Ingår i temat
Se människan
Läs senare

”Utmana idén om att religion är en privatsak”

Om elever får öva på att byta perspektiv blir det lättare att tala om och acceptera olikheter. Det menar professor Geir Skeie som vill flytta fokus från religiösa grupper till troende individer.

av Ellen Larsson
25 apr 2018
25 apr 2018

Kvinnan fingrar på sin smarta telefon precis som alla vi andra vid busshållplatsen. Men vi andra slipper blickarna hon får av förbipasserande. Slöjan på hennes huvud provocerar.

Den här bilden från min resväg till jobbet är talande och visar hur slöjan ofta får stå i centrum för debatten om muslimska kvinnors påstått begränsade frihet. Föreställningen om att människor från andra kulturer och religioner är mer styrda av sin grupptillhörighet lever stark i Sverige. Stark är också idén om att religion är en privatsak som inte ska manifesteras eller diskuteras i offentliga rum. Det menar Geir Skeie, professor i religionsvetenskap vid Stockholms universitet. Han vill att lärare ska hjälpa elever att utmana sådana föreställningar.

– Det finns inte ett utan flera motiv bakom slöjan. För att förstå vad den betyder för den enskilda individen måste vi våga ställa frågan. Att en individs trosuppfattning ofta betraktas som en privatsak försvårar en sådan dialog även i klassrummet, säger han.

Nyare religionsvetenskaplig forskning tyder på att vi i en individualistisk kultur också måste förstå religionstillhörighet och trosuppfattningar ur individens perspektiv. I ett samhälle som präglas av religiös pluralism blir det ännu viktigare, eftersom bilden av tydligt definierade grupper riskerar att förstärka stereotyper och spä på fördomar om andra. Att islamofobin och antisemitismen ökar i Sverige är tydliga exempel på hur människor just misslyckats med att se till individen snarare än gruppen. Skolan, som är ett slags samhälle i miniatyr, är inte skyddad från de diskussioner och åsikter som präglar världen utanför. Men det finns en väsentlig skillnad, menar Geir Skeie.

– I klassrummet finns utrymme för ett reglerat samtal, vilket sällan finns ute i samhället. Så klart kräver det mycket av läraren – inte minst modet att misslyckas.

Geir Skeie är professor i religionsvetenskap vid Stockholms universitet och universitetet i norska Stavanger.

Samhället har förändrats snabbare än religionskunskapsämnet och det kan skapa en osäkerhet som gör det svårt för läraren att känna sig trygg i sin lärarroll. Eleverna i klassrummet kan ha helt olika religiösa bakgrunder och vara upptagna och tydliga med det. Många lärare känner att de vet för lite om kultur, religion och traditioner för att kunna ta diskussionen med eleverna, tror Geir Skeie. Tidigare var ämnet snävare och läraren mer suverän.

– Nu kan man ställas inför situationer där eleverna är mer insatta än läraren. Läraren behöver förstås en solid ämneskunskap, men också släppa på kravet att sitta inne på alla svar.

Sverige är ett av få länder som har en icke-konfessionell religionsundervisning, som ska vara neutral, saklig och vila på vetenskaplig grund. Elever med olika livsåskådningar får mötas och öva på att hantera den mångfald av identiteter, åsikter och ställningstaganden som de möter i vardagen.

Men även lärare som undervisar konfessionellt, med exempelvis kristna för sig och muslimer för sig, brottas med en liknande verklighet. Det visade det europeiska forskningsprojektet Religion in Education, där Geir Skeie och andra forskare mötte religionskunskapslärare och elever i högstadieåldern i en rad europeiska länder. Att medla mellan elever som tycker och tänker olika är en utmaning även i dessa klassrum.

– Det visar att skillnaderna mellan individer är för stora för att det ska gå att skapa helt homogena grupper – även inom det som på ytan verkar vara samma tradition. Man slipper inte heller frågorna som dominerar i samhället bara för att man undervisar elever uppdelat.

I ett annat av Geir Skeies forskningsprojekt fick norska gymnasieelever mötas i ett samtal för att berätta vad de själva trodde på och varför. Samtalet var styrt genom öppna frågor och med enkla men tydliga förhållningsregler som att låta alla komma till tals och tala till punkt. Eleverna som aldrig haft den typen av samtal tidigare vittnade om att de plötsligt lärde känna varandra på ett helt nytt sätt. Det som tidigare ansetts främmande hos andra blev plötsligt mindre laddat. Det betydde inte att eleverna bytte åsikt, påpekar han.

– Men de lärde sig att lyssna och respektera skälen bakom andras ställningstaganden. Ibland tror jag att rädslan för att pådyvla elever värderingar som utmanar deras egen livsåskådning hindrar oss från att skapa sådana samtal.

Rädslan i Sverige för att jobba på ett mer personligt och relationellt plan tror Geir Skeie har att göra med den seglivade motsättningen mellan tro och vetenskap, vilken länge förpassade religionen till den privata sfären.

– Om åsikter som har sin grund i religiös tro inte har en plats i samhället eller i skolan kan de varken förstås eller utmanas av kritiska röster – när det behövs. Att försöka sopa olikheter under mattan av rädsla för att göra fel är så gott som alltid ett sämre alternativ.

Den rigida motsättningen mellan tro och vetenskap har dessutom väldigt lite med verkligheten att göra, betonar han. Alla människor tror på olika och ibland helt motstridiga saker och har flera identiteter samtidigt. En gemensam religion hjälper exempelvis inte mot patriarkala strukturer inom eller utom gruppen. Dessa frågor kan snarare få kvinnor att förenas över klass, religion, etnicitet och andra traditioner.

Därför bör elever få öva på att växla mellan olika perspektiv.

– Jag skulle säga att den största utmaningen mellan sekulära och troende i dag är själva föreställningen om att avståndet dem emellan är mycket större än vad det är.

ur Lärarförbundets Magasin