Läs senare

Vår Teater 60 år

– När jag i december 2001 blev ombedd att skriva en bok till Vår Teaters 60-årsjubileum, anade jag inte hur många av mina föreställningar som skulle rubbas i grunden. Så beskriver Kent Hägglund sin vandring i Elsa Olenius fotspår.

10 Dec 2002

År 1971 kom jag in på en utbildning till barnteaterledare, anordnad av Vår Teater i Stockholm. Det dröjde ända till senvåren 1973 innan jag och mina kurskamrater fick papper på att vi var färdigutbildade. Då hade vi förutom en grundkurs (200 timmar), gått två fortbildningskurser (60 timmar var) och arbetat med barngrupper i tre terminer.
Barnteaterledare kallade vi oss inte längre. Hösten 1973 bytte vår avdelning inom Teaterförbundet namn till Dramapedagogavdelningen. Kursen vid Vår Teater hade alltsedan 1955 varit den mest omfattande utbildningen i sitt slag, men redan 1971 hade den fått konkurrens av en entermins yrkesinriktad kurs vid universiteten. 1973 utökades den till två terminer och året därpå startade en ettårig dramapedagogutbildning på folkhögskolor.
Jag blev kvar på Vår Teater till 1976, då jag gick över till att arbeta på lärarutbildningar. När jag i december 2001 blev ombedd att skriva en bok till Vår Teaters 60-årsjubileum, kändes det som ett bra tillfälle att återknyta kontakterna med mina dramapedagogiska rötter. Men jag anade inte hur många av mina föreställningar som skulle rubbas i grunden.

Vanföreställning 1: Vår Teater behöll samma grundläggande organisation till 1994, då verksamheten lades ut på entreprenad.

Att det inte stämde upptäckte jag redan i januari 2002 när jag ville fördjupa mig i Vår Teaters arkiv. Det fanns inte! Under 1970-, 80och 90-talen hade Vår Teater bytt plats och huvudman så många gånger inom den kommunala organisationen att till slut hade ingen ansvar för att bevara gammalt arkivmaterial och arkivera nya handlingar,

Relativt snabbt fann jag flera hyllmeter som hade hamnat i Idrottsförvaltningens arkiv. Uppskattningsvis utgör det en fjärdedel av vad som borde finnas. Återstoden fick jag försöka rekonstruera genom att söka ute på Vår Teaters fjorton teatrar och hos alla enskilda personer som entusiastiskt öppnade sina pärmar och minnen för mig.
Samma vecka som jag skulle lämna in manus, räddade några Vår Teater-medarbetare fyra flyttkartonger med unikt arkivmaterial ur ett soprum.
Däremot har jag hittills inte lyckats finna någon som ens kan ge en någotsånär tillförlitlig bild av alla de kommunala omorganisationerna under 1990-talets tre sista decennier.

Vanföreställning 2: Elsa Olenius gjorde ensam någonting helt nytt då hon 1942 startade barnteaterverksamhet i Medborgarhuset i Stockholm.

Där hade jag starka tvivel redan tidigare. Jag visste att den landsflyktiga Stanislavskij-eleven Matwey Schischkin redan 1933 hade startat barnteatersällskapet Kottarna ute i förorten Ålsten och att han dessutom hållit kurser för barnteaterledare.
Jag visste också att när Schischkin lämnade Kottarna 1939, tog hans gamla elev Inga Olsson över. Snart fick hon också hjälp av sin make Eugen Sarrazin.
Det är också välbekant att när Medborgarhuset var nytt 1939, så fick en ung teaterentusiast vid namn Rold Tourd ta hand om en liten teater som fanns vid barnbiblioteksfilialen. Där spelade han barnteater under två säsonger. 1941 tog en annan lovande regissör över, Ingmar Bergman. Under hans ledning spelades det barnteater på dagarna och vuxenteater på kvällstid.
Vad jag inte uppmärksammat var att Tourd 1936 hade gått en skådespelarutbildning som Schischkin drev tillsammans med den store regissören Per Lindberg. Och jag hade ingen aning om att Elsa Olenius redan från början hade en mycket kunnig och aktiv medhjälpare vid namn Brita Enberg.
Hon hade spelat mycket teater som elev i Whitlockska samskolan på 1910talet och redan 1934 skrivit en barnbok tillsammans med Olenius.

Vanföreställning 3: Elsa Olenius arbetade redan på 1930-talet med nyskapande dramapedagogiska metoder.

Även här hade jag tvivel tidigare. Olenius använde visserligen dramatiska sällskapslekar på bibliotekets sagostunder under 1930-talet, men det finns inga belägg för att hennes teaterverksamhet i Medborgarhuset var särskilt modern.

1947 skaffade sig de två bibliotekarierna på Stadsbibliotekets barnteater (så kallades den ända till mitten av 1950-talet) en vidareutbildning. Elsa Olenius fick 5 000 kr (mer än hennes årslön före skatt!) i resebidrag för att åka till USA och studera barnteater där. Brita Enberg åkte på en tvåveckors teaterledarkurs på Tollare utanför Stockholm. (Efter att Vår Teater-boken blev klar har jag fått veta att Eugen Sarrazin från Kottarna troligen undervisade på den kursen. Via honom kan Enberg ha fått i sig en del Stanislavskijmetoder.) Två år senare gick Brita Enberg även amatörteaterkurs hos Sven d”Ailly på Stockholms Borgarskola.
1948 skrev Elsa Olenius en artikel om sin USA-resa i Biblioteksbladet. Mest handlade den om den kommunala barnteatern i Palo Alto, nära San Francisco. Olenius beskrev hur välutrustad den var och hur långa repetitionstider man hade. I förbifarten nämnde hon att hon också besökt Winifred Ward vid Northwestern University nära Chicago, och att denne dramapionjär använde sig av improvisationer vid pjäsarbetet.
När Elsa Oleniusi samma artikel beskriver sin egen verksamhet i Medborgarhuset, slår hon fast att bara vissa barn har talang nog att spela huvudroller. Det finns också sådana som bara duger till att hala ridån, slå på gonggong och riva biljetter.
Hon poängterar att man måste framhålla att sådant är lika viktigt för teaterföreställningen som att spela roller.
Detta stämmer väl med berättelser från människor som i unga år var med i Stadsbibliotekets barnteater. Elsa Olenius sade till när man skulle in på scenen och ut från den, vart man skulle gå och var man skulle stå.
Hon manade också ofta alla att tala högt. Ville man ha råd om rollgestaltningen fick man vända sig till Brita Enberg. Skillnaden mellan de två låg också i att man alltid sade ”Fru Olenius” men ”Tant Brita”.

I början av 1950-talet kom det också in många nya teaterledare. Bildkonstnären Karin Notini, med stora teatererfarenheter, reklamtecknaren Gunnel Johannesson, de nykläckta teckningslärarna Jan Ekholm och Bo Söderberg, som förde med sig moderna pedagogiska idéer från Teckningslärarinstitutet.
Den 14–22 september 1955 arrangerade Stockholms Folkskoledirektion en kurs om drama i skolan. Ledare var britten Brian Way och det han lärde ut var Peter Slades metoder. Slade var dramakonsulent i Birmingham sedan 1947 och hade 1954 presenterat sin pedagogik i boken Child Drama. Han utgick från barns spontana rollekar och menade att pedagogens uppgift var att hjälpa barn att utveckla sitt eget skapande. Det viktiga var det som hände inom och mellan de deltagande barnen. För barn under tolv år kunde det vara skadligt att framträda inför publik.
Gunnel Johannesson deltog i Ways kurs, och så vitt hon minns, var även Elsa Olenius med. Johannesson blev så entusiastisk att hon några år senare reste till England och deltog i Peter Slades sommarkurs. Vid hemkomsten ville hon hålla en kurs för sina kollegor men Olenius sade nej – Slade var för extrem.
1955 var också året då Stockholms stadsfullmäktige beslutade att inrätta barnteatrar i samtliga stadsdelar. Samlingsnamnet Vår Teaterhittade Bo Söderberg på och han blev också föreståndare för den nyöppnade teatern i Årsta. I samma veva arrangerades Vår Teaters första officiella ledarkurs. Huvudansvarig var Elsa Olenius och bland lärarna fanns Karin Notini och Bo Söderberg.
I januari 1957 fick Elsa Olenius ett brev från USA. Det var skrivet av Dan Lipschütz som i Stockholm hade varit teaterkritiker, lett rollspel med fångar på Långholmen och gått en kort barnteaterkurs för Olenius.
Nu studerade han barnteater och television vid Northwestern University och han berättade att han i Baltimore hade träffat en fantastisk barnteaterpedagog vid namn Isabel Burger. Till våren skulle hon hålla kurser i Tyskland – hon kunde kanske övertalas att komma till Stockholm också?
Så blev det. Isabel Burger höll en kurs för Vår Teater-ledare 13–15 maj 1957. Där, och i Burgers bok Creative Play Actingfrån 1950, fann Olenius en ny metod för hur man kunde föra barn från lek till dramatisk improvisation. Burger hade en arbetsgång där barnen fick göra alltmer avancerade ordlösa improvisationer enligt trestegsmodellen:
1. Handling utan känsla.
2. Handling med känsla.
3. Handling med förändring av känsla.
När de behärskade detta fick de börja använda ord i improvisationerna.
Elsa Olenius kallade den här metoden Skapande dramatik(ibland använde hon även den amerikanska termen creative dramaticsoch lärde ut den på alla kurser hon ledde. Hon beskrev den som en amerikansk metod, men påpekade aldrig att hon lånat den från Burger. Helt anammade hon heller inte sin amerikanska kollegas idéer. Ifråga om föreställningsarbete så lade Burger ned oändligt mycket arbete på de unga aktörernas inlevelse och förståelse, medan Olenius ägnade sig mer åt yttre faktorer.

1961 gick Elsa Olenius i pension och Dan Lipschütz utsågs till ny barnteaterkonsulent och chef för Vår Teater. Under hans tid befästes och fördjupades användandet av Burger-metoden inom verksamheten. Lipschütz sade till och med i en diskussion 1965 att Vår Teaters framgångar hängde ihop med att alla blivande ledare fick lära sig denna metod.
Efter att han lämnat konsulenttjänsten 1965, lärdes inte metoden ut på samma sätt men den hade en fortsatt stark ställning.

Vanföreställning 4: Elsa Olenius betydelse är överskattad.

Allt jag skrivit hittills i den här artikeln tyder på att så är fallet. Men Olenius betydelse för dramapedagogiken i Sverige ligger på andra plan.
Med sin eminenta retoriska förmåga fick hon Stockholms politiker att satsa stort på teater med och för barn. Inte nog med det, hon fick dem också att känna sig privilegierade när de gjorde det. Det gällde inte bara Stockholm. Olenius reste runt och höll kurser på flera håll i Sverige och i våra grannländer. Många kommunala barnteatrar startade med Vår Teater som förebild.
Elsa Olenius var också en lysande organisatör som samlade en mängd begåvade individer och fick dem att arbeta som ett team. Många av hennes medarbetare kunde betydligt mer än hon om teater, men det var hon som skapade en verksamhet där deras talanger kunde få fritt spelrum.
Anmärkningsvärt är också att Olenius faktiskt lyckades skapa en institution som levde vidare efter att hon lämnat den. Det normala när det gäller dramapionjärer är annars att deras verksamhet försvinner när de lämnar den. Vår Teater fortsatte till och med att växa efter att Olenius hade gått i pension 1961. Målsättningen med en barnteater i varje stadsdel blev aldrig verklighet. Expansionen upphörde i och med att den fjortonde teatern invigdes 1976, men Vår Teater överlevde.
Det var inte alls självklart att det skulle bli så. Under 1900-talets tre sista decennier har många verksamheter i Stockholm skurits ned. När jag i vintras åkte runt för att söka källmaterial på de olika teatrarna, noterade jag med sorg och bestörtning hur många parklekar som lagts ned och hur många fritidsgårdar som omvandlats till kontor. Teatrarna står kvar.

KENT HÄGGLUND

Vår teater – boken och framtiden Boken om Vår Teater heter kort och gott Vår Teater – de första 60 åren. Boken är skriven av Kent Hägglund och utgiven av Kulturförvaltningen och Kulturskolan Stockholm. För ett par år sedan berättade vi den lätt absurda historien om hur Vår Teater/Östermalm av misstag kom att läggas ut på entreprenad till Medborgarskolan. Sista juni 2003 går kontraktstiden ut och verksamheten återförs till Kulturskolan i Stockholm. Om detta ska vi berätta i nästa nummer av Fotnoten. Kokalolasos Alla vi över 45 år minns säkerligen de svartvita tv-serierna om Mästerdetektiven Blomqvist från början av 1960-talet. Och säkerligen minns ni också signaturmelodin och att texten sjöngs på Rövarspråket. Melodin minns jag men inte texten eller språket. Men gör du det? Hjälp oss rekonstruera den svenska barnvärldens mest spridda hemliga språk. Hör av dig till Fotnoten, Box 12239, 102 26 Stockholmeller på e-post fotnoten@lararforbundet.se

Relaterad läsning

ur Lärarförbundets Magasin