevs 33 forskarskolor vid 14 lärosäten.

– För min undervisning i historia har forskarskolan haft oerhört stor betydelse. Jag är gladare och mer intresserad och har ökat min kompetens jättemycket.

Men när det kommer till tiden efter forskarskolan är hon kritisk. Hon berättar om kollegor som inte får någon lektorstjänst, och att många från hennes forskarskola inte är kvar i skolan.

– Man ska inte behöva kämpa som ett djur för att över huvud taget få möjlighet att driva det som allt det här har syftat till. Det måste finnas färdiga lektorstjänster när man kommer tillbaka, och det ska finnas tid avsatt i tjänsten.

Och Katarina ger sig inte. Snart hoppar hon på ett tredje FoU-projekt. Den här gången är det samhällskunskap som gäller.

– Det ska bli jättekul, nytt och spännande!

Mer ur temat Ämnen på väg (6)

ur Lärarförbundets Magasin