Läs senare

Vilken lärartyp är du?

Äntligen är den klar, doktorsavhandlingen som visar att slöjdundervisning som vid en hastig blick kan se likartad ut rymmer stora skillnader. Peter Hasselskog har identifierat fyra olika idealtyper bland slöjdlärare: instruktören, pedagogen, handledaren och servicemannen.

16 jun 2010
Vilken lärartyp är du?
Illustration: Emma Hanquist

En bra slöjdlärare måste både vara inriktad på att instruera eleverna, fokusera på deras förståelse och stötta dem i deras slöjdarbete. Många elever mår bra av att arbeta fritt undersökande, medan andra i samma slöjdgrupp kan behöva tydliga instruktioner.

Ja, slöjdlärarrollen är komplex, konstaterar Peter Hasselskog som nyligen doktorerade vid Göteborgs universitet. I sin avhandling Slöjdlärares förhållningssätt i undervisningen visar han att slöjdlärare bara i liten utsträckning anpassar sitt förhållningssätt till situationen eller eleverna. I stället verkar förhållningssättet bero mer på person än situation.

– Den bästa läraren är den som medvetet använder det förhållningssätt som en speciell elev kräver i en speciell situation. Men jag tror att många lärare jobbar på utan att reflektera över vad deras metod leder till för lärande, säger han.

En orsak till att slöjdlärare sällan reflekterar över sin undervisning – eller den didaktiska frågan ”Varför?” – är att undervisningen fungerar, tror Peter Hasselskog. En annan är att lärare i slöjd ofta arbetar isolerat utan kontakt med ämneskollegor. Dessutom möter de varje dag elever som i hög utsträckning älskar slöjdämnet, oberoende av lärarens förhållningssätt.
­

– Jag hoppas att avhandlingen ska komma till direkt nytta för slöjdlärarna och att de ska använda den för att reflektera över sin egen undervisning. Inte i termer av rätt och fel, utan att de ska fundera över hur deras undervisning och förhållningssätt påverkar elevernas lärande.

Peter Hasselskogs avhandling bygger dels på elev- och lärardagböcker från den nationella utvärderingen i slöjd 2003, dels på inspelningar av lärares och elevers samtal under slöjdlektioner i både trä- och metallslöjd och textilslöjd. Han inriktar sig inte på att värdera vilket förhållningssätt som är bäst, utan på att visa olika sätt att bedriva slöjdundervisning.

– Lärare kanske tror att deras undervisning utvecklar kunskaper som den i själva verket inte gör. Även de som arbetar mycket ensidigt tror antagligen att de utvecklar alla delar som finns i måldokumenten.

Han beskriver kursplanen som en linje.

– De flesta lärare i slöjd bedriver en undervisning som ryms på den linjen – men de utnyttjar inte hela linjen utan mutar bara in en liten del. Det finns ingen hierarkisk ordning i kursplanens mål, allt är lika viktigt. Jag vill hävda att många har ett alltför ensidigt fokus och förhållningssätt en stor del av tiden.

Det i sin tur kan resultera i att en del elever inte lyckas så bra som de skulle kunna. Även om läraren inte är så bekväm med att instruera eleverna, kan det vara den enda framkomliga vägen för vissa elevers lärande. En slöjdlärare behöver därför ha en stor handlingsrepertoar som han eller hon medvetet kan handskas med.

– Målet är att som lärare veta vad som är lämpligt i förhållande till den elev man har framför sig vid ett speciellt tillfälle och i förhållande till avsett mål eller lärande. Samtidigt måste man utmana eleven på ett klokt sätt. Det är inte alltid lätt!

Som lärare är det alltså viktigt att veta vilka förutsättningar för elevernas lärande det egna förhållningssättet leder till. Peter Hasselskog har delat in det i fyra ”idealtyper”: pedagogen, handledaren, servicemannen och instruktören.

Handledaren och pedagogen utmärks av att fokus ligger på elevernas förståelse. Men medan handledaren främst inriktar sig på förståelse i relation till det pågående slöjdarbetet, strävar pedagogen i högre utsträckning efter en mer generell förståelse, gör tillbakablickar och ser framåt.

Handledaren och pedagogen arbetar i stor utsträckning genom att lyssna, diskutera och föreslå. Servicemannen servar, fixar och hjälper eleven mer handgripligt att komma vidare, medan instruktören visar och instruerar.

Peter Hasselskogs tolkning är att kursplanen omfattar kunskaper om slöjd, i slöjd och genom slöjd. Uppdelningen i olika idealtyper kan vara ett bra sätt att peka på dessa olika dimensioner.

– Har jag som lärare fokus på kunskaper om slöjd ska jag kanske ha lärarledda genomgångar, med övningar där alla lär sig om en teknik eller ett material. Alla kan mycket väl göra samma produkt och följa en instruktion.

Men ska eleverna få kunskaper i slöjd är servicemannens förhållningssätt bättre.
– Det leder till att eleverna får pröva, experimentera, ta beslut och överväga. När eleverna plötsligt behöver något snabbt, så fixar läraren det så att eleven kan gå in i sin bubbla igen och jobba på.

Ska eleverna få kunskaper genom slöjd blir lärarens roll att skapa förståelse och att få eleverna att förstå hur saker och ting hänger ihop. Om eleverna ska reflektera, överföra tidigare erfarenheter till en ny situation och kunna relatera till saker utanför slöjden, är framför allt pedagogens förhållningssätt mest effektivt.

Studien visar ett tydligt samband mellan lärares förhållningssätt och elevernas upplevelse av undervisningen. Det blir påtagligt när eleverna i sina dagböcker beskriver vad som händer när de får problem i slöjdarbetet.

– För elever med en instruktörslärare avstannar arbetet tills de har fått en lösning på problemet eller fått vidare instruktioner. De uttrycker ofta frustration över att behöva vänta på lärarhjälp. Elever som har pedagog- eller handledarlärare kan beskriva hur något gick galet och hur de sedan löste det och kom vidare.
Servicemannens elever kan antingen be läraren fixa problemet eller också ger eleverna upp.

– Det är påtagligt. I dagböckerna finns tre elever som skriver om hur de prövar utan att det blir bra. Då kastar de arbetet och pratar i stället, ofta utan att ha egna strategier för hur de ska komma vidare.

Om inte läraren använder en bred handlingsrepertoar riskerar elever att få mycket olika kunskaper i slöjd, beroende på vilken lärare de har. Ett VG kan i en skola betyda att eleven kan mycket om slöjd och tekniker, men i en annan att eleven är duktig på att reflektera över slöjdarbetet och har mer generaliserbara slöjdkunskaper.

Studien visar också hur slöjdlärare ser på betyg och bedömning. I dagböckerna beskrivs i huvudsak elevernas produkter, och om slöjdalstren är välgjorda. Ytterligare ett kriterium som nämns är om eleven utfört det som läraren krävt, till exempel dokumentation eller skriftlig utvärdering.

– Mycket få lärare tar upp slöjdprocessen eller generellt lärande. I de inspelade samtalen förekommer bara undantagsvis samtal om betyg och bedömning. Det är alarmerande att betygsättning och bedömning är något som läraren tycks göra ensam utan att eleven är involverad.

Peter Hasselskog efterlyser mer samtal i slöjden över huvud taget. Det är viktigt i allt lärande och för att man ska nå de mål som finns i styrdokumenten. Kanske bör man ibland lägga in gemensamma projekt som kan diskuteras och utvärderas i slöjdgruppen, föreslår han.

I andra ämnen har lärare ofta ett klart lärandemål med sina uppgifter till eleverna. Men i slöjd ges ofta inga specifika uppgifter; här är det eleven som kommer med idén, vilket leder till stort engagemang, lust och drivkraft.

– Det gör att det blir ju mycket viktigare att slöjdläraren uppmärksammar vilket lärande som sker och relaterar det till målen. Det är här jag tror att bristerna finns i dag. Det finns en brist på samtal, brist på bedömning och att relatera till målen, det fokuseras på görandet i stället för på lärandet. 

Peter Hasselskog

Arbetar som lärarutbildare vid slöjdlärarutbildningen i Göteborg.

Foto: Hasse Hedström

Han är slöjdlärare och har medverkat i Skolverkets nationella utvärdering av slöjden, samt i arbetet med den nya kursplanen.

ur Lärarförbundets Magasin