Läs senare

Vad händer efter klockan tre?

Embryot till en egen didaktik för fritidshemmet finns i brytpunkten mellan pedagogernas verksamhetsmål och barnens utforskande av desamma. Det anser tre forskare i Karlstad.

01 jul 2011
Vad händer efter klockan tre?

Fritidshemmet är inte särskilt utforskat. Åtminstone inte jämfört med andra utbildningsformer. I den mån forskare har visat intresse för fritidshemmet har det oftast varit fritidshemmets samverkan med skolan, fritidshemmets organisation eller möjligen fritidspedagogernas yrkesroll som har undersökts. Två områden som därmed hittills inte blivit särskilt utforskade är fritidshemmets pedagogik och barnens syn på fritidshemmet. Något som tre skolforskare vid Karlstads universitet uppmärksammat och sedan ett par år försöker råda bot på.
– Vi har undersökt fritidshemmet utifrån ett pedagogiskt perspektiv och tittat på vad det är för utveckling, handlingar och kunskap som iscensätts där. Lite skämtsamt har vi kallat vår studie för ”Vad har de för sig i skolan efter klockan 3?”, berättar Tomas Saar, en av de tre forskarna.

Metoderna som använts är observation, samtal med barn och personal, mer strukturerade intervjuer och dokumentation. Tre fritidshem har ingått i den inledande fallstudien som beräknas vara avslutad till sommaren. Därefter ska forskarteamet bestämma hur – och med vad – det ska gå vidare.

Vad har teamet kommit fram till hittills? Jo, bland annat har det, liksom flera forskare tidigare, kunnat konstatera att fritidshemmet domineras av att personalen har en specifik och stark professionalism.

– Verksamheten är komplex och fritidspedagogerna arbetar mycket med att reducera komplexiteten för att kunna överblicka, beskriva och få kontroll över det som sker. De är duktiga på det de gör och de är stolta över det, säger Tomas Saar.

Skolan styrs av kunskapsmål och där pratas följaktligen mycket om lärande och didaktik. Fokus är på hur lärarna ska göra för att eleverna ska lära sig vissa förutbestämda saker. Fritidshemmet har en helt annan tradition. Där är verksamheten i fokus snarare än lärandet.

– Pedagogerna pratar mycket om hur verksamheten ska organiseras så att det blir så bra som möjligt för barnen. Det finns en föreställning om ”den goda verksamheten” och ”den goda barndomen” som man vill att alla barn ska få del av, säger Tomas Saar.

Vad som anses vara en god barndom har förändrats över tid och styrs av samhälleliga värderingar. I dag anser vi till exempel att det är viktigt att barn är aktiva, nyfikna och ges möjlighet till utmaningar, liksom att de får växa upp i en trygg och harmonisk miljö.

I föreställningen om den goda barndomen ligger också en värdering av vad som inte är en god barndom. Väldigt mycket av verksamheten på fritidshemmet handlar, enligt Tomas Saar, om att skydda barnen från den mindre goda barndomen. Något som bland annat tar sig uttryck i att skapande verksamhet och utevistelse prioriteras framför stillasittande aktiviteter som datoranvändande och tv-spelande som ofta tidsbegränsas.

Till skillnad från i skolan pratas det i fritidshemmet inte så mycket om vad barnen har lärt sig och kan, utan mer om barnens individuella utveckling och sociala framsteg.

– Fritidspedagogerna vill vara nära det enskilda barnet och se barnet i en helhet: hur det mår, hur det har det hemma, om det har några kompisar och så vidare, konstaterar Tomas Saar.

Men pedagogernas föreställning om verksamheten på fritidshemmet är bara den ena sidan av myntet. I en studie kallad ”Vad har de för sig i skolan efter klockan 3?” är det förstås även intressant att höra barnens syn på saken. Och de delar naturligtvis inte de vuxnas ambition om att reducera komplexiteten, få kontroll och skapa en god barndom. Nej, fritidshemsbarnen ägnar, enligt Tomas Saar och hans forskarkollegor Annica Löfdahl och Maria Hjalmarsson, sin tid åt att utforska situationens möjligheter.

– Det innebär att de ägnar mycket tid åt att utforska relationer, till att utforska tiden och platsen, och till att utforska aktiviteterna och materialet.

Fritidshemsbarnen ägnar, med andra ord, sin tid åt att undersöka vad som är möjligt att göra inom, och ibland utom, de givna ramarna.

Och det är här, i spänningsfältet mellan pedagogernas ambitioner och professionalism, och barnens utforskande, som forskningsteamet tycker sig ha hittat fritidshemmets pedagogiska potential och en eventuell möjlighet till utvecklandet av ett fritidshemspedagogiskt lärande.

Problemet är att det hittills inte ingått i fritidspedagogernas professionella språk eller kultur att artikulera ett görande som ett lärande. Men om pedagogerna och barnen började samtala om vad som händer när barnen utforskar möjligheterna och om man gemensamt ställer frågorna: Vad har ni gjort? Vad hände? Varför då? Vad kan det här bli? skulle det, enligt Tomas Saar, kunna vara ett frö till utformandet av en egen didaktik för fritidshemmet.

– Skolans språk vinner allt mer inträde på fritidshemmet och det är svårt för fritidshemmet att stå emot den rådande lärifieringen. Men kanske kan det här vara ett sätt att skapa en didaktik som behåller fritidshemmets själ.

ur Lärarförbundets Magasin