Läs senare

Viktigt att se bakom diagnosen

Slöjdlärare är inte rädda för att släppa loss elever med ADHD, autism och Aspergers syndrom bland sågar, knivar och borrmaskiner - så länge lärarna har specialpedagogisk kompetens. Det framkommer av en färsk studie gjord av lärarstudenten Angelika Jakobsson Löfgren.

25 okt 2010

Illustration: Emma Hanquist/vol

Inkludering eller exkludering? Frågan är omtvistad. I trä- och metallslöjdssal ställs den på sin spets. Där finns maskiner som elever med nedsatt motorik och koncentrationsförmåga kan skada sig på.

”Visst kan de göra sig illa. Men det kan alla elever”, resonerar en del slöjdlärare.

Andra tar det säkra före det osäkra och undantar barn med autism, ADHD och Aspergers syndrom från vissa arbetsmoment.

Angelika Jakobsson Löfgrens studie visar att lärarens kunskaper i specialpedagogik spelar stor roll för vilken väg hon eller han är benägen att välja.

– Lärare som har kunskap om diagnoserna har lättare för att se individen bakom, och är mer inriktade på att anpassa sin undervisning efter eleverna. Lärare med mindre kunskap ser problemen. De söker förklaringar i diagnosen, kanske för att problemen inte ska finnas hos dem själva som pedagoger, säger hon.

Angelika Jakobsson Löfgrens studie hade som syfte att undersöka några trä- och metallslöjdslärares erfarenheter av undervisning för elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (till exempel autism, ADHD och Aspergers syndrom), och att ta reda på vilka arbetsmetoder som gynnar denna elevgrupp. Studien grundar sig på intervjuer med sex trä- och metallslöjdslärare, och hon kan inte dra några slutsatser om hela yrkeskåren.

– En av de viktiga slutsatserna är ändå att det behövs mer specialpedagogisk fortbildning. Det är rektors ansvar att se till att lärarna blir uppdaterade, men det är bara att konstatera att så inte sker. Några av de slöjdlärare jag har intervjuat har på eget initiativ skaffat sig större kompetens och det har gjort att de lättare ser individen och inte problemen, säger hon.

Angelika Jakobsson Löfgren menar att just slöjdämnet har en – ofta outnyttjad – potential som är få andra ämnen förunnad när det gäller att jobba med elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Ämnet är handgripligt och kreativt. Uppgifterna är konkreta, vilket gör att det är lätt för eleverna att reflektera över sin egen kunskap och vad de behöver lära sig för att nå ett visst mål.

Också själva miljön är gynnsam. En av de lärFoto: Johan Löfgrenare som intervjuas i studien beskriver att inga av hennes elever får utbrott när de är i slöjdsalen; hennes förklaring är att eleverna tillåts gå runt, prata med varandra, hjälpa varandra och ta pauser när så behövs.

– Det finns utrymme för anpassning efter varje elevs förutsättningar, eftersom alla inte måste lära sig på samma gång och i samma tempo, summerar Angelika Jakobsson Löfgren.

Flera av lärarna i studien framhåller att slöjdmiljön med alla dess ljud- och synintryck samtidigt kan utgöra problem för elever som har neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Lösningen är att skapa tydlig struktur och handfasta regler. Det kan handla om extremt tydliga genomgångar om vad som kommer att hända under lektionen och vad som förväntas av eleverna, eller om visuella hjälpmedel för att hjälpa eleverna att hålla koll på tiden. Någon av lärarna hade en time timer, vilket är en klocka där tiden som är kvar har en särskild färg, som minskar hela tiden. Det förekommer också att eleverna får använda hörselkåpor eller mp3-spelare för att få arbetsro. Flera av lärarna jobbar med utarbetade steg för steg-instruktioner för de elever som har diagnoserna i fråga.

Vikten av att anpassa undervisningen efter individen återkommer i Angelika Jakobsson Löfgrens uppsats. Men det är något som kräver resurser. Angelika Jakobsson Löfgren har ingen uppfattning om hur förutsättningarna ser ut på riksnivå, men framhåller att möjligheterna att göra ett bra jobb sjunker om elevgrupperna blir för stora.

– Om man har 17 elever på samma gång, varav någon eller några med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, så blir det givetvis svårt. Detsamma gäller möjligheten att integrera slöjden med andra ämnen, vilket i sig kan gynna den här elevgruppen. Matte och slöjd till exempel. Det kräver dock planeringstid, säger hon.

Vissa elever har en personlig assistent som finns med under lektionerna. Assistentens roll är inte alltid självklar. I slöjdämnet kan det lätt bli så att assistenten gör det som eleven egentligen ska göra själv.

– Det krävs alltid en dialog mellan läraren och assistenten. Men en av de lärare jag har intervjuat valde att inte ha med assistenten, eftersom hon inte ansåg sig ha behov av en assistent, säger Angelika Jakobsson Löfgren.

Avslutningsvis är det flera av lärarna som lyfter fram de positiva aspekterna med elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

– Flera menar att de här eleverna är otroligt produktiva och kreativa när de är på topp, säger Angelika Jakobsson Löfgren.

En av lärarna menar att i synnerhet elever som har Aspergers syndrom har en stor idérikedom, vilket gör att de ofta tänker ”utanför boxen”. Som läraren själv uttrycker det:

”De har ofta projekt som är komplicerade, tekniskt och konstruktionsmässigt sett. Det är definitivt en tillgång, alla roliga idéer och infall som kommer fram inspirerar också de andra eleverna. Beviset på att allt är möjligt, det står de här eleverna för!”

Fotnot: Angelika Jakobsson Löfgrens examensarbete heter ”Kniven flyger – hur några trä- och metallslöjdslärare utformar sin undervisning för elever som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar”. Den grundar sig på intervjuer med sex trä- och metallslöjdslärare.

ur Lärarförbundets Magasin