Ingår i temat
Didaktik
Läs senare

Loggböcker för lärandet framåt

DidaktikI slöjd hamnar elevernas fokus lätt på slutprodukten. Eva Österberg Ramå vill hellre göra dem uppmärksamma på sitt lärande.

av Erik Ignerus
22 mar 2018
22 mar 2018
Ny på jobbet. Eva Österberg Ramå har jobbat som slöjdlärare i fyra år. De tre senaste på Strövelstorpsskolan utanför Ängelholm. Foto: Anders Andersson

Eva? Eva? EVA!?

Det går knappt tio sekunder mellan varje rop på hjälp när årskurs 4 har slöjd. I ena änden av salen trasslar undertråden i en symaskin, i den andra änden behövs hjälp med att välja tyger och mäta upp olika bitar.

När Eva Österberg Ramå skulle fylla femtio för några år sedan kände hon att det kanske var dags att börja ta det lite lugnt. Fram till dess hade hon jobbat heltid som lärare i idrott och hälsa. Först lämnade hon skolan helt. Hon startade en egen ateljé och textilbutik. Men det var inte riktigt hennes grej och snart blev saknaden efter elever för stor.

Hon bestämde sig i stället för att kombinera idrott och hälsa med slöjd. Då skulle det i alla fall inte bli samma hålligång hela dagarna. Eva Österberg Ramå kompletterade utbildningen hon hade sedan tidigare och delar nu tiden mellan slöjdsalen och idrottshallen på Strövelstorpsskolan strax utanför Ängelholm.

Foto: Anders Andersson

Betraktat utifrån kan det knappast ha blivit någon förändring i tempo. Det är svårt att tro att det har blivit lugnare när man ser henne fara runt mellan eleverna. Då är ändå många borta den här dagen. I en slöjdsal uppstår olika problem hela tiden. Och om inte alla samlas kring henne så springer hon i stället fram och tillbaka genom rummet för att hjälpa till. I sina bästa stunder är hon som en bläckfisk. Med ena handen trär hon en maskin, med den andra kollar hon att två tygbitar nålats ihop rätt och med den tredje vinkar hon till sig ytterligare en elev som behöver hjälp.

– Har du blå tråd i maskinen? Bra. Nej, men vänta lite, den där ser beige ut tycker jag. Sömmen kommer att synas mycket, så jag skulle rekommendera dig att byta.

– Ja, tyg! Tyg ska du ha, vilken sort?

– Är det den där symaskinen som är kass? Okej, då får jag fixa den senare.

Hon försöker hela tiden utmana eleverna, ställa frågor tillbaka och på så vis leda dem vidare. Kämpar med att få dem att strunta i att stygnen hamnade fel på fickan till deras ryggsäck och i stället flytta fokus till »då har vi lärt oss något« och upplysa om att »det är bara att börja sprätta«.

Eva Österberg Ramå upplever det ofta så. Att elevernas fokus lätt fastnar på slutprodukten. I just det här fallet, väskorna som de jobbar med.

– Nej, hörrni! Nu är det faktiskt rast. Nu måste Eva få andas, ropar hon ut.

Sedan är det ju förstås inte så att jag kan bestämma vad de lär sig. Jag kan ju bara servera, äta får de göra själva.

Ena halvan av klassen försvinner snabbt ut mot gården. Den andra dröjer sig kvar, vill inte lämna salen och sina arbeten. Det är helt okej. Eva hjälper ytterligare några elever som fått vänta en stund innan hon lämnar klassrummet och pustar ut i tre andetag vid kaffeautomaten. Sedan är det dags att gå in igen.

– I just den här gruppen kan det vara svårt att hinna med all inspiration. Men det är bra, då får man röra lite på sig i alla fall, säger hon.

Eva började jobba på Strövelstorpsskolan för tre år sedan. Skolan var då i sluttampen av en femårig kompetensutvecklingsinsats. Den hade sedan länge dragits med låga resultat och kommunen som var huvudman försökte komma tillrätta med problemen. Satsningen som kallas för »Modellskolan« gick ut på att grunda verksamheten i vetenskapligt tänkande genom att låta lärare fördjupa sig i forskning och undersöka sitt eget arbete. Trots att Eva Österberg Ramå kom in under sista året fick hon ändå möjlighet att aktionsforska tillsammans med kollegan och specialpedagogen Eva Pennegård.

Foto: Anders Andersson

Under utbildningen och sina första år som slöjdlärare hade Eva Österberg Ramå upptäckt några saker som hon var sugen på att undersöka närmare i forskningen. Dels det där med elevernas fokus på den färdiga produkten. Dels att det bland slöjdlärare var väldigt vanligt att låta eleverna föra någon sorts anteckningar över sina framsteg på lektionerna.

Hon hade även själv börjat experimentera lite med en slags loggbok. »Reflektionslappen« kallar hon den, för »lite ödmjuk måste man ju vara«.

»Lappen« är något som ska fyllas i av eleverna under varje lektion. Det är, precis som namnet skvallrar om, en lapp med några olika frågor på. I början av lektionen får eleverna fylla i vad de vill hinna med, mot slutet av den får de berätta vad de har gjort och reflektera över hur det har gått.

Eva Österberg Ramås två upptäckter hängde ihop. Den där lappen verkade faktiskt kunna få eleverna att glömma den färdiga produkten, om så bara för en liten stund, och i stället få dem att se sina egna lärprocesser. Och när hon nu fick chansen att forska var det detta hon ville fokusera på.

Specialpedagogen och kollegan Eva Pennegård hade en idé om att även undersöka reflekterande samtal. Något hon också trodde skulle kunna hjälpa eleverna att få syn på sitt lärande. Genom att i slutet av lektionerna låta eleverna reflektera kring sitt arbete och lyfta upp begrepp som de stött på och lärt sig kunde dessutom lärandet kanske förstärkas och bli ännu tydligare.

Under studien använde Eva Österberg Ramå sig av sina egendesignade loggböcker och tillsammans med Eva Pennegård skissade hon även upp hur de reflekterande samtalen skulle kunna gå till. Dessa kombinerades och därefter filmade de två lärarna varandra några lektioner. Filmerna analyserade de sedan ihop.

– Det var jättebra och väldigt lärorikt att få se sig själv på det viset alltså. Man tror så mycket om sig själv och så får man se att nej så kanske det inte alls var. Det blev ju väldigt tydligt hur många tillfällen det fanns att visa eleverna vad de lärt sig som man missade.

Resultatet i studien blev precis vad de hade hoppats på. Det verkade faktiskt som att Eva Österberg Ramå hade haft rätt.

– Man får ju förstås vara ödmjuk och säga att det här är en väldigt liten studie. Men vi såg ju ändå att det bidrog till att flytta i alla fall lite av elevernas fokus från slutprodukten till lärprocesserna.

När eleverna fick sätta ord på sitt lärande verkade i alla fall vägen fram till slutresultatet bli lite tydligare. Förhoppningsvis kunde »lappen« och samtalen göra att eleverna lärde sig mer också.

– De är ju båda bra sätt att repetera och förstärka lärandet. Sedan är det ju förstås inte så att jag kan bestämma vad de lär sig. Jag kan ju bara servera, äta får de göra själva.

Inne i slöjdsalen går lektionen mot sitt slut. De värsta motgångarna som har dykt upp är utredda och de flesta eleverna ser rätt nöjda ut.

– Nu är det dags att städa. Tio sekunder får ni på er!

Ett par minuter senare är det klart.

– Okej, är ni med. Har alla skrivit på sina lappar?

Under de reflekterande samtalen som avslutar varje lektion utgår hon mycket från »lappen«. Hon repeterar frågorna från pappret och låter eleverna berätta vad de har skrivit. De som inte har hunnit klart kan fylla i medan resten av klassen går igenom sina svar

– Melvin, vad har du gjort i dag?

– Jag har sytt.

– Bra, vad har du sytt då? På din applikation, va? Skriv!

En fråga längre ner handlar om vilka begrepp som eleverna har stött på under lektionen. Där får Eva Österberg Ramå en chans att lyfta upp ord som någon enstaka elev har stött på och lära ut det till hela gruppen. Metodiskt går de igenom fråga för fråga.

När de är klara lämnar eleverna in sina lappar.

– Det är bra att dra allt en extra gång så här, säger hon när lektionen är avslutad.

– Jag tänker att det blir ytterligare en gång som de får höra alltihop, en förstärkning i hjärnan. Då har vi först gjort det, sedan pratat om det, skrivit ned och pratat om det igen. Det blir i alla fall en två-tre gånger som vi lyfter upp samma grej.

Svaren som eleverna skriver är inte alltid vad Eva önskar. Ofta blir det kortfattat. »Inget« eller »jag har sytt«. Men hon försöker alltid få dem att tänka ett steg längre. Dels muntligt i det reflekterande samtalet, dels genom att hela tiden försöka förbättra reflektionslappen. Hon ändrar formuleringar och frågor för att se om det gör någon skillnad.

– Jag har ändrat fram och tillbaka flera gånger. Det är väldigt svårt att få svaren man vill, men jag försöker alltid få dem att skriva lite till. Jag hoppas att ju de ska upptäcka att det inte är väskan som är det viktiga, utan förmågorna vi lär oss på vägen.

ur Lärarförbundets Magasin